Den första dikten i Klaus Fischers diktsamling handlar om ingenting mindre än om jagets födelse. Efter en sådan ansats är det lätt att tro att fortsättningen kommer bli anspråksfull. Men det mest anspråksfulla i den här samlingen är egentligen omfånget. Fischers andra lyriksamling är med sina arton sviter och drygt 170 sidor nästan tre gånger så tjock som författarens debut Som en skugga på jakt efter sol (2008). I övrigt är dikterna skrivna i ett ganska lågmält tonläge med ett sökande jag i huvudrollen. Det som följer förlossningen är en pojkes funderingar på livet och döden:
Jag försöker att tänka på hur det var innan jag fanns /
Det är lite som att tänka på döden, fast tvärtom.
Bilder från barndomen blandas med tidsmarkörer som FNL och Berlinmuren. Genom diktsamlingen finns det antydningar om ett vuxenblivande och en förflyttning i tid och rum, men kronologin är ganska godtycklig. Nedslag i en konkret tillvaro visar hur jaget går från födelse till vuxen och till att få egna barn. Sextiotalet blir 2010-talet, vilket illustreras med daterade dikter som liknar dagboksanteckningar om familjeliv och vårdarbete.
Det är i övrigt ett ödsligt landskap som jaget vandrar genom. Ibland liknar det någon sorts karg naturlyrik med inslag av mänskliga avtryck och förstörelse. Landskapet är sårigt: Himlen helt flådd, inga moln, bara nerver heter det en fjärdedel in i boken. Det ensamma jaget vandrar längs många vägar − asfaltsbelagda och metaforiska − genom livet i jakt på en identitet som är på väg att uppluckras: Det är ingen som vet vem jag är eller varför.
Jag tänker att det identitetslösa jaget är ett manligt diktarjag, eftersom det traditionellt varit (den vita) mannen som har kunnat tillåta sig det allmängiltiga. Det är enbart den som inte bryter från normen som ”förklädd till sig själv kan vara någon annan”. Ett kvinnligt diktjag måste, trots anonymitet eller flyktighet, hantera det faktum att hon har ett kön. Sökandet efter sin identitet är naturligtvis något allmänmänskligt. Men risken jag ser är att det identitetslösa jaget blir tråkigt att följa.
Jag tycker att Fischers lyrik blir som mest intressant när jaget interagerar med ett du, eftersom den andra personen ger jaget kropp. I ett par diktsviter i mitten av samlingen kommer därtill en lekfullhet in i språket:
Jag du går klapprar som en höst nej häst din box nej bädd / ja soffa vi gjorde som djuren men vi är inte såna djur.
Något jag saknar i diktsamlingen är en enhetlighet. Jag kan önska att ämnena som vidrörs hade bearbetats mer ingående. Jag ser flera potentiella diktsamlingar i den här diktsamlingen, men får intrycket av att det inte fanns tillräckligt med material till var och en av dem. Diktsviten om 2010-talet och ett slitigt och förnedrande arbete som personlig assistent är den som mest griper tag i mig. Jag önskar att den utgjorde en större del av boken, eller att den fått bli en egen bok.
Även om Förklädd till mig själv kan jag alltid vara någon annan inte är den mest originella diktsamlingen jag har läst så är det stundvis i enkelheten träffande och vackert. I en av dikterna skildras en lycklig relation och den grusade förhoppningen om att få vila i den:
Det är så bra att det gör ont att inte allt är bra.
Jag tillåter mig till sist att plocka ut dikterna och lösgöra dem från den förväntade enhetligheten. Då hittar jag någonting skört, övergivet och en känsla av att någonting redan är för sent. Som i en av de få icke namngivna dikterna:
Slaget som pulsen väntar / att hjärtat ska slå / är redan slaget.
Elin Rosén
Klaus Fischer: Förklädd till
mig själv kan
jag alltid vara
någon annan. Heidruns, 2016.
