Sönder

av Julia Knežević

Julia Kneževič.

I mötet med skönlitteratur framträder vi väl alla som en homo ludens, den lekande människan. Jag läser Jack Kerouacs On the Road och beter mig som en dåre under en tid, inspirerad av Dean Moriarty. Jag läser Brideshead Revisited av Evelyn Waugh, och den ena dagen leker jag en dekadent Sebastian och är på allmänt ”contra mundum” humör, nästa dag är jag hans syster Lady Julia Flyte, leker aristokrat och mumlar ”Orphans of the Storm” varje gång jag befinner mig på en båt.

Jag noterar att jag under det senaste året lekt som en liten katta. Kanske jag är inne i nån sorts krisperiod där mitt behov av eskapism är onormalt stegrat. Nu i somras lekte jag Sönder (1929–1930). Jag begeistrades direkt av Henry Parlands akuta fotografiteori: ”Landskapsbilderna hava alltid en viss pretention på att vara konstnärliga, vilket en fotografi [observera utrum genuset] enligt min åsikt varken bör eller kan vara”. Och roas av hans självförsjunkna och fanatiskt detaljerade avhandling ”(om framkallning av Veloxpapper)”, som bokens parentetiska undertitel lyder. Och drivs till och med att posta en ointressant fotografi! jämte ett citat från Sönder på Facebook: ”Det skulle vara ett ofelbart sätt att bliva vansinnig, om icke fotografierna skulle hava en så kort livstid och redan efter några timmar från en livslevande situation förvandlas till en likgiltig och ytlig reproduktion av någonting som man inte ens bryr sig om att konstatera.”

Men den egentliga Söndersommarleken försiggick på en ”holme på högra sidan om staden”, vilket jag finner så lustigt, att han med vetenskaplig noggrannhet skriver ”Om fotografering och framkallning av kopior”, men anger geografiska platser med höger och vänster. Den omedelbara associationen är ju Rönnskär, om man tittar mot havet. Men står man med ansiktet mot stan kunde ju holmen på högra sidan om staden vara Blåbärslandet.

Hursomhelst tog jag båten till Rönnskär en het dag i juli. Jag lekte Henry Parland i badhytten där jag klädde om, lekte densamme när jag gick på stranden och ”sam” ute i havet. Men väl tillbaka på stranden började jag också leka den där tokiga Brigitte, grävde ner mina ben i sanden, för att plötsligt springa tillbaka till havet. Av och an. Men sen har jag ju också läst in mig själv och min omgivning i Ami, och lekt henne denna sommar, och känt en rasande svartsjuka på den slampiga Brigitte. Och varit jävligt sur på Henry för att han i fantasin ”tillbragte natten på badstranden tillsammans med Brigitte.”

Boken, som inleds med ett kärleksbrev till Ami, skulle ju för fan handla om Ami, men så avslutar Henry med sin vision av en ”solflimrande simstrand framför sig och på den Brigitte i simdräkt grävande ner sina ben i sanden.”

Och jag undrar hur Ami skulle ha känt sig om hon läst det underliga kärleksbrevet som sedan mynnar ut i en roman i vilken Henry försöker konstruera henne utan att förfalla till ikonmåleri. Kanske hade Ami sist och slutligen blivit smickrad av att Henry skrev en bok om henne. Kanske hade hon känt sig något upplyft till ett helgon, trots att Henrys avsikt är att klä av henne den helgonbild som ofta attribueras unga döda människor: ”Jag måste slå sönder denna helgonbild, ty det är inte du”. Men också förbryllad och indignerad av Henrys fantasier om den Brigitteska najaden. Var det ändå något horaktigt Henry saknade i mig?, kanske Ami hade tänkt. Var det därför Madonnabilden skulle söndras?

Genom hela romanen brottas Henry med alla sina konstruktioner, och han blir aldrig färdig med sin slutliga framkallning av Ami. Det är först i epilogen, som utspelar sig ”i den lilla utländska staden” han kommer på idén att ”komplettera Amis porträtt med några drag av Galja”, en ”grant målad ryska, som ägde en respektingivande aptit och drack som en underofficer”. Och vad skulle Ami ha tyckt om den idén? Frågan saknar svar. Sönder är en enigmatisk bok.

Å andra sidan är alla texter något gåtfulla, vare sig det handlar om brev, Facebook-uppdateringar, dikter, små notiser. Jag finner alla texter i viss mån obegripliga. Men jag tror det beror på att ”text” helt enkelt är svårt. Och jag hävdar att människan i grund och botten inte är särskilt bra på att skriva. Inte är människan heller bra på att läsa, eller snarare förstå det hon läser. Jag tänker mig att orsaken som ligger bakom detta är att under Homo Sapiens 200 000 år långa historia, så är det bara under de senaste 5 500 åren hon fört sig med ett skriftsystem. I relation till sin historia är människan som vi känner henne i allra högsta grad en nybörjarskribent och en osäker läsare.

Det tycks också mycket lättare att intuitivt ta till sig musik, människan har väl hummat och flöjtat och trummat långt innan hon ens talade. En häst avbildad i en grotta kommer också fram på ett mer omedelbart sätt än en skriftlig beskrivning av djuret. Vad jag försöker poängtera är att vår hjärna egentligen fått minimal träning i skrivandets och tolkandets konst.

Fast tolkning ju är ett oändligt projekt. Men jag kontemplerar ändå möjligheten att vi upphöjer obskyra, underliga och instabila texter till mästerverk för att dölja vår skamsenhet över att vi egentligen inte fattar det vi läser.

Det finns en viss tanke jag försöker klä i ord genom dessa utsvävningar. Försöker framkalla nån sorts tolkning av det skrivna ordets hemlighet. Försöker förstå hur det kan komma sig att jag så fullständigt kan njuta av T. S. Eliots The Waste Land, fast jag inte begriper ett jota av dikten. Försöker anlända till en förståelse av varför jag blir så hänförd av Sönder, en ofärdigställd roman vars författare kanske aldrig ens själv lyckades tolka.

Men där sitter jag dock, på Rönnskär och leker bort en eftermiddag med Henry, Ami och Brigitte, som i en gigantisk sandlåda. Och är tacksam för att Henry Parland för snart nittio år sen, där långt borta i Kaunas, skrev sig in i den finlandssvenska modernismen. Säger skål! för att hans Sönder utvidgat mitt sociala fantasiliv, bjudit på ett triangeldrama på en plage. Tolka nu sen det! Liksom jag försöker tolka en anteckning jag skrivit åt mig själv mitt på natten; ”Mr J, assassin Job!”

Julia Kneževič
är doktorand

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.