South Park Festival har inget med tv-serien att göra, utan är en urtypisk finsk metalfestival. Ny Tids recensent imponerades mest av festivalens unga finländska garde, även om thrash-jätten Slayer var publikens stora favorit.
Tammerfors är Suomirockens hemstad och också i övriga hänseenden något av en kulturhuvudstad vid sidan av Helsingfors och Åbo. Trots det har staden inte lyckats etablera en musikfestival med samma omedelbara identifikationsfaktor som till exempel Ruisrock eller Provinssirock. Tammerfest, som grundades på 90-talet, tog sin modell från DBTL i Åbo, och liksom den är det en veritabel sillsallad där metalbandet Viikate kan efterföljas på scenen av Kaija Koo, som i sin tur efterföljs av Apulanta (ur årets program).
Den festival som kanske lyckats bäst är Blockfest, som väl kan kallas för Finlands enda rap- och hiphopfestival av världsklass. Tidigare har Blockfest besökts av artister som Snoop Dogg, Wiz Khalifa och T.I, och i år uppträder världsstjärnor som NAS, Big Sean, A$AP Rocky och Travi$ Scott (man ska ha dollartecken i namnet för att vara trovärdig rappare).
Grusplan och musik på South Park 2016.
Sauna Open Air var en av festivalerna som kring 2005 började växa fram som svampar efter regn, och profilerade sig genast med ett utbud av old school-metal och hårdrock, och under sina bästa år utmanade Sauna Open Air till och med Tuska som Finlands högklassigaste metalfestival. Bland de uppträdande fanns bland annat Dio, Slayer, Megadeth, Type O Negative, Heaven and Hell, KISS, Ozzy Osbourne, Danzig, Judas Priest, Mötley Crüe, Iggy Pop, med flera. Men Sauna Open Air gick också i graven i samband med den stora festivaldöden i början av 2010-talet, trots att man ännu försökte sig på en återupplivning 2013 genom att flytta festivalen från parken Eteläpuisto till stadens stadion.
Arvtagaren till Sauna Open Air blev 2014 South Park-festivalen, som arrangeras i samarbete med Radio City, och den fortsatte där Sauna Open Air slutade. De två första åren satsade man hår på hair metal från 80-talet, med band som Def Leppard, Europe och W.A.S.P., men i år var det lite brutalare tongångar, med huvudartisterna Slayer och Bullet For My Valentine. Men också för vänner av lättare rock av 80-talsstuk var bordet väldukat, trots att inga internationella stornamn medverkade denna gång. I stället lyckades South Park samla den finska retroglamens grädda, men uppträdande av såväl Reckless Love och Santa Cruz, som nykomlingen Shiraz Lane. Ytterligare ett intressant tillskott var tyska power metal-bandet Powerwolf, vars symfoniska black metal-flörtande humppametal med teatraliska övertoner, framförd med glimten i ögat, hänförde Tammerforspubliken. Iförda läder, nitar och corpse paint, framförde Powerwolf en veritabel metalmässa, ledd av rumänska frontmannen Attila Dorn, som fick publiken att äta ur sin hand. Tänk er en blandning av Ghost, King Diamond och tidig Finntroll, så torde ni vara ungefär på rätt spår.
Ember Falls.
De övriga utländska förstärkningarna var schweiziska Triptykon och svenska Soilwork. Intressantare av de två var på förhand utan tvekan Triptykon, vars primus motor är legendariska Thomas Gabriel Fischer, som var med om att skapa death metal som genre med Hellhammer, och vars experimentella Celtic Frost var ett av de mest inflytelserika extremmetalbanden i historien. Triptykons två fullängdare hör till det absoluta toppskiktet inom avantgardistisk doom under det gångna decenniet, men live, i den finska sommarkvällen som badar i dagsljus fungerar det inte riktigt lika bra. Nyanserna går lätt förlorade och låtarna smälter ihop i en grå matta av rön, och visuellt är det utan ljusshowens hjälp ungefär lika spännande som att stå och kolla på målfärg som torkar. Triptykon hade dessutom förtjänat en aning högre volym. (Soundis Vesa Siltanen noterar att bandets midnattskonsert i hällregnet på Jalometalli 2014 fungerade betydligt bättre.)
Death metal har aldrig varit den här recensentens favorit, så jag tar en oförtjänt lunchpaus medan de svenska gästerna Soilwork vispar upp en moshpit som resulterar i åtminstone ett besök till första hjälp-tältet, då en av slamdansarna lyckas demolera sitt ben.
Kerry King i Slayer.
Det mest förutsedda bandet är utan tvivel fredagens huvudartist, amerikanska Slayer, medlem av ”the Big Four”, tillsammans med de andra thrash metal-storheterna Metallica, Megadeth och Anthtrax. Fansen behövde inte gå besvikna hem – så gott som alla de stora hitsen speades, inklusive Seasons in the Abyss, Raining Blood och Angel of Death. Slayer har alltid hört till de där banden som jag hyst gigantisk respekt för, men aldrig riktigt lyckats ta till mig. Mycket av Slayers material är helt enkelt lite för snabbt och brutalt för min smak. Men fansen stortrivs, och det verkar också frontmannen Tom Araya göra – Araya som på senare tid lagt sig till med ett riktigt präktigt jultomteskägg, och står och myser med ett brett leende på läpparna under största delen av giget. Han är dessutom riktigt pratsam mellan låtarna.
Bullet for My Valentine.
Söndagens huvudartist, brittiska Bullet for My Valentine, är ett av banden som stigit fram under metalcore-hajpen under de senaste tio åren. Till skillnad från många andra har BFMV ändå inte rötterna i Linkin Parks nu-metal, utan snarare thrash och NWOBHM. Det är inget större fel på de fem låtar jag hör innan jag flyr kylan och en annalkande förkylning mot hotellet, men inte skulle jag betala fulla konsertbiljettpriser för att se bandet heller. BFMV är inte heller riktigt lika stora dragplåster som Slayer, och fredagen är också mer välbesökt än lördagen. Totalt 9 000 personer gästade South Park, vilket är 2 000 färre än i fjol, och mindre än hälften av vad Sauna Open Air drog under sina glansdagar.
Överlag är South Park en väldigt typisk finsk metalfestival: ett eller två stora utländska dragplåster, några utländska kuriosa, ett par finska toppar, några inhemska dussinband och ett par lokala talanger – allt kryddat med lite hårdrock för att locka andra besökare än bara det mest hängivna metalfolket. Unga thrash-stjärnskotten Lost Society (översta bilden) var antagligen det mest imponerande av de finska bidragen. Jag såg dem första gången på Sauna Open Air 2013, och konstaterade då att killarna kommer att gå långt, och sedan dess har de tagit Finland med storm med sin gammaldags thrash-sensibilitet. Santa Cruz missar jag tyvärr, men inte Shiraz Lane, vars Skid Row- och Def Leppard-inspirerade debutplatta väckt mycken beundran bland kritiker och fans sedan den släpptes för några månader sedan. Mest av allt imponerar finlandssvenska sångaren Hannes Ketts glasklara falsettsång vars like antagligen aldrig någonsin tidigare hörts i ett finländskt rockband. Låtarna har en positiv popsensibilitet, men saknar ibland den där extra växeln som skulle göra dem till verkliga radiohits, av den typen som Reckless Love till exempel pumpat ut under åren som gått. Musiken saknar också den punkådra som skulle få den att riktigt övertyga fans av band som Hanoi Rocks eller Guns N’ Roses.
Hannes Kett i Shiraz Lane.
På tal om Reckless Love, är det ett band som fått utstå mycket spott och spe bland ”riktiga” rockmusiker. Men det förändrar inte det faktum att Reckless Love med sin spandex-rock och sina tuggummidoftande stadionrefränger av typen Poison och Def Leppard varit en av de största rocksensationerna i Finland under det gångna årtiondet. Själv var jag oerhört imponerad av gruppen då jag på allvar fick upp ögonen för den i och med andra skivan Animal Attraction 2011, men med tiden känns det som om låtarna inte håller för upprepade spolningar, och en spelning är den andra lik. Väldigt mycket yta och väldigt lite innehåll. Men trots det är det omöjligt att inte bli på bra humör av de glättiga powerpop-refrängerna.
Övrigt: Amorphis sångare Tomi Joutsen hade märkbara problem med sina monitorer i början av sitt gigg, men bandet är så bombsäkert professionellt att det inte störde publiken nämnvärt. Jag har aldrig varit något stort Amorphis-fan, men hur det nu är, så smäller deras spelningar lika högt varenda gång jag ser dem på en festival, och de gångerna måste snart börja räknas på två händer och en fot. Blind Channel är en ung, energisk outfit som friskt blandar stilar till nån form av nu-metal-sammelsurium, som inte nödvändigtvis alls är dåligt. Om de ännu lyckas få lite mer riktning på det hela, kan det bära riktigt långt. Mokoma är lika tråkiga som de alltid varit.
Attila Dorn i Powerwolf.
Då det gäller arrangemangen är South Park också en väldigt typisk finländsk rockfestival. Här finns allt man behöver för att fysiskt överleva en nio-tio timmar lång festivalsejour, men inte så mycket mer. Enligt klassiskt upplägg finns en stor öppen scen och en mindre tältscen, och banden turas om så att då musiken slutar på ena scenen, börjar den på den andra. Det är grusplan utan några onödiga försköningar eller lyxattiraljer som sittplatser, förutom några bord och bänkar på det ena serveringsområdet och den så kallade food courten, som fungerar ypperligt. Som på de flesta större festivaler har utbudet breddats avsevärt från tiden då man fick pyttipanna, grillkorv och dagens obskyra köttsås. Nu är det lyxburgare, lyxhotdog och falafel som gäller. Det finns också ett fiskstånd och ett munkstånd och annat, men ett litet minus är att den billigaste salta maten kostar 8 euro. Jag saknar kanske den simpla grillkorven eller hotdogen för tre euro.
Det verkar finnas en viss aversion bland Finlands festivalarrangörer att skapa trivsel på festivaler, även om saker och ting börjat förändras tack vare Flow, och Sideways var redan nästan i en klass för sig i fjol. Varför kan man inte låta folk sitta ner utanför ölområdet? Är det förbjudet att på något sätt dekorera festivalområdet, eller förlorar man då metaltrovärdigheten?
Framför allt, varför ska det vara så svårt att få toalettavdelningen att fungera? Det är mer regel än undantag att det är långa köer till bajamajorna. Och det är visserligen helt förståeligt på en festival som Ruisrock, som på en dag kan ha upp till 50 000 besökare på plats på en gång, och alla får för sig att söka upp bajamajan precis mellan de två huvudartisterna. Men det borde inte ske på en festival som South Park, som inte ens når upp till 10 000 besökare på två dagar. Nästan ännu värre är det att pissoarerna inte töms i tid, utan börjar svämma över, vilket gör dem helt redundanta. En festival som inte nåt sitt publimål ska inte ha överfulla pissoarer.
Men överlag fungerar så gott som allting som måste fungera på South Park. Förutom lite bajamajaköer på damsidan, klarar man sig nästan helt utan stockningar, programmet håller, trots lite skyfflande dagen innan festivalen, det sker inga större tekniska missöden, och såvitt jag såg uppstod heller inga större slagsmål eller oroligheter. Stämningen var god, och inte ens det ställvis iskalla och regniga vädret lyckades avsevärt dämpa den. Lite fulla gråtande tonårstjejer och några småaggressiva tammerforspjattar som raglar omkring hör väl till festival som festival. Musikaliskt inte det mest spännande utbudet i sommar, men jämn och relativt hög standard genom hela linjen.
Text & Foto: Janne Wass
