För en som varje år vallfärdar till metalfestivalen Tuska i Helsingfors är jag förvånansvärt ointresserad av metal till vardags. Metal hörde liksom inte till min arsenal då jag växte upp. Medan mina metalhead-kompisar lyssnade på Metallica, Megadeth, Slayer och Pantera, och klassens black metal-entusiast på norska gossar som brände kyrkor, höll jag mig till hårdrock av typen Guns N’ Roses, Alice Cooper och Hanoi Rocks, kryddat med lite bluesrock, punk och under en svag period till och med techno.
Det var egentligen först då jag närmade mig 25 som jag på allvar började ta till mig metal i och med en musikblogg som jag drev, och var så illa tvungen att lära mig urskilja nyanserna mellan thrash, death, black och speed metal, metalcore, för att inte tala om den folk- eller den symfoniska metallens alla subenrer. Den första festivalen jag på riktigt var ackreditrad till för bloggen var, om jag inte missminner mig, just Tuska år 2009, och ställdes då genast öga mot öga med en av de stora legenderna inom black metal, norska Immortal. Det var en konsert som slog mig som en slägga i huvudet, och plötsligt begrep jag skönheten med denna form av extremmetal – hur det gick att finna lager efter lager av melodier, rytmer och krokar i något som om man bara råkade höra det i förbifarten mest skulle låta som okontrollerat oväsen. Plötsligt hörde jag stenhårda, svängiga, medryckande rocklåtar där jag tidigare mest hört bröl.
Plågade miner med Avantasias Tobias Sammet t.h, och och gästvokalisten Ronnie Atkins från Pretty Maids.
Fortfarande är det metalmusikens lite udda avarter som mest tjusar mig, och det är därför det är så givande att gå på Tuska – det är en festival som gräver djupare efter intressanta artister för den verkliga metalkonnässören än det dussintal av andra ”rock”-festivaler i Finland som ofta i praktiken blir metalfestivaler, som till exempel South Park Festival i Tammerfors som jag besökte för några veckor sedan. Tuska har under de gångna 15 åren hållit sin profil: man bjuder varje år in några utländska stjärnnamn, både gamla klassiker och nyare storheter, så även i år. På andra festivaler kunde thrash metal-legender som Testament eller Anthrax vara självskrivna huvudakter, men på Tuska får de spela andra fiol. Fredagens huvudartist heter Avantasia, ett tyskt band som spelar melodisk falsettmetal i Helloweens hero metal-anda. Frontmannen Tobias Sammet är kanske mer känd från Edguy, och i sig hade bandet kanske inte riktigt burit huvudartistens mantel, men giget fylls av idel gästartister, bland annat just Helloweens sångare Michael Kiske, och Eric Martin, känd från Mr. Big. Musiken är kanske en aning på den ”lättare” sidan för Tuskas publik, men publiken verkar ändå stortrivas.
Lördagens huvudartist är ändå den alla väntar på, nämligen svenska Ghost. Ghost är egentligen inte ett metalband, utan musikaliskt rör sig musiken snarare inom ramarna för 1980-90-talshårdrock, tänk till exempel Alice Coopers Trash- och Hey Stoopid-skivor, blandat med Kula Shakers melodiösa pompösitet och väna sång, samt Black Sabbaths klassiska, bombastiska heavy, så är ni nånstans på rätt spår. Upplägget är tämligen barnsligt, på det sätt som tilltalar vänner av skräckfilmer och olika former av teatralisk chockrock: bandet leds av anti-påven Papa Emeritus, i en tätt sittande latexmask målad som en dödskalle inspirerad av skurkarna i Indiana Jones-filmen Temple of Doom. Resten av bandet består av ”Nameless Ghouls” i ansiktsmasker. På samma sätt som tidiga Slipknot eller Lordi, är idén att hålla medlemmarnas identiteter hemliga. Bandet har också lyckats överraskande väl med det under de gångna fem åren – även om spekulationer online har rätt klart för sig vilka semi-kända svenska musiker det rör sig om.
Papa Emeritus III i Ghost.
