Som man ropar får man svar

2,K Nej – Donald Trump är ingen fascist, som den amerikanska nyliberala kommentatorn Robert Kagan gjorde gällande i en kolumn i Washington Post nyligen.

Trump är inte heller unik. Han har numera rätt många kompisar på dagens politiska scen: Viktor Orbán i Ungern, Recep Tayyip Erdoğan i Turkiet, Jarosław Kaczynski- i Polen och framför allt Rysslands president –Vladimir Putin, för att nämna några. En manifesterad vilja att omforma de samhällen de styr eller vill styra i nationalkonservativ riktning förenas oftast hos dessa politiker med machismo (i synnerhet hos Putin), xenofobi och en uttalad fientlighet mot kulturell mångfald och minoriteter av olika slag. Putin, Orbán och kompani gestaltar ett alternativ för en framtida politisk ordning: ”den illiberala demokratin” – auktoritära högerstater styrda av en ”stark man”.

Efter 30 års försök och misstag har den nyliberala politiska ordningen passerat bäst före datum, det torde stå klart för de flesta som har ögon att se med. Nyliberalismen kan sägas ha lyckats uppnå ett av sina centrala mål, en ekonomisk omfördelning till förmån för de redan rika. Vi är, som Thomas Piketty har visat, snabbt på väg tillbaka till en situation påminnande om den som rådde före 1914 i många europeiska länder, då samhällets förmögenhet var koncentrerad till en liten elit, vars ränteinkomster motsvarade eller till och med överskred de inkomster den fattigaste halvan befolkningen kunde påräkna. Denna omfördelning har dock krävt ett högt socialt pris i form av växande klyftor och samhällelig instabilitet, men också – vilket Piketty även visar – i form av en betydligt sämre ekonomisk tillväxt än under perioden 1950–70. Den pakt nyliberalismen ingick med den medelklassen håller på att lösas upp. Medelklassen har sent omsider börjat inse att den har blivit uppskörtad. Löftet om att det stigande vattenståndet skulle lyfta alla båtar höll inte – de rika drog ifrån ekonomiskt, medan medelklassen fick se sig snuvad på de inkomstökningar som ställdes i utsikt. Istället har medelklassen fått erfara växande otrygghet i en ekonomiskt ordning som gått och går från kris till kris. Runt hörnet väntar den definitiva kollapsen för ett finansiellt system som till stora delar byggs på fiktioner istället för verklig ekonomi. Det är inte fråga om utan när den stora kraschen kommer.

”Den illiberala demokratin” talar först och främst direkt till medelklassen. De flesta människor söker förutsägbarhet. Nyliberalismen är allt annat än förutsägbar, och därför är det naturligt om i synnerhet medelklassen nu väljer att ställa sina förhoppningar till ledare som lovar att bygga upp en stark stat, och lovar att skydda lojala medborgare mot följderna av kommande kriser. Om ”liberala demokratiska stater inte kan förbli internationellt konkurrenskraftiga”, ja, då får man lov att dumpa liberalismen. Det är precis vad Ungerns premiärminister Viktor Orbán är på väg att göra. Det var han som dömde ut den liberala demokratin i ett tal 2014 och istället ställde upp Kina och Ryssland som förebilder – ”de är inte liberala, inte ens demokratier”, men, enligt Orbán, starka stater med starka ledare.

Viktor Orbán är i full färd att göra om Ungern till en ”illiberal demokrati” som visserligen har kvar demokratiska institutioner men som systematiskt förvandlas till en auktoritärt eller semiauktoritärt styrd stat, där ledarskickets retorik präglas av xenofobi och högerpopulism med ymniga hänvisningar till en förgången storhetstid, som man drömmer om att återupprätta. Där neoliberalismen erbjöd sin frihetsretorik manar de nya auktoritära ledarna fram nationalismen. Ja, nationalismen är det spöke som på nytt vandrar genom Europa, och vi borde ha förstånd att bli skrämda, om vi inte alldeles har glömt vår världsdels moderna historia.

Orbáns auktoritära makeover av Ungern har så här långt varit framgångsrik och mött förhållandevis lamt motstånd. Europeiska unionen verkar obenägen att reagera mot de nedrustningar av den ungerska demokratin som nu pågår (historiska paralleller, någon?). Flera länder tycks nu följa Ungerns val att avlägsna sig från demokratin: Tjeckien, Slovakien, Turkiet, Polen; Österrike är troligen följande att anträda denna väg. Även i våra förhoppningsvis fortfarande liberala demokratier här i Norden har inte bara öppet högerpopulistiska partier som Sverigedemokraternas pratat högljutt om ”åsiktskorridorer” och flörtat med idéer om att begränsa yttrandefriheten (mot vänster då) och sätta kultur och folkbildning i nationens tjänst.

De auktoritära idéerna utövar en stark frestelse på många – det visar väljarstödet för europeiska ledare som Orbán. Också en Donald Trump vinner starkt stöd hos konservativa och rädda amerikanska väljare trots sin vulgärpopulistiska retorik – eller kanske just tack vare den? Trump utmanar etablissemanget i Washington, som många amerikaner av hävd betraktar med misstänksamhet – och inte alltid utan skäl, i synnerhet nu när såväl de fattiga som medelklassen finner att de står där som förlorare. Trump lovar att göra America great- again med hjälp av enkla och drastiska lösningar som förefaller att kombinera öppen rasism med ekonomisk protektionism (det är inte alltid så gott att veta vilket program Trump har eftersom det tycks ändras nästan dag för dag).

Jag tror att den nya politiska auktoritarismen innebär en stark frestelse också för den traditionella högern hos oss, speciellt nu, när neoliberalismen även börjar ifrågasättas inom de egna leden. Vi har ju sett hur många europeiska högerpartier lyssnat på dem som i fjol krävde stopp för flyktingmottagandet; de svenska Moderaterna är ett exempel på hur fort omsvängningen kan gå. Inom den traditionella högern har det alltid funnits en misstänksamhet mot demokratin, under 1930-talet var det på många håll i Europa just konservativa partier som först lade ner motståndet mot de bruna krafterna. Frågan är om denna tvekan inför demokratin fortfarande finns kvar, om traditionella högerpartier faktiskt förmår stå emot auktoritarismens allt starkare klingande sirensång.

Tills vidare verkar ”illiberal demokrati” mest ha erövrat terräng i Ryssland och det som tidigare kallades Centraleuropa. Men jag tror inte att vi i Västeuropa och Norden bör vara alldeles säkra på att våra politiska system är vaccinerade mot auktoritära tendenser. Demokratin är en ständig process, som kräver vårt aktiva deltagande. Det behövs knappast en större profet för att förutspå att vi de närmaste åren kommer att uppleva enorma politiska förändringar: hela det europeiska projektet befinner sig i gungning och det är tvivel underkastat om det kommer att överleva, åtminstone i nuvarande form. Klimatkrisen och den oundvikliga ekonomiska systemförändringen som väntar kommer att ställa ytterligare påfrestningar på samhällen.

Då kommer många att falla för frestelsen ropa på auktoritära ledare.

Hur kommer vänstern i Europa att svara på den här utmaningen?

Den frågan har jag med avsikt sparat till sist. Och lämnar öppen för svar.

Lars Sund
är författare