Dunder och brak. Femton gastar på död mans kista. Guldskatter att hitta, hämnd och ond bråd död. Det går undan på Svenska Teaterns stora scen i höst, då man sätter upp Robert Louis Stevensons klassiska äventyrssaga Skattkammarön i regi av Paul Garrington.
”Är de inte riktigt kloka”, viskar sjuåringen bredvid mig, då ett knivslagsmål pågår för fullt uppe på scenen. Skattkammarön är ett fulländat äventyr från början till slut. En gränsöverskridande äventyrsberättelse med fart och fläkt men också mystisk, dunkel och på sina ställen svår att förstå.
Om originalet från 1883 är en så kallad ”pojkäventyrsroman” så lyckas Bryony Laverys dramatisering göra berättelsen till en modern, gränsöverskridande historia, utan att för den sakens skull ge avkall på tidsmarköerna. Det är oerhört lyckat grepp att låta protagonisten Jim Hawkings Jr vara en flicka, här förträffligt spelad av Misa Lommi. Jim vägrar att låta sig förminskas eller avskräckas utan tar för sig, låter männen förstå att flickor inte behöver daltas med utan också har rätt att se världen. Samtidigt är hon mångdimensionell. Modig ibland, stöddig ibland, ensammast i världen ibland.
De flesta känner till berättelsen: Den unga Jim jobbar på sin farmors (Sue Lemström) värdshus och tillsammans hankar de sig fram. En dag dyker den argsinte sjörövaren Bill Bones (Niklas Häggblom) upp, törstig på rom och rädd för en enbent man som spökar i hans drömmar. I kistan han släpar med sig ryms kartan som leder till Skattkammarön. När han faller död ner efter att ha överrumplats av sina kumpaner, finns skattkartan hos Jim och farmor som ger den till godsägaren Trelawney och doktorn Livesey. Så införskaffas fartyget Hispanola och det bär iväg mot Skatten med stort S på ön långt borta.
John Long Silver då? Han är själva arketypen för ondsinta pirater i vår kultur. När han dyker upp för att bistå Trelawney med rekryteringen av besättningen når berättelsen en annan nivå. Han är både charmig och hjälpsam men har så klart en helt egen agenda, som är allt annat än bara trevlig. Niklas Åkerfelt är perfekt i rollen som den lömske skeppskocken och piratledaren Silver. Ena stunden tillmötesgående och hjälpsam för att i nästa stund lura, bedra och mörda för att nå sitt mål. En riktigt obehaglig karaktär, som sjuåringen funderar mycket kring och pratar om efter att ridån gått ned.
Under själva sjöresan sitter både jag och mitt sällskap med munnen öppen. Havet skummar och rasar. Myteri i ena stunden, dolkar i ryggen i den andra och i den tredje en stjänklar himmel, där vi får vara med om att John Long Silver lär Jim att navigera efter stjärnorna. Vackert, stämningsfullt och skört på samma gång. En otrolig närhet och vänskap som spelas fram. Därför blir Silvers svek dubbelt hårt.
Det är ett mångfacetterat och myllrande persongalleri – inklusive en talande papegoja – som passerar i föreställningen. Sluskiga pirater, dryga godsägare, självgoda kaptener avlöser varandra i alla färger och former.
Visuellt är föreställningen genomgående en fröjd för ögat: dramatiskt, storslaget och välgjort. Både dräkterna av Hanne Horte och scenografin av Erik Salvesen är in i minsta detalj noga genomtänkta – klassiska utan att bli kitschiga. I synnerhet själva båtresan över havet imponerar med sina gungande master, himlen som projiceras på seglen i kombination med dramatiska ljudeffekter (Anderas Lönnqvist & Hanna Mikander). Skattkammarön är en klaustrofobisk, gyttjig, hotfull djungel som klibbar sig fast .
Och John Long Silvers plan på att röva skatten för egen vinning hade kanske lyckats om inte hans förre skeppspojke Ben Gunn (Simon Häger) hade överlevt hans förra blodiga besök på ön. Här blir det tydligt vad girighet och korruption leder till.
Skattkammarön är i sin helhet en alldeles fantastisk teaterupplevelse för stora och små. Den är skickligt regisserad, musikinslagen är på sin plats och fördjupar helheten, skådespelararbete är skickligt och ljud- och ljuseffekterna är välavvägda. Men föreställningen är också bra just för att den inte väjer för det dunkla och svåra. Ett riktigt äventyr med andra ord.
Jag rekommenderar att man med mindre barn går igenom handlingen på förhand. Ett tips kan vara att läsa boken. Viktigt är också att man efteråt tar sig tid att förklara vad som hände på scenen och svarar på frågorna som den väcker. Sjuåringens återkommande fråga i flera dagar efter att vi sett pjäsen var: ”Varför kunde de inte dela på skatten?” På den frågan har jag tyvärr inget bra och pedagogiskt svar. Man kan bara hoppas att det kommer att göras publikarbete med diskussioner för barn kring den tematiken. Samtidigt säger frågan allt. Varför delar vi inte på rikedomarna och guldet?
Ylva Larsdotter
Foto: Cata Portin
Skattkammarön. Text: Robert Louis Stevenson. Dramatisering: Bryony Lavery. Översättning: Marianne Möller. Regi: Paul Garrington. Koreografi: Jakob Höglund. Scenografi: Erik Salvesen. Kostym: Hanne Horte. Maskering och frisyr: Pirjo Ristola. Ljus: Tom Kumlin. Ljud: Andreas Lönnquist, Hanna Mikander. Video: Joonas Tikkanen. Kompositör: Hanna Kronqvist. Specialeffekter: Jonas Runeberg.
I rollerna: Misa Lommi, Sue Lemström, Hellen Willberg, Alfons Röblom, Mikael Andersson, Katariina Lantto, Patrick Henriksen, Niklas Häggblom, Max Forsman, Niklas Åkerfelt, Romulus Chiciuc, Emil Grudemo El Hayek, Arne Nylander, Anders Slotte, Simon Häger.
