Fascismen är den sista utvägens politik

av Nicolas von Kraemer

Den högerextremism som breder ut sig i samhället är resultatet av å ena sidan nyliberalismens oreglerade ekonomi och å andra sidan vänsterns misslyckande med att presentera ett verkligt alternativ, skriver Nicolas von Kraemer i sin debatterande essä, och efterlyser en ny vänsterrörelse som klart och tydligt förkastar den rådande maktordningen.

Dagens liberalism är närmast ett hopkok av två ideologiska övertygelser, nämligen högerns nyliberalism och vänsterns kulturrelativism och politiska korrekthet. Denna postmoderna cocktail tycks vara svår att svälja oavsett på vilken sida av stängslet man står. Med jämna mellanrum förekommer angrepp från högern på vänsterns verklighetsflykt, liksom det från vänstern riktas skarp kritik mot högerns ekonomiska irrläror. Detta är globaliseringens ideologi. Ett möte av två tomma synsätt som båda vägrar att ta ställning för eller emot något. Detta skapar ett klimat där kritik närmast stämplas som hatprat, negatvitet och dömande av andra, eller alternativt som oansvarsfullt önsketänkande. Den globala ordning vi lever i idag närmast kräver en ideologi av detta slag, annars skulle varken olika kulturer kunna leva sida vid sida eller kapital strömma fritt. Eller det tror vi i alla fall. Ett panikartat lugn breder ut sig då allting accepteras, men ingenting betyder något.

En stark nation

Det finns olika sätt att försöka bryta detta kulturella och ekonomiska dödläge. Vi har nu glidit in i den fascistiska fasen. Fascismen erbjuder en alternativ modernitet, men får gehör först då alla andra reparationsförsök misslyckats, eller som i vårt fall aldrig prövats. Fascismens lösning är ett auktoritärt system inom vilket både vänstern och högern kapitulerar och ersätts med lag, ordning och disciplin. Globalistiskt flumm ersätts med löften om politisk försoning, avskaffad korruption och byggandet av en stark gemensam nation. Olika internationella fenomen som kan hindra detta ska stoppas och tvingas till reträtt. Den tillåtande liberalismen som står handfallen inför det globala storkapitalets bärsärkagång och vägrar ta ställning till moraliska och kulturella krockar vill fascismen skära bort. Fascismen ser alltid allmännyttan framom egennyttan. Det kollektiva framom det partikulära. Demokratin ses som svag och korrumperad av penningmakten.

Fascismen har alltid handlat om detta. Nu och idag. Bland annat Donald Trump – som knappast studerat 1930-talets fascism – har inkorporerat samtliga av ovastående idéer i sitt politiska budskap. Brexit är ett uttryck för samma missnöje med dagens samhälle som Trump-fenomenet: ett försök att ta tillbaka kontrollen från globala svindlare och göra Storbritannien stort igen. Ironiskt nog har den liberala kritiken mot den brittiska folkomröstningen skett med precis samma argument som fascismens kritik av demokratin. Folket är för korkat för att kunna göra rationella beslut, vilket gör att det i slutändan alltid handlar om en annonseringsfråga – den som markadsför sig och sina idéer bäst vinner. Detta har även Trump lyft fram då han på grund av sin förmögenhet proklamerat sig oköpbar.

Socialdemokratins grymma tvilling

Fascismen har av vissa historiker beskrivits som den politiska centerns extremism vilket nog på många sätt stämmer. Fascismen lovar – och har även levererat – både stora offenliga investeringar och jobb, samt ordning och effektivitet inom näringslivet. Detta appellerar till människor i alla positioner. Finns det då inget alternativ till den svarta medelvägen? Jo, det demokratiska alternativet. Den socialdemokrati som utvecklades efter andra världskriget är det bästa sättet att hindra folk att ta till auktoritära medel för att få sina röster hörda. Fascismen är mämligen inget slumpmässig utbrott av kollektiv ilska utan en reaktion på ett förståeligt och ignorerat missnöje. Det är vi alla som negligerat demokratin till den grad att den upphört att fungera. Fascismen är för många en sista desperat utväg att fixa detta.

Svenska motståndsrörelsen.

Svenska motståndsrörelsen.

På många sätt uppfyller socialdemokratin alla de löften fascismen ger, men i en fri och demokratisk kontext. Ändå är många idéer liknande. Kapitalismen ställs under demokratisk respektive auktoritär kontroll. Välfärdsstjänster och stora allmänna arbeten och investeringar görs. Den fria marknaden tillåts operera, men på ett sätt som ställer nationens eller folkets bästa först. I båda fallen är målet ett harmoniskt samspel mellan folk, stat och näringsliv. Det är bara premisserna som är annorlunda. Socialdemokratin håller kvar och värdesätter demokratin, friheten och individualismen, medan fascismen är aggressiv eller våldsam till sin metod och hyllar kollektiviteten, lagligheten och totalitarismen. Fascismen är sådan till sin natur just för att den är en hatisk sista utväg efter år av demokratiskt förfall. Fascismen kunde beskrivas som en grym socialdemokrati införd med våld efter att samhället misslyckats eller vägrat att införa den demokratiska versionen. Därför innehar även fascismen ett element av skuldbeläggning. De människor som anses skyldiga till det samhälleliga förfallet skall avlägsnas.

Lärdomen här är inte att socialdemokratin är smygfascistisk utan att det rådande systemet är korrumperat, och att det kommer att förändras – med våld eller utan. Det ”oreglerade” system som rådde från 1800-talets sista decennier fram till 1914 och delvis till 1929, har sedan 1980-talet igen styrt det västerländska samhället. Båda gångerna har systemet lett till ekonomisk kollaps och social oro. Grovt sett står vi idag inför samma val som under 1930-talet: reformerad demokrati eller totalitarism. Idag har vi andra världskriget i så färskt minne att vi trycker ner alla försök att med fascistisk retorik förändra systemet. Men samtidigt vägrar vi ta ställning till de problem som retoriken tar upp: en korrumperad demokrati, en krossad ekonomi samt en fördummande och blind korrekthet. Det vill säga vi förvisar fascismen men avvisar även socialdemokratin. Detta är ett dödläge. Ett limbo.

Därför är det viktigt att inte fördömma dem som stöder fascismen utan istället ge dem ett alternativ. Detta har vänstern totalt misslyckats med. Vänstern är inte längre en folkrörelse, utan uppfattas närmast som en bunt urbana utopistiska elitister som trots sin kritik av det nyliberala narrativet räcker ”globalisterna” handen på andra sätt. Till en början borde vänstern ta initiativet till en grundlig samhällelig diskussion gällande globaliseringen – inklusive de många avigsidorna. Dagens debatt agendasätts främst av dem som ser på fenomenet med rosa glasögon eller av dem som ser utvecklingen som en djävulsk konspiration. Alternativt är debatten uppdelad i höger-vänster-tänk. Ingen ger den andre rätt i något, vilket skapar bitterhet. Vänstern måste släppa sin ensidiga fascination för högerns ekonomiska politik och den upplevda imperialism, ojämlikhet och det förfall denna skapat. Vi måste också kunna tala öppet och ärligt om frågor gällande kultur, religion och moral, samt ta avstånd från tom relativism och korrekthet.

Ta modell av Bernie

Än så länge är det bara fascismen som erbjuder folk från alla klasser möjlighet att ventilera sin frustration. För visst är Trump på ett visst sätt mycket ärligare än mainstreampolitikens populister. Problemet är att frustrationen kanaliseras mot människor som uppfattas vara skyldiga fastän det verkliga problemet är den nyliberala ideologins idéer och tankesätt. Det är dessa idéer och attityder som vänstern måste diskutera på ett öppet och demokratiskt sätt. Vänstern måste förkasta den nuvarande globala ordningen och presentera ett alternativ där demokratin och välfärdssamhället globaliseras först och därefter ekonomin. En reformerad demokratisk-kritisk folkrörelse är det enda verktyget som kan slå luften ur fascismen. Men eftersom socialdemokratin som term är död måste det nya vara nytt. Det Bernie Sanders har lyckats med i USA är ett steg i rätt riktning.

Text: Nicolas von Kraemer
Foto: Wikimedia Commons

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.