Hur känns det att vara gammal?

av Lasse Garoff

Det sägs att ingen kan veta hur det är att vara gammal innan man själv upplever det. Med monologföreställningen Intet är som väntans tider? gör Ingrid Söderblom en kraftfull skildring av hur livet kan gestalta sig i 80-årsåldern.

Hemma i sin lägenhet ska den 86-åriga Ingrid Söderblom spela in en videohälsning till sina barnbarn i New York. De talar inte svenska, men föräldrarna får lov att översätta för dem, engelskan kommer inte riktigt ledigt längre. Efter några smärre missöden är hon färdig att starta.

Genast från början etablerar Söderblom sig som ett verkligt charmtroll på scenen, hon vet precis hur hon ska hantera åskådarna, och med humor och glimten i ögat tar hon publiken med storm. Strax följer ett kraftfullt flöde av minnen från Finlands historia, från krigen, genom ungdomen fram till idag. Minnena varvas med bilder från åldringens vardagsliv med besök av bekanta och pojkvännen och pizzabudet. Med monologen visar Söderblom att livet som gammal inte är glädjelöst och sorgligt, samma person är man fortfarande. Man har kanske en kärleksaffär på lut, men slipper ungdomens hudlöshet inför sina känslor. Hon berättar om OS i Helsingfors 1952, hur ett euforiskt rus går igenom publiken när Paavo Nurmi springer in på Stadion för att tända den olympiska elden, och humoristiska anekdoter från landets fattigare tider.

Och samtidigt går föreställningen djupt in på ålderdomens orosmoment. Söderblom har sällskap och stöd av sin bästa kompis som bor i samma trappa, men vad händer när kompisen blir hämtad av ambulansen och hamnar på sjukhus? Söderblom försjunker i ängslan och oro, men med sitt välsignade temperament, en blandning av ilska och humor, tar hon sig samman och räddar grannens kanariefågel.

Ibland är Söderblom tvungen att avbryta föreställningen, hörselsnäckan funkar inte, och det skapar en väldig känsla av sårbarhet och närvaro i salongen. Vi går bortom fiktionen, istället får du betrakta en verklig människa. Det är en väldigt rörande föreställning.

Ramhandlingen är att huvudpersonen ska banda in en hälsning till sina barnbarn, och det är en väldigt meningsbärande utgångspunkt. Barnbarnen är avlägsna och främmande, men trots det – eller kanske just därför – kan jag känna igen den väldigt starka existentiella driften att lämna ett spår efter sig. Något för dem att minnas en med. Och till och med projektet att spela in videohälsningen blir lidande när hon svepas med av den starka strömmen av minnen, ljusa, roliga, spännande.

Att vara gammal liknar ingenting annat. Man är fortfarande samma människa, humorn och minnena finns (lyckligtvis) ännu kvar, men man ser sina fysiska kapaciteter förtvina sakta, man har ett nu och ett förflutet men framtiden är oviss. Man väntar.

Lasse Garoff

Intet är som väntans tider? Av och med Ingrid Söderblom. Dramatisering Ingrid Söderblom och Frank Skog. Regi, scenografi, rekvisita, ljud och ljus: Frank Skog. Trummor Max Gurovitsch. Dräkt Laura Karén. Sufflös Inge-Britt Åkerblom. Producent Vibeke Löfgren.

Spelar på Svenska teaterns Nicken-scen t.o.m. 10 september.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.