Du återser mig –
i regnet som fuktar ditt hår
i gräset som spirar om våren
i löv som singlar om hösten
i flingor som dalar.
En vacker, trösterik årstidsdikt som handlar om närheten mellan människan och naturen, men också mellan människa och människa. Allting fortsätter i det gemensamma också efter att det enskilda livet har upphört. Inte ett ord om ovan där, eller en fortsättning på andra sidan.
Lars Huldén heter skalden, en hedersman och nestor i det finlandssvenska poesilandskapet. Han har med utgångspunkt i sin barndomsbygd i Österbotten tagit Munsala-målet inte bara i mun utan också använt det på pränt. Den nu aktuella, nygamla boken heter Läsning för vandrare och andra. Det är en behändig postilla i behändigt fickformat att ta i bruk vid behov, det vill säga dagligen.
Huldén är en lärd man med den goda egenskapen att inte briljera med sin kunskap. Han har alltid varit en lågmäld humanist, en timid agitator i frågor som engagerar honom och inte minst som en varm humorist. Även när han sysselsätter sig med allvarliga frågor finns glimten där, som solkatten i vattenpussen på asfalterad byväg.
Lars Huldéns författarskap (som inleddes med Dräpa näcken, 1958) omfattar förutom ytterligare drygt 35 diktsamlingar också Shakespeareöversättningar, en nyöversättning av Kalevala (tillsammans med sonen Mats), teaterstycken, litteratur- och språkvetenskapliga verk (runt Bellman och Runeberg) vid sidan av specialintresset – Österbottens svenska folkmåls böjningar plus mycket annat av både akademisk och jordnära karaktär.
Om graven
När nu Lars Huldén vid 90 års ålder låter oss läsare ta del av hans mogna och trösterika tankar som gärna infinner sig på en kyrkogård, där gravstenarnas namn sammanfattar liv efter liv i rad på rad, gör han det i ett fiktivt underifrånperspektiv. Det är ur mullen som orden kommer till oss som finns kvar:
”Om du min älskade kommer hit till min grav skall du veta: Stoftet som vilar däri värker av längtan till dig.”
En märklig omständighet är att dessa epitafier är skrivna för mer än 40 år sedan, då skalden vare sig nått krönet på sin livsvandring eller på sin skaldebana. När han nu repriserar Läsning för vandrare känns det som om han ville säga: Vad var det jag sa! Märkvärdigare än så här är det inte att vara död och begraven. Men också: Livet är mödan värt: ”Har man störtat från regnbågen / så har man varit på regnbågen.”
En avdelning i boken handlar om att glömma: glömskor i allmänhet, i privatlivet, i samhället och i de akademiska studierna.
30 haikudikter är av senare datum, 2015. Det handlar bland annat om livet på hemmet, där
Rollatorerna
möts i korridorerna
lastade med liv.
På kyrkogården i Ekshärad i värmländska Klarälvdalen finns vackra handsmidda minnesmärken över de döda. Men det är inte gravkors utan symboliska livsträd. Det låter vackert om metallöven där vinden ligger på, ett stilla klirr över nejden.
Lars Huldén umgås gärna med vinden i sina dikter, när han vandrar längs skogsstigen:
Konvaljen blommar,
dagen är tjugotredje maj.
Allt är som det ska.
Och ändå: allt är inte som det borde vara i Finland. Läsning för vandrare avslutas med några råd, som grundar sig på det aktuella läget i republiken: ”Fem orsaker att fly från Finland”. Det handlar om det humanistiska resursslöseri som förorsakas av ekonomismens spelregler. Vattnet, ja, själva luften har blivit investeringsobjekt. Hoppfullt är det inte när textens sista mening lyder: ”Men vart ska vi ta vägen?”
Om det så kallade rationella skogsbruket har Huldén en hel del att påminna om:
”Bristen på skogsstigar blir alltmera kännbar i samhället. / Ett samhälle utan stigar är ett samhälle utan människor.”
Innan vi föddes fanns vi inte. Så var det dags för vår stund på jorden. Sen var vi borta på nytt … Men vinden finns kvar, suset genom björkdungen en sommarkväll och de där rösterna som hörs från andra sidan sjön.
Vandringen fortsätter, med och utan oss. Lars Huldéns dikter finns kvar, som vilostenar utmed vägen.
Text: Bengt Berg
Foto: Charlotta Boucht
Lars Huldén:
Läsning för vandrare
och andra.
Schildts & Söderströms, 2016.
