Fördärvaren låter ödesdigert. Den svarta pärmen med fotot på en man vars ansikte klottrats över med bläck går i linje med titeln. På sätt och vis gör hela romanen det. Den är diger, fylld av skeva eller rent tragiska livsöden. Den befolkas av människor som på olika sätt fördärvar den yta, det arv och den tradition de är satta att förvalta. Ändå är Fördärvaren en påfallande sorglös bok.
I sin tredje vuxenroman ger sig Annika Luther i kast med sin släkts förtigna historia. I berättelsen är det huvudpersonen Irene Zafran som får axla uppdraget. Irene är en medelålders kvinna som ägnat sitt liv åt att fly eller söka sig själv. I romanens inledning befinner hon sig på en retreat i Indien där hon behandlats för ”amöbor, misslyckanden och alltings intighet”. Trots att hon är frisk hänger hon kvar, för hon har ”ingen annan ambition än att åka med som fripassagerare medan jorden roterar runt solen”.
I Irene tecknar Luther en människa typisk för vår tid, en som fastnat i tonårskapet eftersom hon varken kan eller innerst inne vill leva upp till kraven på prestationer och självförverkligande. Här firar Luthers humor triumfer. Irene är inte bara tidstypisk, utan skruvat tidstypisk: ansatt av livsleda och amöbor, oförmögen att ta tag i sitt liv, obotligt naiv, men utrustad med en befriande ironisk distans till sitt livs haverier.
Irene nås av bud om att hennes mormor har dött och att hon ärvt ett gårdshus i centrala Helsingfors. Hon reser hem för att sälja huset, men förälskar sig i de möjligheter till självförverkligande och sammanhang som hägrar i förvaltandet av ett arv. Irene belånar sig upp över öronen, renoverar efter bästa förmåga, försörjer sig som inhoppare i hemvården och samlar under tiden en räcka kantstötta existenser kring sig: en tonårig pojke i en flickas kropp, en gårdskarl med ett förflutet som fotograf och alkoholist, en ålderstigen kvinna med rötter i Holland och en ingenjörsstuderande från Guangdong.
Det levande persongalleriet ger Luther tillfälle att reflektera och raljera över vår tid. Genom dokument Irene finner i gårdshuset får de sällskap av hädangångna släktingar till Irene som successivt upptar allt mer av hennes intresse och därmed av historien. Hennes mormors far var det framgångsrika kommerserådet Arthur Nyman. Hans osannolikt konstfulla annonser, familjens brev från och till fortsättningskrigets fronter och fotografier, inte minst av Nymans äldste son – en misslyckad arvprins till det Nymanska affärsimperiet som plötsligt utplånats ur historien – klipps in i berättelsen som dess mysterium och ytterligare en variant av jagsökandet.
Det historiska stoffet är spännande. Dessvärre berikar det inte endast romanen, utan uppenbarar också dess brister. Valet att ta med de fotografier som berättelsen uppehåller sig vid öppnar exempelvis för en jämförelse där bildernas suggestivitet överglänser beskrivningarna av dem. Dramatiken i den historia som nystas upp blottar en tunnhet i romanens övervägande lättsamma anslag. Det är som om Luthers styrka – hennes förmåga att driva berättelsen framåt, att underhålla och låta läsaren bibehålla en trygg distans till de existentiella bråddjupen – skär sig mot de historiska dokumentens nakna allvar.
Romanen andas en medvetenhet om konflikten. När Irene som hemvårdare besöker den holländska kvinnan vars erfarenhet av den tyska ockupationen hon är nyfiken på, väljer hon till exempel att inget fråga, för vad skulle hon säga sen: ”Oj oj, det var ju otäckt tant Lulu, men om vi nu skulle smörja in tants hälar med lite salva”. Luther tar sig hela tiden vidare. Ibland onödigt snabbt och på onödigt grunda vatten. Samtidigt är det trösterikt. Hon både visar det förgångna och hittar en väg att hantera det – smörjer hälarna istället för att förlora sig i hudsprickorna.
Text: Freja Rudels
Foto: Cata Portin
Annika Luther:
Fördärvaren. Schildts &
Söderströms, 2016.
