Våga tänka utopin

av Lasse Garoff

Monika Fagerholms författarkarriär inleddes 1987 med debutromanen Sham, och sedan dess har hon samlat på sig ett imponerande antal finländska och nordiska litteraturpriser – senast i mars mottog hon Svenska Akademiens nordiska pris. Trettio år av litterär verksamhet har givit henne insyn i de flesta sidor av branschen. Fagerholm har redigerat litterära tidskrifter, sett fältet förändras, höjt sin röst i offentligheten, och nu även varit med om att grunda ett förlag.

I mars i år tilldelade Svenska Akademien sitt nordiska litteraturpris, även kallat ”lilla Nobelpriset”, till Monika Fagerholm.

– Jag var ordentligt överraskad. Det är prestigefullt, och jag är oerhört stolt. Jag hade aldrig trott att jag skulle få det, men då jag hörde nyheten beslöt jag mig för att ta ut allt av det här. Jag har skrivit sedan jag var 25, nu är jag 55, så jag har arbetat med litteratur i trettio år. Men ska man få de här utmärkelserna måste man också ha lite tur, säger Monika Fagerholm.

Inte minst om man är kvinna. Det här är bara fjärde gången som priset delas ut till en kvinnlig författare, men enligt Fagerholm är hennes pris ett tecken på en större förändring inom Svenska Akademien. År 2015 tillträdde Sara Danius som ständig sekreterare på Akademien, och i maj utsåg Akademien Sara Stridsberg till ny ledamot. Och på sistone har fler priser delats ut till kvinnliga författare, noterar Fagerholm.

– Det är också fråga om ett generationsskifte. Jag har varit feminist i hela mitt liv, och vi kan inte tala om att vi är jämställda ännu. Det finska Finland har stora problem med jämställdhet, det handlar bland annat om att bli sedd och hörd, och hur man blir sedd och hörd, säger Fagerholm.

Jämfört med mitten av 1980-talet har det naturligtvis hänt mycket. År 1985 redigerade Monika Fagerholm litteraturtidskriften BLÅ tillsammans med Merja-Riitta Stenroos, och de 24- och 22-åriga redaktörerna gjorde med gonzokryddad kaxighet upp med hela det finlandssvenska bokåret. Även om kritiken i sig var rätt juvenil är Fagerholm fortfarande stolt över den energi och anspråksfullhet som den levererades med. Men den sortens uppror föll inte det litterära etablissemanget i smaken. Redaktörerna bjöds in som gäster till TV-programmet Lukulamppu, som leddes av Timo Hämäläinen, där de i farbroderlig anda tillrättavisades av de äldre manliga litteraturprofilerna Leif Salmén, Sven Willner, Claes Andersson och Bo Carpelan.

– På den tiden var det självklart att det allvarliga litterära samtalet leddes av en gubbmaffia, och deras uppgift var att få tyst på oss. Fast vi satt ju själva bara där och tänkte på att våra pannluggar skulle se vackra ut i teve. Vi borde ha varit mycket kaxigare i programmet, och kanske det var det som väntades av oss. Men istället log vi nätt. Det var nog ganska fruktansvärt för alla parter, berättar Fagerholm.

Det postmoderna samtalet
Förändringar sker, men de sker inte på ett år. I slutet av 1980-talet hände något som gör att Fagerholm ser årtiondet som en befriande tid. Nya ideer dök upp, framför allt de postmoderna tänkesätten.

– I början av åttiotalet kändes det som om en politiserad litteratur hade lett in prosan i en återvändsgränd. Det samhällsvakna sjuttiotalsperspektivet hade förvandlats till en trist moralism där det var viktigt att beskriva ”rätt” och se ”rätt”, berättar hon.

Den felaktiga kapitalsimen, den ”riktiga” kvinnan och andra uppbyggligheter skulle gestaltas rakt av. I det klimatet blev vissa författare utfrysta för att de också visade en destruktiv sida i sina goda uppsåt.

– Jag var ung och det kändes kvävande. ”The music they constantly play says nothing to me about my life”, för att citera The Smiths. Konst handlar ju om frihet och om att se, våga se, också det som är fult, inte rätt, dumt och ofullgånget och utan förutfattade meningar. Konst är möjligheter, att tänka sig, säger Fagerholm.

Då gjorde de postmoderna tankarna inträde. De talade om relationer, sammanhang, som i stället för att värdera och veta bäst, också ville se det som tidigare varit osett.

– Det är väl härifrån som talet om den nihilistiska postmodernismen kommer: att den saknar värden och värderingar. Men då glömmer man att de postmoderna tankarna inte är en världsåskådning eller religion, nåt man liksom tror eller inte tror på, utan en metoduppsättning. De är ett sätt att se på och närma sig världen och livet och konsten.

Och om inte de postmoderna samtalen ägt rum skulle inga av de böcker som ges ut idag vara möjliga, menar Fagerholm. Varken mer konventionellt byggda episka romaner eller speciella verk.

– Bachtins karnevalism, med de många rösterna, och den latinamerikanska romanen kan ses som en del av de här nya tankeströmningarna. I Svenskfinland formligen exploderade romanformen kring slutet av åttiotalet. Normalformatet för en finlandssvensk roman var länge cirka hundra-hundratjugo sidor, tills hösten 1989 då debutanten Pirkko Lindbergs fyrahundrasidiga tegelsten Byte damp ner, som en främmande och underbar fågel, och förändrade allt. Det var som en propp gått ur för åren därpå kom den ena stora, orginellt byggda och ofta flerröstade finlandssvenska romanen efter den andra, säger Fagerholm.

Idag då det politiskt och moraliskt korrekta som litterär värdemätare igen verkar vinna insteg kunde det vara kul att ta en titt tillbaka i tiden, menar hon.

– För samtidigt, det är så enkelt och tacksamt att gå på om ”postmodernismens nihilism”, vilket alltså är ett missförstånd, och ställa den mot typ, det tidigare, sjuttiotalets, innerlighet. Men alltsammans var så långt mer nyanserat än vi får oss till det idag, säger Fagerholm.

Till exempel i debatten kring Ebba Witt-Brattström, Karl-Ove Knausgård, Stig Larsson och litterär pedofili tycker Fagerholm sig märka hur lite folk egentligen vet om den tiden.

Till exempel var det ju Witt-Brattström som introducerade Julia Kristeva, den postmoderna rörelsens feministiska teoretiker nummer ett, i Ord & Bild i slutet av 1980-talet.

– Men för mig som feminist, författare och människa i världen, var mötet med de här tankeströmningarna helt frigörande. Det tog jättelänge innan jag visste vad jag skulle göra med den i skrivandet. Jag skrev en riktigt jobbig bok, Patricia, som var överspänd, trist och försiktig för jag hade för mig att jag skulle vara clever och översätta teori i skönlitterär form. Men skrivande handlar inte om att vara elegant och clever, ibland handlar det om det exakt motsatta. Se inte med någons ögon men så att man ser. Och sen skriva som ett litet djur. Med betoning just på det, djur.

Vilda, Sets och Förlaget
Monika Fagerholm är själv en av grundarna till andelslaget Vilda Förlag, som hösten 2016 ger ut sina tre första böcker. Två av dem är skrivna av medgrundare, Birgitta Stenius-Mladenov och Henrietta Clayhills, och den tredje är en debutroman av Ylva Perera. En av målsättningarna är att vara så professionell som möjligt, trots de knappa resurserna.

– En sak som kostar, men som har visat sig vara värt det, är att anlita redaktörer för varje manus som engångsuppdrag. För Pereras bok Dödsdalsdansösen ville jag hitta en redaktör som passade just det manuset, och jag hittade en i Sverige. Det har varit ett plus för alla. När man ska ge ut nya författare är det viktigaste inte att ge ut det perfekta manuset utan att hitta de nya intressanta rösterna, hitta författarna som blir någonting om fem-tio år. Man satsar på ett helt författarskap, inte en enskild bok, och det är alltid ett risktagande, säger Fagerholm.

Själv kommer Monika Fagerholm att ge ut sina böcker på Förlaget. Då hennes långvariga redaktör på Schildts & Söderströms Tapani Ritamäki meddelade att han skulle flytta över till det nygrundade Förlaget var det solklart att hon skulle följa med.

– Jag har ett långt samarbete med Tapani Ritamäki, som är en fantastisk förlagsredaktör och människa, beläst och klipsk och allt vad en författare kan önska sig. Redaktörens jobb handlar om att skapa ett rum där man som författare gillar att vara för att det är högt i tak, inspirerande och fullt av möjligheter. Allt det har jag haft med Tapani i många år, och honom kommer jag att följa till döden, har jag för mig.

Idén att grunda ett eget förlag föddes redan innan Moomin Characters grundade Förlaget M i oktober 2015. Våren 2012 hade förlagen Schildts och Söderströms fusionerats till Schildts & Söderströms (Sets), och i knappt tre år fanns det bara ett stort förlag i Svenskfinland. Hösten 2014 meddelade dessutom Sets största ägare – Konstsamfundet, Svenska folkskolans vänner och Svenska litteratursällskapet – om hårda nedskärningar. Då var Monika Fagerholm en av de skarpaste kritikerna av förlagsutvecklingen. Den de facto monopolsituationen skapade enligt henne en dålig dynamik.

– Allt det här snacket om att det inte ryms fler förlag i Svenskfinland när vi är så få … vi håller på att förgiftas av en kvasiekonomisk diskurs. Den finlandssvenska litteraturen har aldrig varit en vinstaffär, men den aldrig gått åt helvete heller, försäljningsmässigt. Däremot kan den inte fungera på marknadsvillkor, det har till och med Kaj-Gustaf Bergh fått medge.

Precis innan Sets hårda nedskärningar och samarbetsförhandlingar hösten 2014 hade den skönlitterära utgivningen under Sets första år gått väldigt bra. Under Tapani Ritamäkis ledning vann den skönlitterära avdelningen inte mindre än tre Finlandiapris, och hade ekonomiska framgångar i Kjell Westö och framför allt Ulla-Lena Lundbergs Is, som enligt Fagerholm är en av århundradets litterära framgångssagor i Svenskfinland.

– Förlusterna hade uppstått framför allt i en orealistisk satsning på finska läromedel genom dotterbolaget EDU-kustannus. Då Sets vd Barbro Teir flyttade till KSF påstods det att Teir skött förlaget jättebra och lämnat det i så gott skick, och det var allt annat än sant. Men den katten lyftes inte på bordet förrän det var för sent, om det alls har gjorts ännu.

Det var ingen hemlighet att Fagerholm vantrivdes på Sets. Det var meningen att författarna skulle kunna påverka verksamheten genom att en referensgrupp av författare regelbundet träffade nyckelpersoner från förlaget, men den påverkningskanalen slammade igen.

– Särskilt den sista tiden vid Sets kändes det som att det spelar ingen roll vad vi säger. Ledningen förde sig allt öppnare med attityden att de kunde göra vad som helst, för det fanns ingen konkurrens, säger Fagerholm.

Den nuvarande situationen beskriver hon som en återgång till ett normaltillstånd. Två stora förlag och några mindre skapar en bra konstnärlig dynamik.

– Allt kändes ganska klaustrofobiskt då, frustrerande. Men vi ville inte sitta och klaga utan göra nåt roligt, så vi beslöt oss för att grunda ett litet förlag där vi kan ge ut vad vi vill.

Att hitta röster
I Sverige har den seriösa utgivningen mer och mer övertagits av de medelstora förlagen. I takt med att bokbranschen kommersialiseras tenderar särskilt de stora förlagen att satsa på sådant som ur försäljningssynvinkel ses som säkra kort.

– Ibland har jag en känsla att det bland en del yngre författare finns en känslighet för beräkning. Man tror att förlagen vill ha något bestämt och så försöker man leverera det för att bli publicerad. Men litteraturens betydelse och dess plats i folks liv får inte tas över av sådana sätt att tänka. Jag tror vi läser böcker för att vi vill komma i kontakt med något vi inte visste att vi ville känna, leva, vara i, erfara. I alla fall är det så det är för mig när jag läser. Sådana är de bästa böckerna, de oförglömligaste. Alltid.

Därför är Fagerholm lite orolig över den ökande smidigheten i branschen.

– Folk har blivit väldigt skickliga på att pitcha sina idéer till exempel. Det kan vara bra att en skribent vet vad den tänker göra. Men nästan allt viktigt och intressant som jag själv gjort har inte kommit till mig genom pitchande, utan genom ett umgänge, ofta helt kaosartat, men inte tänkande utan skrivande, hela tiden skrivande – med en massa ibland helt ofullgångna tankar och ideer som ofta sen kastats överbord för det verkligen brännande, och från början helt främmande, som kommit till en och fått hjärtat att bulta, kroppen att svettas i en vetskap det här, det här, det här …

Enligt Fagerholm stammar den finlandssvenska litteraturens styrka ur minoritetspositionen, men är inte knuten till språket i sig.

– Litteratur kan aldrig vara identitetspolitik, man skriver inte för att man vill hålla det svenska språket vid liv. Men jag tror det kan vara en tillgång att inte självklart höra någonstans och få omvärldens bekräftelse varje dag. Det är kanske inte så kul i livet, när man måste vara lyhörd för situationer, akta sig för att tala svenska på nattbussen i Helsingfors. Men det är fruktbart på andra sätt. Om ens skrivspråk har ett element av privat och hemligt över sig, så blir ens förhållande till språket mycket intensivt. Det här är mitt, liksom. Då kan man känna sig friare i det, leka med det, göra med det vad man behöver för det man gör. Traditionen av språkutopi har ju varit stark i det finlandssvenska, tänk på Diktonius, tänk på Björling.

Utopi
– Språket i mina böcker handlar inte så mycket om att realistiskt återge språk och figurer i min omgivning, för deras egen skull. Det växer fram, börjar höras och framträda på sidan, i en viss typs formuleringar, melodier och rytmer, färger och tonfall och röster. Väldigt fascinerande att vara i, men så gott som omöjligt att tänka fram. Romanen Diva var en stor upplevelse. Efter år och månader av stret och stret började det plötsligt framträda. Den där omkullkastade syntaxen, de lååånga meningarna, sättet att vränga på sådant som finns för att få det att passa egna syften. Divas syften, hon som är större än livet – ser sig själv så naturligtvis – och behöver en så stor värld som är ett språk, ett alldeles eget, att vara i. För annars finns hon inte. Är hon inte möjlig. Denna enorma flicka för evigt 13-14-år, som vill stå mitt i världen, på nåt sätt, kräver det. Och det är inte problemfritt. Diva är jag fortfarande väldigt fäst vid – inte för hur jag värderar henne eller nåt sånt, men för att hon är en utopi. Hon är ett språk som är denna möjlighet, denna utopi, säger Fagerholm.

Utopi, det handlar om att kunna tänka sig någonting nytt.

– Jag tänker ibland att jag är barnsligt förälskad i det ordet: utopi. För mig är det lika med energi och möjlighet, liksom alltså en rörelse, snarare än ”tydligt formulerade alternativ. Se inte med någons ögon. Öppna världen – och vara öppen för. Det är så jag menar, en rörelse mot det främmande, nåt slags framtid kanske också, som inte nödvändigtvis dödar oss och visar oss sitt bleka blodtörstiga ansikte. Ett sådant ”tänk om”, eller tänka sig.

– Kunde vi behöva mera av. Tycker jag alltså. Och inte bara i litteraturen, förstås, säger Fagerholm.

Text: Lasse Garoff
Foto: Nina Ahtola

1 kommentar

Våga tänka utopin (Ny Tid) | Långläsning.se 25 juni, 2016 - 02:44

[…] LÄS VIDARE HÄR (NYTID.FI) […]

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.