Hur grön är energin? – Det beror på hur man ser på saken

av Elis Karell

En sak är klar: vi måste förnya vår energiproduktion så snabbt som möjligt. Och då ungefär 87 procent av världens primärenergi idag härstammar från fossila källor kan man tala om en revolution snarare än en reform. Frågan är hur revolutionen kommer att se ut. Det är ingen entydig fråga – vår syn på framtiden är av avgörande betydelse.

Efter klimatkonferensen i Paris 2015 finns det för första gången ett globalt bindande klimatavtal. Målet är att hålla temperaturökningen under två grader genom att till 2050 minska utsläppen av växthusgaser med minst 80 procent jämfört med 1990 års nivå. Men på lång sikt räcker inte ens det, förr eller senare är vi tvungna att uppnå negativa utsläpp för att betala för våra historiska klimatövertramp.

Forskare och politiker använder ofta begreppet energiomställning, som hänvisar till Energiewende, Tysklands pågående helomvändning till förnybar energi. Sedan projektets början har klimatforskare och andra miljöintresserade över hela världen med spänning följt med det ursprungligen rödgröna initiativet likt en fotbollsmatch som pågår i decennier. Förespråkare av kärnkraft använder Energiewende som ett bevis på att kärnkraften behövs för att slippa fossila bränslen, motståndare använder det som ett bevis på att man klarar sig utan. De totala utsläppen minskar visserligen långsamt på grund av ett djupt rotat kolberoende, men energieffektiviteten och den förnybara energins andel av produktionen har ökat.

Vind, sol, skog

Enligt majoriteten av all forskning måste Finlands energirevolution bygga på en kraftig ökning i vind-, sol- och bioenergi. De procentuella ökningarna räknas ofta i hundra- eller tusental. Stora investeringar behövs till en början, men de skulle gradvis betala sig tillbaka i form av inbesparningar, då utsläppsrätter och fossilt bränsle förväntas bli dyrare inom EU. Kostnaderna för en otyglad klimatuppvärmning är dessutom omöjiga att ens föreställa sig..

En total övergång till förnybar energi låter kanske osannolik, men å andra sidan visar historien att potentialen hos teknologiska genombrott brukar underskattas i tidiga skeden.

– Till skillnad från vad den gamla energimaktens representanter tror behöver Finland under mörka och kalla frostnätter inte ett centraliserat energisystem. Finland är ett bra land för förnybar energi: på hösten och vintern blåser det, på våren och sommaren skiner solen, skriver Janne Hukkinen, professor i miljöpolitik på Helsingfors universitet, i boken Maamme voima (Vårt lands kraft).

I boken undersöker tio professorer och en konstnär hur Finlands energiomställning kunde förverkligas. Hukkinen har forskat i decentraliserad energiproduktion, vilket han anser vara en nödvändig utveckling i Finland. I ett decentraliserat energisystem sker energiproduktionen i liten skala nära konsumenten, vilket har högre självförsörjningsgrad än det nuvarande centraliserade systemet, är flexiblare och mer effektivt då ström inte behöver överföras långa sträckor. Han är lite besviken över hur långsamt utvecklingen framskrider, men då jag träffar honom ett år efter bokens utgivning låter han fortfarande lika optimistisk angående framtiden.

– Jag tror nog att vi kan hitta konstruktiva lösningar, säger Hukkinen om utsikterna för en kärn- och kolkraftsfri framtid.

Ett decentraliserat energisystem är enligt honom redan nu tekniskt möjligt, men det centraliserade systemet, som har pengarna och politikerna på sin sida, står tills vidare i vägen för utvecklingen. Finland är inte mentalt förberett för den nödvändiga energiomställningen. Hukkinen påpekar att vi kommer att vara bundna till existerande infrastruktur ännu en tid. Kolenergin kommer inte att försvinna bara för att vi vill det, och Hukkinen efterlyser nödvändiga korttidslösningar som till exempel CCS-teknik för att lagra koldioxidutsläpp. Han är skeptisk till kärnkraft och betonar säkerhetsriskerna.

– Jag skulle nog ge det allvarlig eftertanke innan man börjar bygga nytt, men det är knappast lönsamt att stänga fungerande kärnkraftverk.

Nytt miljötänk

Även om miljömedvetenheten har ökat avsevärt sedan miljörörelserna föddes på 1960-talet verkar de traditionella miljörörelserna förlora sin slagkraft. Idéer om att leva i harmoni med naturen och minska på miljöförstörelse har urvattnats i och med att miljömedvetenhet har blivit politisk mainstream.

Gamla tankesätt, för tungt bagage, för starkt associerade med vänstern, och för eurocentriska. Så karaktäriserar Janne Korhonen de traditionella miljörörelsernas predikament på en föreläsning om ekomodernism. Korhonen, som doktorerar vid Aalto-universitetet, tror inte att en tillräckligt snabb utsläppsminskning är möjlig utan kärnkraft.

Ekomodernismen (inte att förväxla med ekologisk modernism, se s. 21, red. anm.) är en ung miljörörelse som betonar pragmatik och vetenskaplig forskning. Rörelsen har sina rötter i ett manifest som publicerades 2015 av 18 forskare och aktivister, flera med kopplingar till tankesmedjan Breakthrough Institute i Kalifornien. Strax efter publiceringen grundades föreningen Suomen ekomodernistit i Finland.

Enligt ekomodernismen behövs alla tillgängliga medel för att bekämpa klimatuppvärmningen, även kärnkraft. Problematiken lyfts upp i boken Uhkapeliä ilmastolla – Vaarantaako ydinvoiman vastustus maailman tulevaisuuden? (Hasardspel med klimatet – Äventyrar kärnkraftsmotståndet världens framtid?). Boken är skriven av Korhonen och Rauli Partanen, facklitterär författare och Fack-Finlandia-kandidat 2013. Samma ämne hanterar de mera djupgående i den nya boken Musta Hevonen – Ydinvoima ja ilmastomuutos (Den svarta hästen – Kärnkraften och klimatförändringen), som kom ut i maj 2016.

– Vi måste kunna diskutera energifrågor på ett vuxet sätt, säger Korhonen på bokens utgivning på krogen Punavuoren Ahven i Helsingfors.

Utgivningen arrangeras i samband med Suomen Ekomodernistit ry:s sommarträff. Både Korhonen och Partanen är medlemmar i föreningen.

– Ekomodernismen är en miljörörelse för de människor som är intresserade av miljöfrågor, men inte känner sig hemma i de traditionella miljörörelserna.

Rörelsen har kritiserats för att vara en högermiljörörelse, vilket Korhonen avfärdar. Han definierar sig som ”ganska vänster, liberal”, och säger att det beskriver en stor del av rörelsens anhängare.

– Nog finns det också en del mera libertarianistiska tankar inom ekomodernismen.  Och Samlingspartiets Kai Mykkänen hör ju också till rörelsen anhängare, han är visst på väg hit i dag, inflikar Partanen.

– Högern är en liten minoritet i rörelsen, men vi vill hålla alla med. Huvudsaken är att främja miljöfrågor, och det är bra att kunna diskutera med dem som har andra åsikter, säger Korhonen.

Olika nyanser av grönt

Argumentet för kärnkraft som ett miljövänligt alternativ till kol är inte nytt, men det akuta behovet av en energirevolution har gett det ny kraft. På TED-konferensen i Massachusetts 2015 föreläser Michael Shellenberger, en av de 18 författarna till det ekomodernistiska manifestet och medgrundare av Breakthrough Institute, om energiproduktion i framtiden. Han backar upp sin övertygelse med statistik och siffror, men retoriken är lånad från väckelsekristna då han beskriver sin helomvändning till förespråkare av kärnkraft: hur alla hans negativa tankar om kärnkraft grundade sig på missuppfattningar, omotiverad rädsla och felaktiga associationer, hur kärnkraften är felfri och perfekt jämfört med alla andra bristfälliga energikällor.

Rörelsen handlar ändå om mera än att förespråka kärnkraft. Korhonen kritiserar den rådande uppdelningen av energiproduktion i förnybart och icke förnybart, goda och onda, och talar för en mer pragmatisk hållning.

– Det finns inga hundraprocentigt utsläppsfria energiformer. Och medan vi grälar om olika utsläppssnåla energiformer skrattar fossiljättarna hela vägen till banken, säger Korhonen.

Det håller också Hukkinen med om. Men hans lösning ser annorlunda ut.

– Uppfattningen om att det finns goda och onda energiformer är en illusion. Vilka som är mera eller mindre dåliga handlar om gränsdragning.

Utvecklingen bör gå mot förnybara energikällor, det är vetenskaplig konsensus, men hur grön någon viss energiform framstår som beror i hög grad på hur man mäter saken. Solenergi och kärnkraft är exempel på detta. Janne Korhonen hänvisar till FN:s klimatpanel IPCC:s uträkningar, som visar att utstläppen för kärnkraft faktiskt är lägre än för till exempel solenergi då man räknar med produktionens hela livscykel. Hukkinen är ändå inte övertygad.

– Kärnkraften är varken förnybar eller utsläppsfri. Att bara räkna med koldioxiden i utsläppen är snarast ett retoriskt trick, säger Hukkinen och påpekar att det radioaktiva avfallet också är en form av utsläpp.

Regeringen på farlig kurs

Hur ska vi då ersätta den fossila energin utan kärnkraft, om vind- och solenergi inte räcker? I nästan alla framtidsscenarier stiger den vagt definierade bioenergin fram som en lösning på problemet. Finland är redan en av Europas ledande producenter av bioenergi och biobränsle, och regeringen samt energiproducenter strävar kontinuerligt efter att försäkra bioenergins status som totalt förnybar och utsläppsfri i EU:s utsläppshandel.

– Det är en farlig utveckling, i och med att bioenergins utsläppsfrihet bara är ett politiskt beslut. Det finns skrämmande goda orsaker att anta att bioenergi skulle vara allt annat än miljövänligt i de enorma mängder som behövs för att ersätta kol- och kärnkraft, säger Korhonen, och Hukkinen håller med.

Redan idag lider biodiversiteten betydligt av bioenergiproduktionen. Bioenergin är ett ännu större problem för den globala matproduktionen, då enorma markytor används för att odla energigrödor. Bioenergin är bara utsläppsfri och förnybar så länge energigrödorna används i samma takt som de växer, men så fungerar det sällan. Torv är ett bra exempel på hur nonchalant beteckningen ”förnybar” används. Koldioxidutsläppen vid förbränning är enorma, och det tar tusentals år för torv att bildas. Finland definierar torv som en långsamt förnybar energikälla och stöder torvbaserad energiproduktion, trots att IPCC och EU definierar torv som en fossil energikälla.

Utmärkande för vår tids akuta kris, påpekar Hukkinen, är att vi har 30-40 år på oss att göra dramatiska nedskärningar i utsläppen, och först efter det kan vi fundera vad som är hållbart i ett längre perspektiv. Växtligheten hinner inte binda lika mycket koldioxid som förbränningen släpper ut på så kort tid, speciellt inte om vi får se en explosionsartad ökning i användningen av bioenergi. Och det är inte alls osannolikt, eftersom en kraftig ökning är inskriven i Juha Sipiläs regeringsprogram. Regeringen vill slopa kolet i energiproduktionen och halvera användningen av olja under 2020-talet genom att öka på användningen av bioenergi och torv. Den inskrivna ökningen på 15 miljoner kubikmeter virke för bioenergi har kritiserats av bland annat WWF och Greenpeace för att vara både ohållbar och katastrofal för biodiversiteten. Varken solenergi (som inte stöds i Finland) eller vindkraft nämns en enda gång i kapitlet om energipolitik.

Attityden

– Jag är nog optimistisk. Det finns flera olika möjligheter för hur energiomställningen kan se ut, alla med sina egna utmaningar som man bör känna till, sammanfattar Hukkinen sina tankar om framtiden.

Att vi binder oss till kärnkraft oroar honom. Problemet är vad vi ska göra med den föråldrade kärnkraften då den förnybara energin kör förbi den. Teknologin för förnybar energi har utvecklats otroligt snabbt, och Hukkinen ser också optimistiskt på potentialen att utveckla helt nya former av energiteknologi.

Optimismen och pessimismen för framtiden kommer båda med sina egna risker. Korhonen rentav understryker att ekomodernismen bygger på en pessimistisk syn på teknologins utveckling. Att det är viktigare att arbeta med vad vi har än att hoppas på för mycket och uppnå för lite. Då han talar om kärnkraftsteknologi låter han ändå, förvisso försiktigt, optimistisk. Även Hukkinen medger att han är öppen för kärnkraft om teknologin utvecklas tillräckligt.

Optimismen och pessimismen spelar utan tvekan en väsentlig roll i energipolitiken. Även om undersökningarna och rapporterna blickar mot 2050 och längre, säger de mera om nutiden än om framtiden. Det finns otaliga motsvarande rapporter från 1960-talet som räknar ut hur många kärnreaktorer det kommer att behövas för att förse Finland med energi på 2000-talet, utan att andra alternativ ens tas i beaktande. Vi kan inte förutspå framtiden, men vetenskapen är åtminstone ytterst entydig i att fossil energiproduktion måste avvecklas så snabbt som möjligt, vare sig det sker med eller utan kärnkraft. 2050 är inte slutet, utan bara början.

Elis Karell

Lämna en kommentar