Block till väv till vardag

av Filip Lindberg

ralf-andtbacka-vallarnaRalf Andtbackas nionde diktsamling Vallarna skrivs i tre avdelningar – ”Oskärpan”, ”Ressentimentet”, ”Vallarna” – som står för varsin formmässig enhet. Det är en uppdelning som ger ett strikt och sympatiskt intryck. Den första delen, ”Oskärpan”, består av noga utmejslade textblock, liggande på uppslagens högersida, så att vänstersidan vitas. Blockens rektangulära

(o)skärpa reflekteras likaså i tonen, som är konstaterande, men samtidigt osäker:

Det sägs | att vi inte känner vår egen lukt. Ändå

känner vi något.

Det sägs | att vi inte hör vår riktiga röst. Men

ändå hör vi något.

Ingenstans lever vi förutsättningslöst. Om vartannat

fylls vi och tömmer oss.

I läsningen lägger jag framförallt märke till väggarna – ”|” – som ristas in blocken, hur de delar raderna – hindrar diktens framåtrörelser. Men samtidigt är de högst verksamma, väggarna bygger in ett hinder som möjliggör diktens röst. De utgör röstens orsak, inte dess verkan. Jag tänker på Theodor Adornos ord, att ”samhället upprätthåller sig självt inte trots sin antagonism, utan i stället genom den” också är översättbart till diktens domäner. Poesins hinder upprätthåller poesin. Men jag kan också, i detta avseende, önska att Andtbacka hade vågat ta ytterligare ett steg och upprättat större och fler form- och innehållsmässiga hinder för att skapa en vidare friktionsyta. Detta är till viss del också en önskan som genomsyrar min upplevelse av Vallarnas andra avdelning, ”Ressentimentet”:

Fruktfrukosten. Sammanbrotten. Sömnen.

Sammanbrotten. Pisstrålen. Sömmen.

Mössen. Sammelsuriet. Förslutaren.

Messmöret. Svinnet. Svängarna.

Svinnet. Svirandet. Nylonsträngarna.

Slirandet. Ålderdomen. Benskydden.

Ordväven upprepar och förskjuter; förvandlar och förhandlar: flimrar. Det är en väv där ordens ”yttre och inre form inte är en likgiltig hänvisning till verkligheten utan får en egen vikt och ett eget värde”, som Roman Jakobson skriver i Poetik och lingvistik. Men samtidigt önskar jag att ordens yttre och inre former hade fått mutera likt neologismer, att de hade tillåtits glida in i, ombilda och belasta varandra. Väven avtar:

Millimetern. Skräpporna. Sherpan.

Oskärpan. Skorret. Skallarna.

Oskärpan. Ressentimentet.

Vallarna.

. . .

Och nu, i den sista avdelningen ”Vallarna”, spricker dikten upp – ett identifierbart diktjag återinträder och börjar tala. Men till skillnad ifrån inledningens stränga blockformationer är stroferna lätta, rösten resonerande reflexiv. Det är en röst som rör sig runt samtidsmarkörer och alldagliga (fel)handlingar: ”En foodie, en selfie, en solnedgång, / en missbedömd defriending. / En blick som borrar sig rakt in i dig / som inte försöker dölja någonting.” En röst som gärna kommenterar det politiska:

Vi lever våra liv

utan ideologiska övertygelser –

Jag går emot rösten, tänker: är inte, om något, föreställningen om ideologins frånvaro en ideologisk föreställning? Men samtidigt känns dessa invändningar inräknade, för i denna avdelning är det snarare radbrytningen som aktiverar rösten – de snabba snitten, och dikten är redan på väg mot en ny tanke, vilket de avslutande tankestrecken antyder. Det finns med andra ord en tydlig rörelse genom Vallarna: från snidade textblock, in i slingrande ordväv och slutligen ut till vardaglig betraktelse och tanke. Det är bra, men samtidigt tror jag att poesin stundtals skulle tjäna på att våga hänge sig åt ytterligare ytterligheter, att förlägga oordningen på oordnade platser. 

Text: Filip Lindberg
Foto: Niklas Sandström

Ralf Andtbacka: Vallarna.
Förlaget, 2016.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.