I essän Vatten, gåshud. Ett otal ord om romanen undersöker författaren Aris Fioretos prosakonstens hantverk. I fokus är hur rörelse skapas i romaner. Han skriver om faror och hjältemod, om våld, fasa och medlidande, om nya och gamla greker. Ämnena diskuteras med stöd av en antik keramikmålning som pryder bokens omslag och genom nedslag i texter som tillhör världslitteraturen, eller som enligt Fioretos borde göra det. Han diskuterar även tre av sina egna romaner och deras tillkomst. Sidorna fylls av en spretig rikedom av uppslag och iakttagelser. Ofta är iakttagelserna träffande, ibland är de lite långsökta, och ibland vaga på gränsen till intetsägande. Fioretos försvarar dock i förväg bokens svävande natur med ett citat av regissören Jean-Luc Godard, som på frågan ”What do you mean exactly?” svarade ”I mean, but not exactly…”.
Den största behållningen i boken är Fioretos återkommande tolkningar av keramikmålningen. Den finns på ett kärl som härstammar från Boiotien på 400-talet före Kristus. Målningen föreställer Poseidon, Pallas Athena, Perseus som hugger huvudet av Medusa och hästen Pegasos som föds ur Medusas blod. Fioretos menar att den rymmer det mesta man kan önska sig av en roman, ”spänning, skönhet, gömställen, besinning, precision, ond bråd död och en överraskande födelse”. Under läsningen blir det nödvändigt att regelbundet återvända till målningen, i takt med att analysen fördjupas.
Fioretos såg kärlet på Museum of Fine Arts i Boston och beställde ett högupplöst fotografi av det. Det är lätt att föreställa sig hur man som besökare på museet nonchalant går förbi ett så oansenligt kärl, på väg mot en tavla av Rembrandt eller en Monet. Men Fioretos tvingar läsaren att uppehålla sig vid det oansenliga kärlet, och visar hur man på den enkla målningen kan avtäcka lager efter lager, värld efter värld. Allt som behövs är koncentration och sakkunskap.
I sin genomgång av hur rörelse skapas i prosa skiljer Fioretos mellan vanlig berättarteknisk rörelse, att bara få publiken att vilja veta vad som händer näst, och den rörelse som väcks hos läsaren. Den förra skapas av att en huvudperson vill uppnå någonting men stöter på förhinder: ”Ett uppdrag ska utföras eller en nyfikenhet stillas, ett hjärta vinnas eller en hämnd tas”. Men om man nöjer sig med denna rörelse förblir man i det som Fioretos något nedlåtande kallar den mallade litteraturen, det vill säga genrelitteraturen. Den rörelse som främst intresserar Fioretos är den som uppstår i läsaren. Han undersöker den genom romananalyser som är intressanta på vägen men som tyvärr sällan utmynnar i något handgripligt.
Bristen på systematik är i sin ordning och hör till essäformen. Men när hans slutsatser är för vaga för att kunna ifrågasättas finns det ingenting som står på spel, och det blir ointressant. Ett exempel är Fioretos tes att romaner får sväva på målet, men aldrig bli diffusa. Hans lägger stor vikt vid åtskillnaden mellan att vara svävande (tillåtet) och diffus (otillåtet) utan att förklara skillnaden. Vad händer om man hävdar raka motsatsen, att romaner får vara diffusa men inte får sväva på målet? Det betyder lika lite, innan vi vet vad Fioretos avser med orden.
Text: Fredrik Österblom
Foto: David Brandt
Aris Fioretos: Vatten, gåshud. Ett otal ord om romanen.
Norstedts, 2016.
