En kamp för meningen

av Lasse Garoff

Vi har upplevelsen av en värld, förstådd, inte som ett system av relationer som till fullo bestämmer varje händelse, men som en öppen totalitet vars syntes är outtömlig … Från det ögonblick upplevelsen – dvs öppningen mot vår de facto värld – ses som början till kunskap, finns det inte längre något sätt att skilja mellan ett plan av a priori sanningar och ett av faktiska sanningar; vad världen med nödvändighet måste vara och vad den faktiskt är.”
Maurice Merleau Ponty, Varseblivningens fenomenologi.

Duncan Macmillans monologföreställning Allt som är underbart nosar på den grandiosa ansatsen att omfatta upplevelsen av hela livet, i dess stora och små beståndsdelar.

En dag slog det mig, till exempel, hur tacksam jag är för att ha fått vara delaktig i en existens där filmer av Arnold Schwarzenegger finns till. Jag menar inte ens stora klassiker som Terminator 2, utan hans mjuktuffa actionkomedier som Kindergarten Cop och Twins. Tänk att få vara med i en värld där även dessa saker finns till. Det är stort att leva.

När den namnlöse berättaren (spelad av Dennis Nylund) är sju år gammal gör hans mamma, bipolär, sitt första självmordsförsök. I sviterna av detta börjar han skriva en lista på alla underbara saker i världen, för att påminna henne om allt som är värt att leva för. Hon klarar sig och lever vidare, listan faller i glömska. När berättaren är i tonåren gör hon ett nytt försök, och då tar listan över en allt större roll i hans tillvaro. Hela hans liv blir en strävan att förlänga listan och hitta listiga sätt att få hans motvilliga mamma att läsa den. Under studieåren blir listan en väg in i ett romantiskt förhållande, som leder till lycka och äktenskap. Och listan sväller, från hundratals underbara saker till hundratusentals, vänner och bekanta gör egna tillägg. Tills berättaren själv försjunker i en depression, kanske något ärftligt, vem vet. Kanske det bara är en smittsam sjukdom. (Barn i familjer som inte kommunicerar har högre stressnivåer och kan utveckla ogynnsamma kemiska mönster i hjärnan, lär vi oss.) Och till slut gör mamma ett försök, som lyckas.

Livslust
Det är ett tecken på
Duncan Macmillans styrka som dramatiker att han klarar av att skriva en genuin feelgoodföreställning om ett stort och sorgligt ämne, utan att trivialisera eller förminska problemets art. När mamman slutligen begår självmord hittar de ett block och en penna bredvid henne, men hon har inte skrivit något. Det fanns liksom inget att säga, hon ville bara inte vara med längre, och just den stumheten är beskrivande för hennes sjukdom. Han går på begravningen med sin pappa. Konstaterar att det inte fanns något sätt för honom att förmå hans mamma att vilja leva.

Upplevelsen av mening, eller det underbara, kan inte överföras på en annan person. Det är en frustration som många vars närstående har kämpat med depression kan känna igen – även om man skulle skriva en lista på en miljon underbara saker och lura sin vän, älskade, mor, far, bror eller syster att läsa den vid frukostbordet, finns det inget sätt att tända den gnista av livslust som man vill föda med de ljuva associationerna. Mening, livslust, är en fråga om hur man ser på saken, ändå, till slut. 

Det är också i alla de underbara sakerna som föreställningen, i vissa ögonblick, löper risken att kantra över i en harmlös sötma som manar mitt intellekt att göra motstånd i cynism. Det liknar Milan Kunderas definition av kitsch som ”det rena bejakandet” – bilder som med kraften av sina konventioner påbjuder en förutsägbar emotionell respons hos åskådaren (hundvalpar, småbarn, solens strålar som skiner fram mellan molnen). Macmillans text är smartare än så, men i dessa stunder av sentimentalitet hotar upplevelsen att falla sönder. Men det är även en svaghet hos mig som åskådare, för den här föreställningen är fin när man bejakar den.

Föreställningen hämtar styrka ur vissa kärva, tunga insikter. Du kan aldrig leva någon annans liv för dem, hur nära de än står dig. Och omvänt, även de som står dig närmast är dig i grunden främmande, annorlunda. remot kan du förändra det sätt som du lever ditt eget liv, och det är hoppfullt, men belägger dig med ett tungt ansvar. Genom listan lyckas berättaren påverka sitt eget liv och resa sig ur sin hopplöshet.

Engagerande
Föreställningen i regi av Ann-Luise Bertell involverar publiken i scenframställningen, små lappar med nummer på delas ut i publiken, och när numret ropas ut ska åskådarna ropa ut texten på lappen. Somliga åskådare får komma upp på scenen och agera motspelare i monologen. Det tillför ett spännande element av improvisation då somliga åskådare, exempelvis undertecknad, försjunker i handlingen och glömmer att ropa ut sin text då numret kommer. Dessa mindre kontrollerade omständigheter ger åskådaren en impuls att ägna alla de här underbara saker som finns i världen en tanke, förankrar dem i ens egen erfarenhet.

Dennis Nylund spelar med energi och hanterar texten kompetent, men i hans lätt lejonkungenaktiga scenutstrålning finns det en habitus av ung entusiastisk skådespelare som är lite svår att kombinera med tanken om en måttligt cynisk, stukad och frånskild typ-fyrtioåring som för en livslång, heroisk kamp mot den socialiserade kemiska obalansen i hans hjärna. Nylund har roligt, och vi har roligt med honom. Ett smeksamt soundtrack av sjuttiotalsjazz och amerikanska schlagerklassiker förstärker den behagliga upplevelsen.

För föreställningen är fin, den är rörande och engagerande föreställning, men feelgood-heten riskerar stundtals (bara lite, bara ibland) att kantra över i ögonblick av sentimentalitet som intellektet vill svara på med att sänka ner en kall ridå av cynism. Åskådare:  låt det inte hända! Föreställningen är bättre då. Tolka gärna denna utsaga som en metafor för livet.

Lasse Garoff

Allt som är underbart. Svenska teatern, t.o.m. 28.10. Av Duncan Macmillan. Översättning Nina-Maria Häggblom. Regi Ann-Luise Bertell. Dräktdesign Kaisa Rautakoski. Ljus Tom Laurmaa. Ljud Tommi Raitala. Hår & mask Pirjo Ristola.

Lämna en kommentar