Alla sinnenas lyrik

av Edith Keto

Poesin stannar kanske alltför ofta i den privata sfären: mellan läsaren och den tunna lyrikbokens uppslag. I de alternativa fall då en läsare läser just lyrik och inte den senaste Ferranteromanen, vill säga. Lyrik ses ofta som något marginellt, komplicerat och smått avskräckande, till och med bland många litteraturvetare. Men många mjuknar för dikten och släpper gardet då de får se och höra den framföras.

Den allt livligare poetry slam-kulturen har putsat bort en del av det inbillade damm som omger lyriken. Ett annat sätt att framföra lyrik är, kanske ibland lite bortglömt, på teater. Det gör teatergruppen Vapaa Vyöhyke (Den fria zonen) med sin föreställning Toivo / Hoppet, en tolkning av Henriikka Tavis diktsamling med samma namn.

Ett rum. En skådespelerska. Hon varierar mellan kvicka, ångestfyllda rörelser; långsamma, paranoida blickar; och ett matt, tankspritt leende som ser nästan medicinskt betingat ut. Tavis diktrader strömmar ömsom ur hennes repliker, ömsom ur högtalarna. Rika poesibilder – ett jag som minns stigar, torp, och massa naturbilder – ackompanjeras på scenen av minimalistiska visuella intryck, till exempel en liten gräsmattskvadrat som konkret bildar ett avgränsat minnesfragment. Dessutom är Kristiina Männikkös projicerade fotografier centrala i föreställningen. De ser så tysta och stilla ut att man nästan hör klockan ticka, men har också element av att något döljs eller är snett. En person med ansiktet bakom en fjäder av spelkort. Ett svartvitt, guldinramat porträttfoto som står med huvudet upp och ned.

Snart börjar det klarna att figuren på scenen tampas med en sorgeprocess. Någon viktig har dött. Hon säger att hon minns så litet. Att hon skriver för att hålla fast vid det döda duet hon tilltalar. Fragmenten börjar forma sig till en suggestiv helhet. Det är som om den traumatiserande sorgen splittrat de minnesskärvor som vi får ta del av. Först kantas ångesten av på sin höjd matta leenden, men senare kommer plötsliga infall av hysterisk glädje: allt är rasande ”underbart underbart underbart”. Jag är lika tveksam till äktheten hos den pressat leende som den våldsamt lyckorusiga glädjen som visas. Kanske är det poängen.

Senast då även publiken får blåsa såpbubblor över scenen är det tydligt att föreställningen omvandlat raderna i Tavis lyrikrader till lyrik för alla sinnen. Ljudbandet och bilderna blir som två roller i sig. Rebecca Viitala ger en stark skådisprestation då hon trovärdigt rör sig mellan apati, ångest och hysterisk glädje. Lija Fischer har skapat en dramaturgi och regi som är skir med intensiva punktuationer.

I en uppsjö av högaktuella, samhällsdebatterande, ofta immigrationsfokuserade uppsättningar på den senaste tidens helsingforsiska teaterscen känns denna mer naturbildskantade, personligt lidande tematik synnerligen … klassisk. Men välgjorda föreställningar som förvandlar lyriken till något att tillsammans uppleva med alla sinnen förtjänar också sin plats på teaterscenen.

Edith Keto

Toivo / Hoppet på KokoTeatteri. Text: Henriikka Tavi. Svensk översättning: Henrika Ringbom. Arbetsgrupp: Vapaa Vyöhyke. Regi och dramaturgi: Lija Fischer. På scenen: Rebecca Viitala. Foto: Kristiina Männikkö. Ljud: Jussi Matikainen. Ljus: Anna Pöllänen. Kostymkonsultering: Sanna Levo. Röstskådespelare: Ragni Grönblom-Jolly, Emmi Pesonen och Sonja Westerberg. Produktion: Irina Duskova och Anita Parri.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.