Inget nytt under solen

av Vilhelmina Öhman

livet-patriarkatetPeppe Öhman är en baddare på ironi. Med ett ledigt och pedagogiskt språk ger hon oss grundpelarna i feminismen och varför Finland inte är jämställt anno 2016 i sin nya bok Livet & Patriarkatet. Öhman har tidigare gett ut Livet & barnet – om att överleva som någons mamma (2011) och romanen Vackra människor (2014). Öhman får till några riktigt fina formuleringar som ”man varken lagar mat eller dricker efterrättslikör med sitt könsorgan” när temat är könskodad mat, och sanningar som ”de flesta av oss lever antagligen någonstans på en skala mellan ganska jämställt och helt åt helvete ojämställt”.

Jag vill tycka om den här boken. Jag vill verkligen det. Men tyvärr kommer den bara med repetition. Öhman tar upp problem som oavlönat hushållsarbete, mansplaining, könskodade barnkläder, och så vidare. De är fortfarande brännande ämnen, men de presenteras inte på ett originellt sätt. Det ställs inga nya frågor. Det sker ingen djupare analys. Vi får inga nya svar. Därför kan jag undra vad syftet med boken är.

Problemet kan vara att styckena är för korta. Innan Öhman kommer igång med en djupare analys klipps stycket av och vi lämnas med en platt introduktion av ett självklart problem. Att hoppa mellan internettroll och sexuell aptit känns inte som en vettig övergång.

Min största ambivalens till boken finns dock i att jag upplever att författaren fått något väsentligt om bakfoten. Redan i inledningen skriver Öhman att ”feminism handlar om att inkludera andra diskriminerade grupper, som till exempel rasifierade, funktionsbegränsade och HBTQI-personer” (min kursivering), vilket jag upplever som vit feminism. Det är en feminism som placerar vita heterosexuella kvinnor i universums mitt och som vänligt nog ger plats åt dessa ”andra”. I bloggen Feminist Killjoys skriver Sara Ahmed:

”Diversity as a viewing point can be a way of not seeing walls: don’t you know you are welcome? Come in, come in! Diversity is offered as invitation: a way of inviting people of colour to become part, to add color to the body of the institution.”

När rasifierade personer blir behandlade som gäster i vita institutioner, eller i vita feministiska kamper, menar Ahmed alltså att är de där för att skapa en bild av mångfald. Om de fyller sin roll är det inga problem. Om inte, så uppstår ett problem.

Ordet inkludera har mycket gemensamt med ordet tolerera. Båda upprätthåller dynamiken av att en grupp, i detta fall vita feminister, har makten att inkludera medan andra grupper (rasifierade, funktionsbegränsade och HBTQI-personer) är i positionen att bli inkluderade. Det antyder att en sådan grupp får vara med, men att de inte har samma status att kunna påverka. Peppe Öhman vill väl, men tänk om marginaliserade grupper inte vill bli inkluderade i ett sådant kollektiv?

Livet & Patriarkatet kommer inte med något nytt under solen. Men samtidigt måste de patriarkala strukturerna problematiseras tills det sker en förändring. Det är inte roligt att gå på en antirasistisk demonstration eller på en demonstration mot våldtäkt år 2016. Du tänker att vi borde ha kommit längre än så, men din medverkan behövs. Som en offentlig person i Svenskfinland som kallar sig feminist och tar debatten gör Peppe Öhman allmänheten en tjänst med boken. Som hon själv skriver, ”upprepning är all inlärnings moder.”

Text: Vilhelmina Öhman
Foto: Janne Wass / Ny Tid Arkiv

Peppe Öhman: Livet &
Patriarkatet. Schildts &
Söderströms, 2016.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.