När forskningen dyker ner i känslorna

Emotioner får allt mer uppmärksamhet i forskningssammanhang. Fokus har vidgats från kundtillfredsställelse – en känsloupplevelse, missnöjd till mycket nöjd – till att omfatta specifika emotioner som exempelvis rädsla, trygghet, glädje, ångest och skamkänslor. I åtta månaders tid gjorde Catharina von Koskull en etnografisk fältstudie på pensionärshemmet Hagaro. I fokus stod de emotioner som förekommer i åldringsvården.

År 2014 beviljades Catharina von Koskull en treårig forskardoktor-tjänst av Finlands Akademi. Åldringsvård prioriteras högt i hela EU, då den andel av befolkningen som lever väldigt länge blir allt större i Västeuropa. Det är positivt att folk lever länge, men det är också en utmaning för både tjänsteorganisationer, för samhället i stort, och inte minst för de enskilda individerna och deras nära och kära.

– Jag ville veta hur det känns att flytta in på ett hem. Dels hur själva övergången från sitt eget hem till ett institutionsboende upplevs, men också hur det känns att bo där i vardagen. Forskningen tenderar att fokusera på kritiska händelser och ytterligheter, men jag ville greppa de vardagliga emotionerna. Vid tiden för min studie var de boendes medelålder 92 år, och det var ett privilegium att få ta del av deras tankar och känslor kring sitt dagliga liv, men även deras livshistorier, erfarenheter och visdom.

I åtta månaders tid utförde von Koskull sin fältstudie på Hagaro. Två till tre gånger per vecka gjorde hon deltagande observationer, systematiska intervjuer och förde informella samtal med de boende.

– Det är etnografi. Forskaren kastar sig in i en organisation helst med så liten förförståelse som möjligt för att se saker med nya ögon, försöker förstå vad som händer där utan att begränsa sig till någon enskild variabel. Man kartlägger hela den tjocka kontexten, säger von Koskull.

Starka emotioner

– Det är en stark emotion att hela tiden ha döden på nära håll. Det var många av de boende som sade så, och att man inte kan förstå hur det är att vara gammal innan man är det själv. Alla vi unga och arbetsföra människor, vi är så uppe i vårt eget och pusslar med barn, hobbyer och hem. Vårt tempo är helt annorlunda än deras, säger von Koskull.

För de boende är ensamhet och rädsla de vanligaste negativa känslorna. Känslorna har många olika dimensioner, orsaker och konsekvenser och det är väldigt individuellt hur man hanterar dem. Alla har inte anhöriga eller barn, eller så bor de kanske i ett annat land och finns därför inte närvarande.

– Man kan vara ensam på många olika sätt. Man får bo på boendet ända tills man går bort, och många blir dementa. En kvinna jag intervjuade kände sig ensam när hon pratade med en 97-årig kvinna som frågade när hennes mamma kommer. Det känns ensamt när det finns människor kring en som är i samma situation, men som man inte får kontakt med.

Att vara den enda kvar av ett kompisgäng när alla ens vänner är borta känns också ensamt. Man kan också vara rädd på många olika sätt, till exempel för framtiden. Och alla är rädda för att falla.

– Vissa tar en dag i taget, andra tar ett år i taget. Många säger att de inte vill bli ett paket. De är klart medvetna om att de har nått ändhållplatsen, men samtidigt är det viktigt att påpeka att de inte upplever det som tragiskt, utan bara konstaterar att de inte kommer hem längre. Vi utanför boendet kanske upplever situationen som mer tragisk än de som själva bor på äldreboende.

Det finns också positiva emotioner som vänskap, stöd, och kärlek.

– Vissa träffar sin ungdomskärlek på hemmet, den finlandssvenska ankdammen är ju ganska liten. Några har gått i samma skola. Det upplevdes positivt att man har gemensamma minnen att tala om. Humor har en otroligt förlösande och helande kraft, det är viktigt att man kan skratta åt sig själv och åt situationer. En farbror som var dement kom till lunchen i kalsongerna. Och då kan de boende se det roliga i situationen på ett medmänskligt sätt.

Forskning måste nå ut

Catharina von Koskull ville också att resultaten av forskningen skulle komma de boende till nytta på något sätt, och sökte alternativ till den traditionella forskningsrapporten.

En teaterföreställning blev till i samarbete med Föreningen för Drama och Teater (DOT), som von Koskull kom i kontakt med på seminariet Drama Connecting People på Helsingfors Arbis i juni 2015. Tillsammans DOT sammanfattade hon resultaten i föreställningen, som framfördes av en seniordramagrupp för de boende på Hagaro i november 2015.

– Det räcker inte att vi forskare publicerar artiklar i högt rankade journaler. Vi måste hitta på nya sätt att få ut vår kunskap. Det gäller också andra branscher än äldreomsorgen, även vinstintresserade organisationer, som vill lära sig hur konsumenter upplever deras tjänster.

Det är vanligt att forskningsresultat inte beaktas. En chef kan beställa en undersökning för att leva upp till bilden av en rationell chef, men sedan hamnar rapporten i en skrivbordslåda och öppnas kanske aldrig.

– Kärnan av forskning är att förändra världen, och det kanske låter helt utopiskt. Men forskning måste vara relevant och ha en samhällelig nytta också, säger von Koskull.

Forskning har en stark förändringspotential, men förbättringar sker ofta på mikronivå inom organisationer. Till exempel i USA har det gjorts en del forskning inom hemlöshet och marginalisering, och med fokus på organisationer som inte drivs primärt av ett vinstintresse. Det är viktigt att humanisera forskningsresultaten så att de når fram till dem som berörs. Men att påverka beslutsfattande på högre nivå är svårt.

– Går det alls att påverka politiker? Det har jag svårt att tro. Men det går att förändra organisationer och verksamheter på mikronivå istället för att göra förbättringar med lagar, säger von Koskull.

Respektfull återgivning

– Jag drunknade i material, vilket är typiskt för etnografiska studier. Men det var vissa teman som kom upp gång på gång, berättar hon.

Föreställningen börjar med att en dam vaknar på natten med stickningar i bröstet och ångest, och då kommer personalen och sitter vid hennes säng. Scenen förmedlar rädslor som hör ihop med åldrande, men det känns också tryggt att bo på hem. Eftersom teatergruppen bestod av äldre personer kunde de använda sig av sina egna känslor kring att åldras.

– Föreställningen skulle inte vara en tragedi och inte heller nåt försök till komedi. De centrala vardagliga känslorna skulle gestaltas för åskådarna. Det var väldigt viktigt att scenerna uppfattades på rätt sätt, och jag var livrädd för att de skulle tycka att vi gjorde narr av dem. I en komisk scen diskuterar de rollatorer, och det kunde uppfattas helt fel. Men eftersom skådespelarna själva var äldre så funkade det. Det var med respekt som forskningen återgavs.

Drama kan fungera som ett effektivt verktyg för att utveckla empati. Inom tjänsteutvecklingen finns det en viss fixering vid tekniska lösningar, och drama kan som ett humant verktyg fungera som en viss motpol.

– En av de boende sade efteråt att ”det här var sanningen”. Drama kan alltså användas för att validera forskningsresultat. Drama gör det också lättare att prata om ömtåliga saker då de framförts på scenen.

– Jag skulle vilja skaka om dem lite. Jag pratade med dem en och en, om samma saker, och jag undrade varför de inte kan prata med varandra om hur de känner sig? Det borde finnas någon som håller efterdiskussioner. Men kanske dramat gav dem en impuls till att reflektera och börja prata om de här känslorna. Den här generationen tänker att ”ensam är stark”, men i verkligheten är det ju helt tvärtom.

Catharina von Koskull har nu lämnat in en ansökan om vidare forskningsfinansiering till Svenska Kulturfonden, och Finlands Akademi har visat preliminärt intresse för att fortsätta finansiera forskningen.

– Om vi får finansiering så åker vi på turné med föreställningen i Svenskfinland. Jag hoppas att min forskning både påverkar konkret hur de äldre mår, men också bidrar teoretiskt och praktiskt ur ett metodologiskt perspektiv. Jag får ju en ypperlig chans att samla in nytt material och kan forska på plats, i kontexten, hur både boende och personal upplever föreställningen. Inte bara budskapet, men också hur de upplever drama som ett medel för att presentera och kommunicera forskningsresultat som på riktigt leder till förändring.

Text & foto: Lasse Garoff

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.