Ny Tid har äran att bjuda på sommarläsning i form av en nyskriven novell av författaren Kaj Korkea-aho.
Vi tog fotografiet i Kallio halv sex en söndagsmorgon. Jag talar om Restaurant Day. Befann du dig i Finland den hösten kan du inte ha missat det. Det blev viralt och delades femtiotusen gånger. Guardian hade det på nätet och det fanns med i en lista över Pictures You Have to See på Buzzfeed. Det var i de flesta finska dagstidningar och jag och Vertti blev intervjuade i teve tillsammans med inrikesministern. Mycket till royalties såg vi aldrig till. Jag kan leva med den harmen.
Det var i slutet av en tung vecka, den nästsista av tre då vi sammanställde ett temanummer om fattigdom för läsmagasinet där jag frilansade. Måndag och tisdag hade jag tillbringat med en trebarnsfamilj i Hakunila. Stämningen i bostaden var giftig och det berodde inte bara på tobaksröken. Pappan hade inte kunnat arbeta på två år på grund av utslitna knän och låg i soffan och smackade. Mamman hade utmattningen målad i ansiktet som en krigsmålning. Hon jobbade deltid på ett dagis och skyllde familjens fattigdom ömsom på regeringen, ömsom på sin man och några gånger på barnen, som tassade mellan möblerna med skrämda ansikten. Jag tog rubriken till artikeln från något hon sade då vi talade om framtiden: ”Har inte råd med förväntningar.” Resten av veckan följde jag med en diakonissa som körde runt i Nordsjö i en avdankad Peugeot (”Det tyngsta är att inte räcka till”), och när helgen kom var jag så färdig och på så uselt humör att jag drack en flaska Napue och gick till Kaiku där nån DJ från Berghain spelade. Jag stötte på ett par vänner från gymnasiet och vi hamnade på en efterfest där vi rökte på och skrattade åt gamla minnen. När Vertti ringde vid femtiden hade jag somnat i en soffa och skulle ha gått miste om alltsammans och aldrig fått träffa inrikesministern om inte en okänd tjej med vassa naglar klämt mig på kinden och frågat om det var min telefon som ringde.
***
Vertti var upprymd, det hördes tydligt också genom slöjorna jag dragit över mitt medvetande. ”Var är du?” väste han.
Jag sa att jag inte visste.
”Hej, du måste komma hit med kameran. Och nåt slags bröd eller nötter eller nåt.”
Jag skrattade som en påtänd, vilket var precis vad jag var. ”Vill du ha en smörgås?” sa jag och fick undrande blickar från de tunga kropparna som låg hopsjunkna i röken och musiken i det dunkla rummet.
Vertti lät irriterad. ”Vi har bilden. Om du kommer snabbt så satan.”
Samma dag på redaktionen hade vi grälat om omslaget, som snart skulle ut på sociala medier. Jag gillade ett porträtt jag tagit i Hakunila där hela familjen stod samlad runt soffan och den stirrande pappan i ett solljus som var så starkt att luften verkade kornig av allt damm, men Vertti menade att bilden var för sentimental och att den kanske beskrev arbetsoförmögenhet och depression men inte fattigdom. Den där kommer bara att göra folk frustrerade, sa han. Bilden signalerar att pappan bara ligger på soffan medan familjen far illa.
”Var är du?” sa jag.
”Hurstis.”
”Är det öppet …”
”Kom med kameran meddetsamma! Och bröd! Knäckebröd eller något, vad som helst.”
***
Jag borde kanske säga några ord om Vertti så det blir enklare att förstå varför jag gick ensam ut i natten när jag var så full och trött att benen knappt bar och jag fick anstränga mig för att hålla tankarna igång. Han är från en rik släkt och jag brukar jävlas och säga att hans intresse för subversiv konst är ett klassiskt symtom på överklassens dåliga samvete. Jag lärde känna honom mot slutet av mina studier på Arcada då jag intervjuade honom för skolans radiostation. Han satt då i fängelse, där han avtjänade en fyramånaders dom för att ha stulit en bil och gjort en fotografisk utställning av hela händelseförloppet, från planeringen av brottet, via själva stölden tills han, i utställningens sista fotografi – fortfarande den bästa selfie jag någonsin sett, precis har sänkt bilen i en sjö i Sibbo och står med uttryckslös min på stranden medan vattnet bubblar i bakgrunden. Stölden uppdagades av polisen först när utställningen öppnade och det blev förstås ett jävla liv. Genom rättegången och i alla intervjuer behöll Vertti ett lugn som många tolkade som överlägset och publicitetsfiskande, men när jag lärde känna honom förstod jag snabbt att lugnet – precis som den känslolösa minen i fotografiet vid sjöstranden – är själva kärnan av den han är. Nyfiken och något manisk, men på ett närmast robotiskt sätt. Han har numera en son, och talar också om honom på samma sätt som när han talar om typografi eller lunchställen eller vad som helst: med en hängig och nästan autistisk saklighet. Jämnheten gör honom till en pålitlig och fungerande kollega, men en stundtals ganska outhärdlig vän.
Nu måste något stort ha hänt, det gick inte att förstå ivern och otåligheten i hans telefonsamtal på annat sätt, och jag gav mig genast iväg. På vägen ut fick jag syn på en halvfull påse rågbitar bland vinglas och askfat på barbordet i kokvrån. Vid bordet satt mannen som ägde lägenheten.
Han sa ”Går du hem?” eller nåt liknande.
Jag nappade åt mig brödpåsen framför näsan på honom. ”Japp”, sa jag. Mannens dimmiga blick fick något sorgset över sig när jag utan att säga något mer backade ut genom dörren med påsen tryckt mot magen. Jag undrar ännu ibland vad han riktigt tänkte just då.
***
Det var en sådan där perfekt augustimorgon då ljuset förvandlar hela staden till ett konstverk, då stenhusfasadernas färger blir majestätiskt tidlösa, kullerstenen ser evig ut och trädkronorna är stora och saftiga som regnmoln. Jag märkte att jag befann mig uppe på Torkelsbacken fast jag haft för mig att lägenheten var betydligt närmare Linjerna. Luften var mättad med syre och fick mig att piggna till. Jag styrde mellan husen mot Torkelsparken, den närmaste vägen till Hurstin Valinta.
Den oansenliga lokalen ligger inbäddad mellan barerna och grillkioskerna vid korsningen av Flemingsgatan och Helsingegatan och är förstås mest känd för Heikki Hurstis sociala arbete, men på vägen dit tänkte jag inte att det hade något med Verttis samtal att göra. Det var mitt i natten och han hade bett mig komma till medelpunkten för nattlivet i Kallio. Jag antog att han rumlat hemåt från Roskapankki och fått en plötslig idé. Hade det inte varit för ivern i hans röst hade jag tänkt att spriten gjort honom poetisk, att han ville fota den gamla arbetarstadsdelens rödtegelfasader i morgonljuset. Nu var det troligare att det hänt en olycka – jag minns att jag föreställde mig en slipvagn som krockat med en taxi på spårvagnsskenorna.
Men jag kände till brödkön mycket väl. Den slingrade sig som en slö serpentin av vindtäta jackor längs trottoaren på Helsingegatan varje onsdag och fredag och verkade bli längre för varje månad som gick. Fattiga, hemlösa, barnfamiljer och studenter köade i förödmjukad tysthet efter de utdelade matpaketen, mestadels gamla varor som de stora mataffärskedjorna donerat. Brödkön var sedan länge en del av gatubilden i Kallio och en sorts tidsbild, antar jag, av de allt hårdare levnadsvillkoren i Helsingfors, en oegentlig marsch för Finlands välfärdssystem som krackelerade eller moderniserades, beroende på var man hade sitt politiska samvete. De som bodde i kvarteren omkring Hurstin Valinta klagade alltjämt på verksamheten som störde ordningen och sänkte bostadspriserna (”Stör inte min gentrifiering med din misär” hade jag själv en gång summerat bråket i en lika delad som hatad kolumn) men brödkön verkade ha kommit för att stanna. Vi hade förstås tänkt på att fotografera den till fattigdomsnumret, men tanken hade fallit på sin egen förutsägbarhet, som att illustrera Italien med en bild på Colosseum.
***
Jag passerade kvartersbastun och tog trapporna ner till Helsingegatan. Det var inte många människor ute. Till och med de mest uthålliga hipstrarna och luttrade a-lagarna hade lämnat sina fester, krupit in i sina skrevor och lämnat gatan öde. Ett par taxibilar, ett tidningsbud med ihålig blick, letargiska måsar som gick över asfalten, det var allt. Tills jag plötsligt fick syn på två kroppar som låg bredvid varandra på trottoaren längre bort. Verttis klarröda Jopo stod kastad bredvid. Jag tänkte att något hemskt måste ha hänt och började springa.
Vertti tittade upp på mig när jag flåsande och kallsvettig av plötslig bakfylla närmade mig Hurstin Valinta. Det bekanta ansiktet sprack upp i ett grin och då han reste sig såg jag den andre mannen tydligt och ryggade tillbaka. Jag kanske skrek, jag är osäker på den punkten.
Han såg ut att vara död. Ni som sett fotografiet vet det. Men jag kan berätta att i verkligheten var intrycket ännu starkare. Huden i ansiktet var stram och grå och såret i hans panna rött och lysande, såg ut som den glansiga hålan efter ett förlorat tredje öga. Armarna och benen var insektlikt smala och låg i vinklar som gav intryck av spänst och därmed på ett kusligt sätt gick emot mitt omedelbara antagande att mannen var långt bortom medvetandets domäner. Till och med kläderna han bar, smutsiga byxor som blottade vita vrister och en märklig väst av sydda trianglar, hade bleknat och signalerade samma icke-existens som kroppen och ansiktet, den tomma minen.
”Han är död.” Min röst var tunn och jag kände olusten gå från buken upp till huvudskålen.
”Inte alls.” Vertti borstade av sina byxor. ”Vi talade nyss. Han vill bara vara i fred.”
Var det möjligt att mannen bara sov? Jag såg min döda mormor på bårhuset när jag var tretton och den här mannen såg dödare ut än jag någonsin mindes att hon sett ut då.
”Men vad har …” Jag tog mig själv för pannan, tittade närmare på såret i mannens ansikte, tänkte med ens att det var ett kulhål.
”Det ser för jävligt ut. Fast det är gammalt. En vecka åtminstone.”
”Har du ringt 112?” sa jag.
En tjej närmade sig på gatan och det var tydligt att hon sneglade. Vertti böjde omedelbart knä intill mannen och lade handen på hans beniga axel. ”Bilen är på väg”, sa han alldeles intill mannens öra. ”Snart är du i säng.”
Tjejen gick förbi utan att säga ett ord, säkerligen lättad över att slippa engagera sig i situationen.
”Kameran?” väste Vertti när hon var tillräckligt långt borta.
Och jag såg med ens för mig hur Vertti lurat en rad av förbipasserande hemåtvändare att situationen var under kontroll medan han väntat på att jag skulle komma.
”Du vill att jag fotar honom.”
Vertti grep tag i min axel. ”Härifrån.” Han styrde mig till sidan och jag såg genast vad han tänkte på. Skyltfönstret, namnet Hurstin Valinta, och så liket på gatan utanför, spasmodiskt utsträckt i desperation i det klassiskt rena morgonljuset.
Det var en brutal men omedelbar bild, jag såg det med en gång.
***
Vertti gick runt mannen i en vid cirkel, gav kompositionsanvisningar med yviga armrörelser. ”Om du får rätt vinkel så får du huvudet i fokus utan att ansiktet syns. Och just det, för fan …” Han gick plötsligt fram och rätade ut mannens högerarm, placerade den pekande mot dörren till Hurstin Valinta, som i en desperat gest, som om mannen dött bara ett par meter från sitt mål. Vertti kom tillbaka till min sida, funderade en stund och gick sedan och justerade armens position. Rörelserna var eftertänksamma, som om han rättade till en matta.
Jag kände mig inte på något sätt okej med situationen men Vertti viftade bort mina invändningar.
”Han är fine! Sover bara! Han låg till först där borta med benen ute i körfältet. Kunde ha blivit överkörd när som helst.” Vertti pekade på en plats på gatan tjugo meter längre bort, samtidigt som han vek ner slaget på mannens väst, och då såg jag äntligen livstecken, såg att mannens bröstkorg hävde sig och att han gjorde små rörelser med munnen.
Jag beslöt att ignorera tanken på Vertti som släpade en medvetslös man över trottoaren för att förverkliga sin idé om ett fotografi.
”Stroke?” föreslog jag.
”Han är full! Han sa till och med vad han heter.” Vertti höjde rösten. ”Aimo vi tar en bild på dig, det är du väl okej med?”
Mannen skälvde plötsligt till och fick mig att ta ett snabbt steg bakåt. Den taniga skelettkroppen hävde sig som locket på en kokande soppkastrull innan den återigen låg stilla, hade bara flyttat sig minimalt. Mannen – Aimo – mumlade något. Det lät som en drömmande människa.
Jag undrade om han höll på att kvickna till.
***
Kameran låg i min väska, min analoga trettifem millimeters Canon från 1974, som jag köpt samma vår och bar med mig överallt. Jag hade fotograferat diakonissan i Nordsjö med den för ett par dagar sedan och visste att det inte var många, kanske tre, max fem, bilder kvar på rullen.
Jag fixade inställningarna och såg med några snabba ögonkast genom sökaren att Vertti haft alldeles rätt. Då kom också upphetsningen, en berusande iver över hur bra fotografiet skulle bli, och därför blev jag ännu en gång överrumplad när Vertti plötsligt ställde sig i vägen med min stulna brödpåse i handen och började riva rågskivorna i mindre bitar.
”Vänta vänta vänta …”
”Vadå det ser skitbra ut.”
Vertti satte en brödbit i munnen. ”Titta.”
Så såg jag plötsligt måsarna som satt hopkurade på taket till spårvagnskuren en bit bort. Sex eller sju vita bestar som med svarta knappnålsögon gav sin fulla uppmärksamhet till det vi höll på med. Vertti höll upp brödet i luften, och fåglarna visste vad det var, det var alldeles uppenbart när man såg hur de rörde på sig och spände sina vingar, som om de utgjorde en orkester som Vertti dirigerade med allvarlig uppsyn.
Det var galet. Det var genialiskt.
”Är du beredd?” sa Vertti.
Jag ställde skärpan och gjorde tummen upp. Vertti klev till sidan och kastade brödbitarna med en elegant men kraftig rörelse mot sidan av Aimos utsträckta kropp. Måsarna reagerade som på ett pistolskott, tjöt och lyfte från spårvagnskuren som en enda vit fjäderklädd muskel, pumpade rasande med sina vingar och var under några ögonblick helt stilla i luften ovanför den avtuppade mannen innan de störtade ner med vilda tjut. Ett hemskt ögonblick tänkte jag att de skulle hacka ögonen ur Aimo, äta honom levande, eller att han just då skulle vakna och kanske få en hjärtattack, men det kan också vara en skräck jag konstruerat i efterhand, för allt jag vet säkert är att jag var så upphetsad att svetten rann i pannan på mig.
Fåglarna stred om brödbitarna och slogs mot varandra, stod på Aimos bröstkorg, på hans arm, svävade ovanför hans likbleka ansikte med öppna näbbar och giriga ögon. De var förfärande stora och jag kände puffarna från deras enorma vingar när jag om och om igen pressade ner slutarknappen och drog fram filmen. Ingen som sett fotografiet glömmer hur de ser ut, inte som måsar utan som rasande asätare, det är liksom något förhistoriskt över hungern de uttrycker.
Vertti skrattade. ”Oj fan åh helvete tog du den du tog väl den …!”
Filmen var slut samtidigt som de sista måsarna flydde med brödbitar i sina näbbar. Vertti hoppade omkring, klappade mig på axeln och jublade. Det såg ut som att han utförde ett slags krigsdans. Jag minns att jag skakade, att jag kramade kameran hårt och tänkte att jag inte fick tappa den vad som än hände.
”Jag tog den”, sa jag.
Aimo låg kvar som om inget hade hänt. När vi senare såg akutvårdarna bära in honom i ambulansen hade han vaknat, stretade inte emot, men svor och förbannade varje försök som gjordes att lägga på honom en syrgasmask.
***
Till inrikesministern och tevetittarna sa jag och Vertti givetvis att vi bara råkat vara på rätt plats i rätt ögonblick. Folk var så tagna av fotografiet och diskussionen det satte igång att ingen egentligen undrade över omständigheterna kring det. Bilden var tydlig och provocerande och det enkla budskapet den sände ut räckte mer än väl: stadens fåglar mådde bättre än dess invånare. Till och med en professor i statskunskap kommenterade att fotografiet beskrev det akuta läget för Finlands sämst lottade bättre än en vagnslast med statistik. Jag är odelat stolt över fotografiet, förmodligen är det mitt bästa, och jag antar att det var mycket dess tyngd i portfolion som gjorde att jag blev antagen till filmskolan i London.
Den sista pusselbiten kom när jag och Vertti gick hemåt just som söndagens första spårvagn rullade längs Helsingegatan. Vid Piritori höll några tjugoåringar på att ställa upp en gasbrännare och en stor plättpanna. Vi pratade med dem en stund medan Vertti rökte. Solen gick upp över hustaken, restaurangdagen höll precis på att börja, evenemanget där vem som helst kan sälja mat i sina hem eller från provisoriska stånd ute på stan. Tjugoåringarna berättade att de skulle sälja crêpes så länge -smeten räckte till.
”Där är det”, sa Vertti. ”Restaurant Day.”
”Jaha.”
”Aimo på omslaget och Restaurant Day som rubrik med nån smutsig font. Jag skriver ihop en artikel som passar till det.”
”Lite konstruerat”, sa jag.
Vertti fimpade och skrattade. Han hade rågbröd mellan tänderna.
Kaj Korkea-Aho
Illustration: Ulla Donner
