Fantastiskt systerskap över åldersgränser

av Janina Svart

Klostret får aldrig förgäta vad vi genomled för att skapa en fristad för våra efterföljare, en plats där kvinnor tillsammans kan arbeta och lära.

47-maria-turtschaninoff-naondel-webbI Maria Turtschaninoffs nya fantasyroman Naondel med underrubriken Krönikor från Röda klostret är det Ursystrarnas röster som hörs. Ursystrarna som grundade Röda klostret som Maresi anlände till i den Finlandia Junior-prisbelönta romanen Maresi. Fortsättningen Naondel är således berättelsen om hur den kvinnliga fristaden på ön Menos blev till, men boken är långt ifrån bara en bakgrundshistoria. Berättelsen är mörk, vedervärdig och omöjlig att lämna bakom sig ens när sista sidan är utläst. I centrum finns ett långt maktmissbruk, som inte på något sätt skildras lättsamt. Kvinnornas rörelseutrymme är ytterst begränsat och alla handlingar karaktärerna kan företa sig måste förhålla sig till maktmissbruket som visirens son Iskan står bakom. En potentiell läsare kunde fråga sig varför våld och maktmissbruk måste skildras, men en som läst romanen förstår precis varför.

Det handlar inte om frosseri i våld, utan beskrivningarna behövs för att väcka ilska. Ilska är det som också driver bokens kvinnor att slutligen handla. De tragiska kvinnoöden som skildras har många motsvarigheter i verkligheten, i en verklighet där fantasyelement inte kan hjälpa en. Turtschaninoff har lyckats väva in ett oerhört viktigt ämne i en skickligt skildrad fantasyvärld. De kvinnoöden som beskrivs skiljer sig mycket från varandra och en stor del av romanen handlar om hur dessa kvinnor hamnade i Iskans harem. Kabira är den första att berätta sin bakgrundshistoria och det är också hon som i sin kärlek till Iskan råkar ge honom det som krävs för hans fortsatta handlingar. Bland de andra kvinnorna finns nomaden Garai, drömväverskan Orseola som kommer från ett samhälle uppbyggt i träd, Clarás som säljer sin kropp, samt krigaren Sulani. Det kunde lätt bli spretigt med så många berättarperspektiv i en och samma roman, men det är endast på slutet när berättarna är fler än fem som det kan bli svårt att skilja kvinnorna från varandra. Deras berättelser kan verkligen erfaras med alla sinnen. Dofterna av kryddor, smaken av dadlar, åsynen av vackra tyger och känslan av jord har sällan varit så lätta att uppleva genom en roman. Även känslor av begär, rädsla och skam väcks hos läsaren.

Feminismen är inget dolt budskap, vilket är välkommet i en fantasyroman. Systerskap är i romanen en utväg från mäns våld mot kvinnor och ett systerskap som står över klass- och åldersgränser kan nå långt. Samtidigt lyckas Turtschaninoff undvika könsessentialism. En ö där bara kvinnor är välkomna är en säkerhetsåtgärd, men kvinnlighet är en identifikationsfråga. I en värld där män har makten och våldet tar den form det gör i denna roman, är en sådan kvinnlig fristad det bästa en kan önska sig. Trots den mörka tonen är Naondel behaglig läsning i och med att den är så välskriven och komplex. Kvinnlig gemenskap, systerskap, kamp och kanske framför allt naturen som på sätt och vis ställs mot överflödet i Iskans harem är nyckelord. Tillsammans bildar de en berättelse som det är lätt att vilja stanna kvar i även om mörkret är tungt. Romanen är lite som källan Anji som har en nyckelroll i boken: mörk, farlig, bemäktigande och underbar. Det är väldigt lätt att bli störtförälskad i och ytterst berörd av denna bok.

Text: Janina Öberg
Foto: Janne Wass

Maria Turtschaninoff: Naondel.
Krönikor från Röda Klostret. Förlaget, 2016.

Läs en intervju med Maria Turtschaninoff här.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.