Det udda tjusar på Tuska

av Janne Wass

För en som varje år vallfärdar till metalfestivalen Tuska i Helsingfors är jag förvånansvärt ointresserad av metal till vardags. Metal hörde liksom inte till min arsenal då jag växte upp. Medan mina metalhead-kompisar lyssnade på Metallica, Megadeth, Slayer och Pantera, och klassens black metal-entusiast på norska gossar som brände kyrkor, höll jag mig till hårdrock av typen Guns N’ Roses, Alice Cooper och Hanoi Rocks, kryddat med lite bluesrock, punk och under en svag period till och med techno.

Det var egentligen först då jag närmade mig 25 som jag på allvar började ta till mig metal i och med en musikblogg som jag drev, och var så illa tvungen att lära mig urskilja nyanserna mellan thrash, death, black och speed metal, metalcore, för att inte tala om den folk- eller den symfoniska metallens alla subenrer. Den första festivalen jag på riktigt var ackreditrad till för bloggen var, om jag inte missminner mig, just Tuska år 2009, och ställdes då genast öga mot öga med en av de stora legenderna inom black metal, norska Immortal. Det var en konsert som slog mig som en slägga i huvudet, och plötsligt begrep jag skönheten med denna form av extremmetal – hur det gick att finna lager efter lager av melodier, rytmer och krokar i något som om man bara råkade höra det i förbifarten mest skulle låta som okontrollerat oväsen. Plötsligt hörde jag stenhårda, svängiga, medryckande rocklåtar där jag tidigare mest hört bröl.

Plågade miner med Avantasias Tobias Sammet t.h, och och gästvokalisten Ronnie Atkins från Pretty Maids.

Plågade miner med Avantasias Tobias Sammet t.h, och och gästvokalisten Ronnie Atkins från Pretty Maids.

Fortfarande är det metalmusikens lite udda avarter som mest tjusar mig, och det är därför det är så givande att gå på Tuska – det är en festival som gräver djupare efter intressanta artister för den verkliga metalkonnässören än det dussintal av andra ”rock”-festivaler i Finland som ofta i praktiken blir metalfestivaler, som till exempel South Park Festival i Tammerfors som jag besökte för några veckor sedan. Tuska har under de gångna 15 åren hållit sin profil: man bjuder varje år in några utländska stjärnnamn, både gamla klassiker och nyare storheter, så även i år. På andra festivaler kunde thrash metal-legender som Testament eller Anthrax vara självskrivna huvudakter, men på Tuska får de spela andra fiol. Fredagens huvudartist heter Avantasia, ett tyskt band som spelar melodisk falsettmetal i Helloweens hero metal-anda. Frontmannen Tobias Sammet är kanske mer känd från Edguy, och i sig hade bandet kanske inte riktigt burit huvudartistens mantel, men giget fylls av idel gästartister, bland annat just Helloweens sångare Michael Kiske, och Eric Martin, känd från Mr. Big. Musiken är kanske en aning på den ”lättare” sidan för Tuskas publik, men publiken verkar ändå stortrivas.

Lördagens huvudartist är ändå den alla väntar på, nämligen svenska Ghost. Ghost är egentligen inte ett metalband, utan musikaliskt rör sig musiken snarare inom ramarna för 1980-90-talshårdrock, tänk till exempel Alice Coopers Trash- och Hey Stoopid-skivor, blandat med Kula Shakers melodiösa pompösitet och väna sång, samt Black Sabbaths klassiska, bombastiska heavy, så är ni nånstans på rätt spår. Upplägget är tämligen barnsligt, på det sätt som tilltalar vänner av skräckfilmer och olika former av teatralisk chockrock: bandet leds av anti-påven Papa Emeritus, i en tätt sittande latexmask målad som en dödskalle inspirerad av skurkarna i Indiana Jones-filmen Temple of Doom. Resten av bandet består av ”Nameless Ghouls” i ansiktsmasker. På samma sätt som tidiga Slipknot eller Lordi, är idén att hålla medlemmarnas identiteter hemliga. Bandet har också lyckats överraskande väl med det under de gångna fem åren – även om spekulationer online har rätt klart för sig vilka semi-kända svenska musiker det rör sig om.

Papa Emeritus III i Ghost.

Papa Emeritus III i Ghost.

Ghost vann i år lite överraskande en Grammy för ”Best Metal Performance” för sin låt Cirice och klådde bland annat storheter som ovan nämnda Slipknot och Lamb of God. I en intervju har en av de namnlösa spökena medgett att bandets mål är att bli ett arenaband, vilket skulle vara en verklig bedrift av ett metalband i dagens läge. Denna ambition har synts redan sedan starten, och Ghost är mer än något annat stora underhållare, och för stor underhållning av den typ som bandet sysslar med krävs också en stor scen och stora pengar. Men med den meteroriska fart som Ghost skjutit i höjden under sin relativt korta existens, är inget omöjligt. Framför allt därför att låtarna och musiken håller, det här är sist och slutligen stadionrock av det gamla stuket. Det sköna med Ghost är också att dess musik och lyrik ofta har en samhällelig underton: skalar man bort den uppenbara satanistiska teaterfernissan och läser lite mellan raderna, hittar man en överraskande samhällsmedveten lyrik som tar ställning till – eller snarare diskuterar kring – religion, feminism, patriararkatet, människans natur, krig och fred och så vidare. Men som god underhållningskonst överskuggar detta aldrig show-aspekten, speciellt inte live, då de bombastiska refrängerna klingar: ”Belial! Behemoth! Beelzebub! Asmodeus! Satanas! Lucifer!” ur bandets hitlåt Year Zero, eller den satanistiska lovsången He Is, som lånar kärleksballadens musikaliska form och kombinerar den med den religiösa lovsången, må vara att målet är Satan snarare än Gud.

Läspaus vid stora scenens kravallstängsel i väntan på nästa band.

Läspaus vid stora scenens kravallstängsel i väntan på nästa band.

På senare tider är det främst popartister som Lady Gaga och Miley Cyrus som ruskat om i de moraliska buskarna, då främst med sin sexualitet och olika mode-statements (alla minns väl Gagas kotlett-klänning). Men vi får gå 20 år tillbaka i tiden och till Marilyn Manson för att hitta en artist som på allvar framfört sin samhällskritik, om man vill kalla den för sådan, via religiösa symboler. Manson var en chockrockare i ordets sanna bemärkelse, på samma sätt som Alice Cooper och David Bowie 35 år före honom. Manson använde ändå sällan explicit satanistisk lyrik, utan hans låtar handlade ofta mer om tonårsangst eller kommenterade olika samhällsfenomen, också religion, naturligtvis. Det var snarare Mansons estetik som fick konservativa kristna och andra grupper att resa ragg. Manson suddade friskt ut könsroller och kombinerade morbid äckel-estetik med sexualitet, religion och våld. Inte sällan anammade han religiös symbolik i scenografi och dräktval och har uppträtt som både påve och nunna. Kristna organisationer, speciellt i USA, har också protesterat mot Ghost och dess tematik, som är betydligt mer explicit satanistisk än Mansons, men uppståndelsen har blivit betydligt mindre. Dels, naturligtvis, på grund av att Ghost inte ännu nått samma mainstreamkändisskap som Manson, men också för att Ghost är så uppenbart harmlöst och gör vad de gör med en gigantisk glimt i ögat, vilket också skiljer dem från många av de seriöst satanistiska black metal-banden som finns ute på marknaden.
Hursomhelst gör Ghost en just så fantastiskt medryckande spelning på Tuska som fansen hade hoppats, och hjälps dessutom av värdemakterna, som gömmer kvällssolen över Söderviks industriområde med mörka regnmoln, så att också bandets ljusshow kommer till sin rätt. Lite regnskurar stör inte heller nämnvärt upplevelsen. Spelningen är minst lika bra som den jag såg på Ilosaarirock 2015, och Ghost verkar gå från klarhet till klarhet. Nu väntar vi bara på att bandet fyller Olympiastadion också.

Förutom Ghost är det inga av de riktigt ”stora” banden som väcker några väldigt starka känslor i mig. Testament och Anthrax gör ungefär det som förväntas av dem – proffsigt och bra, men utan att överraska.

Behemoth.

Frontmannen Nergal i polska Behemoth.

Däremot är det fler av de lite udda banden som smäller högt. Polska pionjärerna Behemoth är till exempel en ny bekantskap för mig. Bandet startade redan 1991, alldeles i början av den så kallade andra vågen för black metal, men deras musik i dag betecknas snarare som ”blackened death metal” – inte för att distinktionen mellan black metal och blackened death metal musikaliskt är gigantisk. Black metal låter det som, men möjligtvis känns det tyngre, aningen mer melodiskt än till exempel den norska old school-blackisen. Behemoth kör med klassisk corpse paint utan ironi och inkorporerar goth-element som levande eld och smidda gotiska attiraljer på scenen. Mycket rök, backlight och ståtlig ljusshow, som kommer till sin rätt i tältscenens dunkel.

Den kanske största behållningen under festivalen får jag av danska Myrkur, ett projekt framdrömt av den danska kompositören och sångerskan Amalie Bruun. Bruun har bakom sig en framgångsrik karriär som bland annat TV-kompositör, fotomodell och popartist, bland annat med indiepopduon Ex Cops. Hon är en klassiskt utbildad multi-instrumentalist med förkärlek för Edvard Grieg och Jean Sibelius, och uppger sig vara ett black metal-fan sedan barnsben, trots att hennes tidigare musikaliska utgivning inte nödvändigtvis skvallrar om det. Naturligtvis har hennes popbakgrund fått många black metal-purister, i synnerhet utanför Norden, att se rött, och Bruun har i intervjuer uppgett att hon fått motta otaliga hatbrev och dödshot, ”främst av män från USA”. Däremot har hon blivit omhuldad av den nordiska black metal-communityn i stort, och på hennes debutskiva som släpptes i fjol medverkar artister från bland annat Ulver, Mayhem och Dødheimsgard.

Festivalens stora överraskning: danska Myrkur, eller Amalie Bruun.

Festivalens stora överraskning: danska Myrkur, eller Amalie Bruun.

Live är Myrkur ett fenomen, någon som verkligen lyckas föra in nya vindar i black metal-genren, en genre som på många sätt stampat på stället de senaste åren. Bruun kombinerar avgrundsvrålen och de aggressiva väsningarna med eterisk folkinspirerad sång, klar och skir som de nordiska trollskogarnas porlande bäckar, mystisk och annanvärdlig som skogrsået, som en dimmig skymningskväll i urskogen. Det finns många band som kombinerar traditionell folkmusik och metal, men ofta blir det ”humppa” över det hela.

Myrkur söker sig snarare till den klassiska musiken, urfolkens enkla lätesmusik och naturens egna melodier, på samma sätt som också mycket av den nordiska black metalen drar sin inspiration från naturen och den gamla nordiska mytologin. Som Janne Mattsson skriver i Gefle Dagblad, visar Myrkur upp det bästa av två världar: ”I den ena är hon ett trollbindande väsen och i den andra ett distat, plågat skrik från djupt i skogen.” Visuellt är också Bruun, med sin fotomodellsbakgrund, en uppenbarelse i sin naturvita, enkla klänning och sitt långa blonda hårsvall som pryds av en törnekrona. Musikaliskt rör vi oss i det tidigare norska 1990-talets black metal-sfärer, men på samma gång i Ronja Rövardotters vårskrik, Griegs luftiga naturinspirerade kompositioner och till och med damkörslandskap. Myrkur är något av det fräschaste, vackraste och mest omtumlande jag sett på en metalscen på länge.

Fernanda Lira i brasilianska Nervosa.

Fernanda Lira i brasilianska Nervosa.

Det är också kvinnor som lyser i den brasilianska thrash metal-trion Nervosa, som vispar upp en mindre storm inne på festivalens klubbscen. Kortväxta krutdurken Fernanda Lira, basist och vokalist, besitter enorm energi och karisma och ett imponerande skrapigt vrål, på gränsen till growl. Det är intimt och svettigt, skitigt och kryddat med en härlig positiv energi, även om musiken i sig inte på något sätt är banbrytande. Definitivt ett liveband av rang.

Det jag kanske önskade ner av Tuska är lite satsning på besökarservicen och bekvämligheten på festivalen. Lite fler sittplatser, lite uppsnyggning av festivalområdet. Festivalkäket har däremot uppdaterats avsevärt, och det är nästan så man tror sig vara på Flow då man ser utbudet. Ur en fotografsynvinkel är Tuska – speciellt i år – horribelt. Under de värsta stunderna trängs kring 50 fotografer i fotodiket, många av dem alldeles tydligt ovana med att fotografera på konserter och festivaler, vilket gör att de gör livet surt för alla andra genom att blockera synfältet och inte visa tillbörlig hänsyn till sina kolleger. Min hälsning till arrangörerna: skala bort av hobbyfotograferna eller gör fotodikena bredare, så att de som är på plats för att arbeta kan göra sitt jobb.

Hängivna fans på Tuska 2016.

Hängivna fans på Tuska 2016.

Text & foto: Janne Wass

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.