Växeln hallå!

av Janne Wass

Häromdagen damp det ner en lapp i min postlåda, som informerade mig om att Fonecta slutar ge ut telefonkatalogen för Helsingforsregionen. Uppkopplad som jag är, lyckades jag med ungefär en halv minuts googling få klart för mig att företaget kommer att sluta ge ut den gamla klassiska telefonkatalogen i papper på flera håll i landet, så småningom helt och hållet.

Redan innan internet blev så vanligt att folk slutade använda katalogen för att leta efter nummer, minskade dess popularitet i och med mobiltelefonernas frammarsch. Dels ringde folk varandra på språng, och använde således olika nummerupplysningstjänster snarare än katalogen, och dels blev det snart svårt för dem som upprätthöll katalogen att hålla den uppdaterad. Folk bytte nummer stup i kvarten i samband med att de bytte mobiltelefonoperatör, hade ibland flera telefoner och nummer, och olika prepaid-lösningar gjorde det knepigt att hålla koll på folks uppgifter. Men den största orsaken till att katalogen nu håller på att helt avverkas är förstås att så få använder den.

Telefonkatalogens svanesång är inte ett lösryckt fenomen, utan ett led i en allmän trend, pådriven av automatiseringen av samhället, den allt större internetåtkomsten, och i viss mån är det även ett uttryck för ”effektiveringen” av den allmänna servicen.

Telefonkatalogen i Finland ges ut av det privata bolaget Fonecta – den har liksom posten, banken och en del av elnätet (och snart också kanske vägnätet och hälsovården) överlämnats i ”marknadens” händer. Vi redan sett hur antalet postkontor i landet skurits ner drastiskt, och det samma gäller bankerna.

Angående posten och telefonkatalogerna är det ändå orättvist att helt och hållet skylla problemen på de privata bolagen. Båda är exempel på en typ av gammaldags service som utnyttjas i allt mindre grad av medborgarna. Vi skickar allt mer sällan fysiska brev, och den andel av befolkningen som använder telefonkatalogen krymper stadigt, således är också annonsörerna färre.

Mer oroväckande är att digitaliseringen i effektivitetens namn också börjat köra över det personliga mötet, telefonkontakten och de fysiska informationsbreven inom annan typ av offentlig service. Den som under de senaste åren varit arbetslös känner tydligt av detta. Regeringens förslag om ”arbetsprov” och kravet på att motta alla jobb som erbjuds, innehåller också ett utökat krav på att den arbetssökande själv ska hålla reda på sin status och situation i ett internetbaserat system.

Det är visserligen positivt att vi i Finland strävar till att göra servicen och kommersen så bekväm som möjligt för den internetburna befolkningen. I stället för att man tvingas springa i dussintalet luckor för att få sina ärenden skötta, kan man nu göra det mesta via sin mobil. Men samtidigt får vi inte glömma att även om Finland är det mest uppkopplade landet i världen, är uppkopplingsgraden inte hundra procent. Till exempel i den åboländska skärgården eller Lappland är det ibland si och så med internetåtkomsten. Och även om ett bostadshus har bredband är det ingen garanti för att det finns en dator i hushållet, eller att den som bor där kan använda en. Andra har inte råd att betala för nätuppkopplingen eller köpa dator. Man kan alltså inte utgå från att alla har nät och dator.

Paradoxalt nog är det just de som är mest beroende av de offentliga tjänsterna – gamla, sjuka, arbetslösa, fattiga – som också mest faller i riskzonen för att inte ha tillgång till dator och internet, av ekonomiska eller andra orsaker. Med detta inte sagt att alla måste få hem en telefonkatalog. Men det är viktigt att minnas att vi fortfarande lever i ett brytningsskede, och vi måste akta oss för att skapa en serviceklyfta mellan de uppkopplade och de icke-uppkopplade.

Lyckligtvis hade Fonecta kontaktuppgifter som man kunde ta kontakt till om man som ouppkopplad var orolig för framtiden utan telefonkatalogen: en e-postadress.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.