Räkna de lyckliga stunderna blott?

av Claes Andersson

Claes Andersson

Nej, just nu vill jag inte skriva om mord och terror, inte om våra SSS-ministrars bolagisering och utförsäljning av vår jord, våra skogar, vår luft och våra vatten, av vår sjuk-och socialvård, inte om deras nedrustning av våra skolor och högskolor, inte om deras angrepp på de lågavlönade och arbetslösa, på kvinnorna och barnfamiljerna.

Jag vill i stället skriva om några tilldragelser som gjort mig glad.

Konsten är ett sätt (bland många) att upptäcka, synliggöra och fördjupa vår upplevelse av verkligheten. Vid den kreativa processen strävar konstnären till att uppnå ett mentalt tillstånd där inte bara de intellektuella och logiska funktionerna utan också de barnsliga, infantila och skambelagda sidorna i oss ges utrymme i den skapande akten. Konstens tillblivelse är bara till en liten del rationell och viljestyrd. En betydligt större roll spelar våra irrationella impulser, vår intuition, våra (ofta galna) infall och graden av lust och lekfullhet. Avgörande är viljan till risktagning och modet att ta språnget in och ner i den del av oss där de allsmäktiga och oförutsägbara krafterna härskar.

Allt detta gäller givetvis också konsumenten, mottagaren av konst.    

I André Bretons surrealistiska manifest (från år 1924) beskrivs skapandet som ”mötet mellan ett paraply och en symaskin på dissektionsbordet” – det vill säga ett oförutsägbart möte på en oförutsägbar plats med oförutsägbara konsekvenser. Modet och nyfikenheten hjälper oss att bejaka det irrationella och oförutsägbara, våra utopier och dystopier, våra lyckodrömmar, våra förälskelser, förhoppningar och fobier.

Om du undrar varför jag drar fram sådana gamla tankar ur malpåsen gissar du naturligtvis rätt: Franz Kafka!

Sällan har jag varit så hänförd och omtumlad som när jag såg Förvandlingen på Svenska Teaterns Amos-scen. Där var paraplyet Gregor Samsa (Patrick Henriksen – vig som en vägglus i taket), där var symaskinen Modern (Simon Häger – obetalbart kataton!), och där var hela dissektionsbordet, sterilt, giftigt, kryllande av försåt, skräck och likgiltighet. Han som blandat ihop mixen heter Carl Knif – en koreograf-regissör som mot många odds skapat levande teaterdans eller dansteater på en scen som jag trodde var död sedan länge.

Själva urtexten Förvandlingen har många läst och gripits av. Början har redan fått ikonstatus: ”När Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt”.

Hur förvandlar man denna tragiska historia till en levande modern teater? Lösningen är lika enkel som genialisk: man tar Kafka på orden. Man visar att Gregors förvandling till insekt är hans enda alternativ i en familj där han ingen annan frihet har än själva förvandlingen (insjuknandet). I själva verket är pjäsen Förvandlingen en hyperrealistisk beskrivning av vad som händer i (och med) en familj där ett barn blir psykotiskt. Moderns skräckblandade skuldkänslor och okänslighet, faderns patriarkaliska blindhet, systerns initiala empati och gradvisa irritation och aggressivitet.

När barnets beteende blir obegripligt och främmande (kriteriet på en psykos är att vi inte kan leva oss in i den) leder detta till att utanförskapet ytterligare förstärks av den skuldtyngda och skräckslagna familjen. De förvridna närrelationer som lett till sammanbrottet försämras ytterligare och förstärker utstötningen. Det sjuka barnet upplevs som allt mera främmande och hotfullt.

Teatern är en magisk och oförutsägbar konstform. Ganska ofta händer just ingenting när jag sitter i teatersalongen, trots storslagna effekter, ypperlig text och fyndiga lösningar. Men någon enstaka gång – som i Förvandlingen – sker det magiska och oväntade och jag får plötsligt vara med i något hisnande, oförberett, omtumlande.

Min andra lyckobringare heter Sara Stridsberg som med sin roman Beckomberga – ode till min familj, återgett mig tron på litteraturens kraft och skönhet. Efter att tidigare ha läst hennes roman Drömfakulteten – romanen om Valerie Solanas, den radikala feministen som blev mest känd genom sitt mordförsök på Andy Warhol och genom publiceringen av det så kallade Scum-manifestet (manifestet om att skära upp män) – hade jag väntat mig att också den nya romanen skulle vara expressiv, aggressiv och provokativ.

Men här visar Stridsberg att hon också är det eftertänksamma och meditativa berättandets mästare som ömsint beskriver fadern Jimmie Darlings liv som patient på det jättelika mentalsjukhuset Beckomberga medan hans unga dotter Jackie hängivet försöker uppehålla deras kontakt genom att besöka honom regelbundet samtidigt som hon försöker stävja pappans ständiga impulser att lämna det här livet.

Stridsberg är i sin roman djupt solidarisk med pappan och också med hans medpatienter och hela den totala institutionens avskärmade verklighet. Hon beskriver med ett enkelt och sensibelt språk naturens och ljuset skiftningar, skogen som stum betraktar sjukhusets murar: ”Utanför mitt fönster är den vita trådiga vintersolen som sträcker sig efter tallarna och förvandlar trädkronorna till guld innan den försvinner bakom Hedvig Eleonora. Ett kort ögonblick får jag för mig att det brinner i de stora träden. Rösterna och de nakna stammarna lyser som eld i skymningen, men det svaga gyllene ljuset drunknar snart i skuggorna.”

Jag identifierar mig starkt med Stridsbergs sätt att skildra institutionens mänskor och slutna värld och patienternas försök att inom den psykiska sjukdomens och institutionens tvång och begränsningar trots allt finna en sorts trygghet och hemkänsla också här i samhällets periferi.

Ps. Jag föreslår att vår egen finlandssvenska tv-kanal Yle Fem börjar uppmärksamma också vår egen finlandssvenska skönlitteratur. Vi behöver ett litterärt veckomagasin som diskuterar aktuella skönlitterära böcker, intervjuar våra många fina författare och skapar debatt och intresse för vår litteratur. 

Claes Andersson
är författare

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.