Pappret är inte dött än

av Janne Wass

Har den finlandssvenska dagstidningen någon framtid? Det var den outtalade frågan som hängde i luften då Svenska folkpartiets tankesmedja Agenda kallade samman till seminarium den 29 augusti med de inbjudna gästerna Peter Fellman, tidigare chefredaktör på Dagens Industri och Heidi Avellán, politisk chefredaktör på Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad. Den välbesökta diskussionen kom (o)lägligt strax efter att KSF Media tillkännagjort resultaten från sin senaste samarbetsförhandling. Fellmans och Avelláns kommentarer har man kunnat läsa i de finlandssvenska medierna under den gångna veckan: de finlandssvenska dagstidningarnas webbsidor är långsamma och dåliga säger Fellman, och tidigare KSF-styrelsemedlemmen Avellán säger att KSF Media gjort sitt bästa i en omöjlig situation. Hon frågar sig också om Svenskfinland är tillräckligt stort för att det ska gå att driva en lönsam tidningsbusiness på webben, och det outtalade svaret är: nej, det är det inte.

Seminariet bjöd på en del intressanta synpunkter som inte bara dagstidningsbranschen, utan mediefältet som helhet kunde må bra av att tänka på. Både Fellman och Avellán talade varmt för det så kallade community-bygget kring medierna, det vill säga känslan av att ett medium inte bara levererar innehåll, utan att mottagaren är en del av en gemenskap. Det fungerar förstås också andra vägen, att mediet ses som en integrerad del av ett samhälle. Fellman lyfte framför allt upp DI:s återkommande events, det vill säga olika typer av seminarier och tillställningar som ofta tangerar något som skrivs om i tidningen, eller som annars är aktuellt i samhället. Avellán talade sig också varm för att lyfta fram journalisterna och göra dem till medieprofiler och galjonsfigurer för det medium de arbetar på.

Jag har själv upprepade gånger pekat på Radio X3M som ett utmärkt exempel på hur medierna kan fungera i dagens klimat. Radio X3M har på ett ypperligt sätt omsatt nyckelpigesloganen ”nära dig” genom att slå an en människonära ton och använt alla verktyg i lådan för dels samla lyssnarna och läsarna till sig, och dels ge sig ut bland dem. Radio X3M finns där dess målgrupp rör sig – på festivaler, stadsevenemang, hängande från taket i köpcentrum, ute på gator och torg, och är en verklig föregångare då det gäller just den typen av communities och event som Fellman och Avellán talar om. Kanalen lyfter också fram sina programledare och journalister som synliga profiler – och hur viktiga de är för lyssnarna illustreras av de känslomässiga reaktioner som väckts av att programmet Veckoslutskommitténs röster Magnus Hansén och Nicke Aldén flyttar till Radio Vega. Sedan gäller det naturligtvis att hitta den balans i tonen som passar mediet – Radio X3M:s metoder går inte nödvändigtvis direkt att applicera på en seriös dagstidning.

Men problemet är att i en folkgrupp med med ett potentiellt prenumerantunderlag på maximalt 100 000 hushåll räddar du inte en tidning, som som värst gick med 10 miljoner euros förlust, med events och profiler. Det hjälper inte heller att som Avellán säga att KSF Medias och ägaren Konstsamfundets ledningar gör sitt bästa i en svår situation då en dagstidning med kring 40 000 prenumeranter i ett skede tappar 3 000 prenumerationer i året. Då är det något man gör fel, och då måste man också, för mediefältets överlevnads skull, diskutera vad det är som gjorts galet. Och i KSF Medias fall kan man lyfta fram tre huvudsakliga misstag.

Det första är faktiskt helt som Fellman säger att Hbl:s webbsida inte fungerat på bästa vis, vilket delvis kan bero på att man inte tillräckligt tidigt gjort webben till en integrerad del av journalisternas vardag. Jag talar nu ur en rent subjektiv synvinkel baserad på tiden jag arbetat på Hbl och Yle, och min uppfattning är att man på Yle för över fem år sedan hade lyckats få merparten av journalisterna att ta till sig webbsidearbetet som en del av den dagliga rutinen. På Hbl lämnades i stort sett webbsidans öde till de få webbuppdaterare som fanns på jobb, och som gjorde ett så gott jobb de hann med.

Det andra är övertron på centraliserade lösningar, en vanlig åkomma i dessa tider. Genom sammanslagningen av lokaltidningarna och Hbl gjordes alla tidningar lite svagare, snarare än starkare. Då personalen både på den administrativa sidan, försäljningssidan och journalistsidan minskade, och innehållet i tidningarna blev allt mer likt varandra, förlorade man en del av kontakterna till det lokala fältet, försvagade lokalrapporteringen och tappade tidningarnas särprägel. Ännu 2008 då KSF Media tog över Borgåbladet, Östra Nyland och Västra Nyland, gick det relativt hyfsatför alla tidningar, och Västis var en tidning som till och med gjorde vinst. Det är förstås vanskligt att spekulera i hur hårt de hade drabbats av tidningskrisen på egen hand, men ser man på hur det gått för till exempel Vasabladet och Åbo Underrättelser, är det osannolikt att en skulle ha lagts ner och de två andra reducerats till tvådagarstidningar.

Det tredje är att man i digitaliseringspaniken glömt bort det som en dagstidning gör bäst: att göra en dagstidning. Sjunkande upplagor har fått mediebranschen att förutspå papperstidningens död. Trots levande exempel på att det fortfarande går att få folk att prenumerera på papper om man vet vad man sysslar med, har man gjort tidningsdöden till en självuppfyllande profetia – uttalanden från Konstsamfundet-bossen K-G Bergh har ibland nästan framstått som uppmaningar att sluta prenumerera. Resurser har skyfflats över från pappret till diverse appar och webbsatsningar som man sedan inte gett tid nog att etablera sig, utan lagt ner dem då de inte genast inbringat vinst. HBL+ var en mycket snygg och högkvalitativ produkt som tyvärr var lite före sin tid. Den hade kunnat bli ett flaggskepp i den finlandssvenska tidningsvärldens digitalisering, men i nedskärningsivern lades den ner. Sedan skulle man skapa en app som skulle hjälpa med all världens turistinformation – och vad har hänt med den? På sidan om har man sysslat med appar för arbetsförmedling och gymnasieinformation. Det bästa materialet på webben har man låst in bakom en betal-app som inte ens prenumeranterna kommer åt utan extra utgifter. HBL Kväll var en alldeles rolig liten satsning, men trodde någon verkligen att ett pdf-magasin i miniformat var det som skulle rädda KSF Medias ekonomi? Eller tog det snarast resurser från journalisternas övriga arbete?

Papperstidningen är ännu långt ifrån död, och än så länge har man för webben inte lyckats utveckla ett koncept som slår den. En funderare för framtidens webbutvecklare skulle kanske vara att utveckla en applikation med nyheter och analyser i ett väldesignat och genomtänkt paket som inte bara kurerats av kunniga journalister, utan också har expertkommentarer och vidareutvecklade resonemang. Det borde gå att läsa på en behändig apparat som inte krävde att man oroade sig över batteritid och internetuppkoppling. Man skulle inte behöva sitta och klicka sig förbi annonser och vänta på att sidorna laddades. Navigeringen mellan de olika artiklarna skulle inte  gå via menyer och klickande, utan man skulle smidigt och på en bråkdels sekund kunna hoppa mellan olika artiklar, gå tillbaka till en artikel man läst tidigare, eller bara skumma genom hela paketets innehåll utan att behöva scrolla och klicka vidare. Lämnade man läsningen på hälft, skulle man inte behöva gå till en app eller en webbsida då man fortsatte, man skulle inte störas av inloggningar eller betalmurar. Bra skulle det vara om det fanns en klar dramaturgi i läsningen som byggts upp av en redaktion, och de olika artiklarna gavs samma tyngd, så man inte bara läste det som hade klickvänliga rubriker. Ett bra läspaket skulle sättas ihop av journalister som tillbringar sina dagar med att följa med läget i världen och kunde avgöra vad det är som är intressant, och vad vi som medborgare och människor borde var medvetna om, för att vi ska få en heltäckande bild av läget inom Svenskfinland, Finland och världen. Det skulle finnas något för de flesta, utrikesnyheter, politik, ekonomi, kultur, nöje, teknik, vetenskap, sport och samhällsdebatt. Ännu bättre skulle det vara som denna applikation också gav oss annan behändig information, som väderleksrapport, tv- och radiotablå, vem som gift sig, fått barn eller dött, information om olika samfunds möten, lediga arbetsplatser, bostäder och så vidare – men det är kanske att vänta sig för mycket av en webbtjänst. Ännu bättre skulle det ju vara om man med den här applikationen skulle ha känslan av att man tog en paus från allt skärmtittande, sm man ju ändå sysslar med hela tiden.

Ja, skulle inte dagstidningen i papper redan finnas, så skulle någon ha väldigt svårt att uppfinna den. Det kan vara bra att minnas då vi diskuterar mediernas framtid.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.