Ett och annat ögonbryn höjdes, speciellt på de sociala medier där jag är aktiv, då jag började sätta in foton från DBTL. I listan av uppträdande fanns inte många man kunde koppla till min intressesfär – lindrigt sagt. När Ny Tid sökte folk som ville bevaka och rapportera från sommarens begivenheter så nappade jag av två orsaker; jag ville se hur dagens DBTL står sej i jämförelse med de första årens evenemang, som hölls 1988 och -89, och som jag själv deltog i. Jag ville också se om jag kunde hitta tillbaka till skrivandet, det som varit en självklarhet under många år, men som försvann i samband med en kraschad arbetskarriär och därav följande utbrändhet.
Själv damp jag ner i Åbo hösten 1987 som nybakad student med studier på Åbo Akademis statsvetenskapliga fakultet framför mej. Målet var att bli journalist, för skrivandet var en stark sida och ett visst intresse för samhället och mänskorna där fanns också. Intresset för musik fanns också där, jag lyckades smärtfritt kombinera Brian Eno, Juice Leskinen och Motörhead på min favoritlista, och det gör jag än idag. Läget på populärmusikens område i kulturvaggan då, var framåtsträvande och framstående, trots att Åbo redan var en av de starka orterna på landets rock- och popkarta. Jämfört med dagens läge ter sej utbudet förstås närmast skrattretande; live kunde man avnjuta toppnamnen en gång i veckan på Kårens Rock-klubi, på finskspråkiga Yliopisto var bla TVO och S-OSIS aktiva och presenterade främst inhemska akter, också mera marginella sådana. Iskelmäfalangen hade sina egna vattenhål i centrums nattklubbar men dit hade man sällan ärende. Liveuppträdanden ute på stan var, förutom ”Mato-Ville” som spelade såg och sjöng i Wiklunds hörn, i det närmaste noll. Valomerkki blinkades resolut vid midnatt och 01 skulle lokaliterna vara tömda. Ölen kostade från 5 mark uppåt, inträdet från 20. Cd:n började dyka upp som konkurrent till vinylskivorna. Dagtid kunde man, om man hörde till de ”alternativa” kretsarna (eller ville höra dit), sitta på BokCafét, då inrymt på andra våningen vid Brinkkalas stortorg – balkongen där man fortfarande utlyser Julfreden fanns utanför fönstren. Stället frekventerades av alla som hade något att göra med populärkulturen i stan, så det var knappast en slump att det första DBTL gick av stapeln just där, på innegården, där BokCaféet fortfarande finns och har sin uteservering, i Porthansparken och längs åstranden. Med åren växte evenemanget och dök upp på i det närmaste alla upptänkliga, och framför allt en hel del nya, platser runt om i stan.
Målet med DBTL var att fylla ett tomrum sommartid i stan där så många olika kulturuttryck som möjligt skulle få plats. Förutom rockband kunde man uppleva olika performancenummer, installationer, tillfälliga sammansättningar och kombinationer – men framförallt så var det ett evenemang som synliggjorde de alternativa kulturaktörerna i stan, som hyllade spontanitet och det fria skapandet. Detta alltså utomhus, på hög volym och i massor. Tänk det. Ett av mina klaraste minnen från de första åren är iscensättningen av slaget vid Trafalgar, där Jimi Tenor & His Shamans på pråmar i ån vid Domkyrkobron genomförde bataljen till ackompanjemang av ylande vinkeslipar, råmande syntar och gitarrer och bullrande oljefat.
Väl medveten om att dylikt inte väntar mej under denna sommars upplaga vandrar jag upp mot Paavo Nurmiparkens övre bollplan. Efter att ha gått av stapeln på olika platser mellan Domkyrkobron och Kaupunginteatteri har konserterna nu hamnat här, mitt i stan men ändå i grönskan.
Bakom de inplastade kravallstaketen hörs inledande Sanni pipa igång och det är så där förväntansfullt som det ska vara. Vid insläppet råder milt sagt kaos; i två och en halv kö trängs folk med biljetter, folk utan biljetter med folk som inte ens ska ha biljetter. Biljettkuren som i vanliga fall tar emot betydligt mindre skaror klarar inte av att svälja massorna, funktionärer vimsar runt och försöker få ordning och själv glider jag mellan köerna och styr stegen mot VIP/Press-skylten. Med det åtråvärda bandet runt armleden ställer jag mej i följande kö – den till säkerhetskontrollen. Folk dumpar medhavda flaskor (som de tömmer först), paraplyer, ännu mera flaskor och annat som man inte får ta med sej in på området. Allas väskor öppnas och kollas, kroppar känns av, armband kollas, och sen är det klart för festival. Att man inte hade väntat sej en sån anstormning genast från början meddelas senare, men insläppet hade säkert gått att ordna smidigare. Samma gäller de eviga väsk- och kroppskontrollerna varje gång man ska in på området.
Nåväl. Planen är stor, men inte så stor att det blir ödsligt med liten publik, och det mjuka konstgräset är behagligt att gå och sitta på. ”Heeeeiiii Tuuuurkuuu”, hojtar Sanni och fortsätter den otacksamma uppgiften att vara först ut på scenen. Längst bak på planen finns det öppningar i plasten och där hänger barnfamiljer och tittar in mellan gallerrutorna. Knepigt att gå på festival med småbarn, och med ett biljettpris på 52 euro per dag så tänker man sej säkert för också. Till VIP-loungen med priset 70 e per dag, har dessa definitivt inget ärende.
Under Kaija Koos spelning börjar det bli välfyllt på främre planhalvan och de stol-bordsgrupper som finns utplacerade på sidorna fylls snabbt. När Popeda stegar ut på scenen börjar det vara rejält trångt. Pate Mustajärvi hyllas med allsång, då han nyligen ”fyllt 30 för andra gången” och sen följer en kavalkad som rymmer alla hits och lite till.
När Eppu Normaali avslutar första dagen med en av sina sällsynta Åbospelningar är planen smockfull till två tredjedelar. Mörkret lägger sej och i sommarkvällen känns det riktigt behagligt med såväl tidigare som nyare Eppusånger. Det är något speciellt att se dessa tre oldtimers framträda; man behöver inte bevisa något, man är säker på sin sak, man vet vad man gör och hur man ska göra det. Rutin. Ibland är steget därifrån till slentrian farligt nära, men denna kväll är det spelglädje som gäller. Det finns en känsla av något som känns grundläggande ”rätt” i speciellt de två sista akterna – rakt upp och ner, inga krusiduller. Från verkstaden, via en snabb handtvätt för att få bort den värsta skiten, på med en nästan ren skjorta och upp på scen. Speciellt Martti Syrjäs scenframträdande är makalös i dagens imagecentrerade nöjesindusttri – säckiga jeans, hängig t-shirt, håret på ända och en hand i fickan.
Eftersom man ofrånkomligen är äldre nu än förr, så hör öronproppar till det första jag plockar med mej då det vankas livemusik. Till min glädje så var ljudet denna första kväll otroligt bra balanserat och volymen likaså.
Redan när jag klättrar uppför stenbranten mot området på fredagen märks det att det är färre människor på gång. Roope Salminen & Koirat håller på att avsluta inledningen framför en glest befolkad plan. När Åbosönerna Matti & Teppo greppar mikrofonerna är det inte mycket bättre, men än en gång ser man proffs in action på det positiva sättet. Laidback, underhållande, lite småfräckisar i mellansnacken, och alla o publiken kan alla refränger. Menneisyyden Vangit, med Freeman och Vicky Rosti vid spakarna får igång publiken med samma charmiga scenvana och rutin som gårdagens Manserockare. Hittarna avlöser varandra och alla sjunger med. Med Ressu & Jussi flyttas vi framåt i tiden. Maskindunket tilltar och ljusshowen blir mer framträdande. Ressu Redford, som slog igenom som frontfigur i Bogart Co. på 80-talet, och Jussi Rainio, känd från Neon 2, drar de yngre i publiken med sej. Avslutande Yö, med The Voice of Finland-domaren Olli Lindholm i spetsen, klarar tack vare sin nytändning av att fria till både unga som äldre.
Lördagens nummer följer i stort sett samma mönster; några nya(re) artister och några äldre. Något för de flesta. Paula Koivuniemi ställer schlagerskåpet där det ska stå och Jari Sillanpää avslutar inför en hänförd publik. DBTL:s lördag har marknadsförts som kvällsklubb för dem som besökt Kungstravet strax utanför stan, vilket säkert var ett lyckat drag publikmässigt.
Arrangemanget i övrigt? Själva platsen funkar bra när man väl trasslat sej in dit. Först mot andra halvan av programmet får man börja kryssa mellan människor, och först då dagens sista nummer kör igång blir det trångt. Om man gick ut från själva stadion för att sträcka på benen emellanåt, checkades handbagage och fickor igen då man återvände. En följd av tillskruvade säkerhetsföreskrifter i den värld vi lever i, men det hade kanske gått att ordna smidigare. Nu orsakade det evinnerliga väsköppnandet månget knorr. Som innehavare av giltigt ordningsvaktskort och med erfarhetet från långt mindre tillställningar men dock, lyfter jag på hatten för de ordningsvakter som såg till att dagarna förlöpte så pass smidigt med de förutsättningar som fanns. Det är ju oftast de som får ta emot klagomål och förslag till förbättringar från en publik vars kunnande dessutom ökar för varje stop som töms.
Köerna till serveringspunkterna för mat och dryck gick överstyr redan halvvägs in på första dagens program, men detta hade man ordnat upp de följande dagarna. Priserna håller en nivå som gör att man kanske borde deltagit i Kungstravet och dessutom gärna vunnit åtminstone nån start där, och när redan inträdet sväljer över 50 e per dag så ska man vara tämligen tät för att utnyttja all service det bjuds på. Är man inte beredd att satsa pengar på inträdet så fanns ett gratis område i anslutning till stadion där det bjöds på utskänkning, karaoke, diverse krimskramsförsäljning, benjihopp och ”Champagne in the sky”. Det sistnämnda, att bli upphissad 50 meter för att avnjuta utsikten över staden inklusive ett glas skumpa och lilla salta och söta biten, var kanske aningen overkill. Priset 50 e sänktes from dag två till 25 och det var inte trångt runt skyliften, och det hördes sura kommentarer om vad denna lyx gjorde på det område som var ”gratis” i övrigt.
Noterade på DBTL:s hemsida att man kommer att ha ”kierrätysastioita” i tillräcklig mängd på området. Eftersom jag själv aktivt jobbar för just denna ofta bortglömda sida av publika evenemang blev jag grundligen snopen. Runt planen fanns visserligen kärl men endast för brännbart avfall, vilket är absolut minimum vad gäller avfallshantering var som helst. Att kalla detta för ”kierrätys” är att segla billigt på gröna vågen och ger bara ett fånigt intryck. En hord med ungdomar trängde sej under dagarna fram genom publiken med stora plastsäckar och plockade burkar, glas och plastkärl. Det är inte svårt att ens försöka ordna skilda kärl för burkar och flaskor, att lösa det så här är att undervärdera publiken.
Publiksiffran för DBTL-16 uppgavs till ca 13 000, vilket väl får anses som godkänt en ”superhelg” då även Kungstravet och Swanregattan går av stapeln på samma ort.
Och hur står sej årets DBTL i jämförelse med de första årens ? Jämförelsen är förstås omöjlig att göra egentligen, och redan listan på uppträdande visar vartåt den anrika tillställningen hamnat. Uttrycket ”Bröd och skådespel” ligger nära till hands. Några kvällar med lagom underhållning, idel säkra kort och absolut inga överraskningar. Vore jag elak skulle jag säga ”pengarna bort”, men jag är snäll. Det är inte lätt att samtidigt förnya sej och upprätthålla ett kreativt arv. Ska man idag uppleva kreativ energi, spontanitet och skaparglädje i Åbo så heter evenemanget man ska besöka H2Ö.
Jag kan inte undgå att skänka en tanke till en av dem som hörde till den kreativa kärna aktiva, som drog igång DBTL då i slutet av 80-talet, Jorma Teerijoki. Ständigt på språng med något nytt på gång, axelväskan full med papper, skjortan fladdrande och håret på ända. Med i ösregnet, fixade tillfälliga regnskydd, kånkade och bar, ordnade och organiserade. Inga datorer, inget nät, inga mobiler eller paddor. Papper, penna och jävlar anamma. Han är knappast imponerad över det han ser från sin himmel.
I samband med att Down by the Laituri firade 10-årsjubileum gavs festskriften DBTL 10. Festivaali kuin unelma (Terho, Komulainen, Liski) ut. Läs den, välförsedda bibliotek borde ha den. Och om den, vilket en förlägen funktionär på Åbo musikbibba tvingades konstatera, är förpassad till lagret, se till att den placeras i hyllan igen! Speciellt dagens unga behöver få veta hur fenomenet DBTL startade. När du en gång börjat – läs också historikerna om Finlands underground-rörelse, se filmen Anna mulle Lovee – ta reda på hur populärkulturen introducerades i vårt land. Den ansträngningen är de aktiva värda, innan deras historia för gott förpassas till lagrets damm, eller helt försvinner i en digital meltdown.
Text : Janne Lindgård
Foto : Skini Lindgård, Janne Lindgård