Högklassigt men svalt

av Sonja Vuori

Scenen är ljus och fräsch. Stiliga vita stolar runt ett bord, en dyr enkel soffa. Ett mjukt ljusblått sken mot fondväggen. Scenen, designad av Jani-Matti Salo, är som hela föreställningen Kevyttä mielihyvää snygg och distanserad. Precis som personerna i sina enkla snygga kläder: kostymer och klänningar i grått, svart, beige.

Föreställningens upplägg är klassiskt: en medelålders man genomgår en livskris i vilken han inte kommer ifrån känslan av att allt är meningslöst och att han spelar teater. Han känner sig som bomull inuti bomull, och han är besatt av tanken att verkligheten är en manipulation, det har han varit sedan han var barn. Han lider antagligen av en medelsvår depression, men trots att han är läkare väljer han att inte gå till en av sina kolleger för att få hjälp, utan till en hypnosterapeut. Så möter Alpo (Tommi Korpela) Oona (Pia Andersson), som vanligen hjälper folk att sluta röka eller komma ur andra beroenden. Alpo menar att han också har ett beroende – hans besatthet av tanken på alltings overklighet – och Oona går med på att försöka hjälpa honom. Så blir hela den första akten en förvirrande uppspelning av det Alpo upplever under hypnosen. Märkliga möten, en urspårad middagsbjudning, hans fru är plötsligt gift med hans bror, och allting upprepas med små variationer om och om igen. Det blodröda ljuset signalerar att vi nu är i en annan verklighet. Stämningen är tryckande, obehaglig.

Scenbytena är snygga, snabba – lamporna släcks, ett dovt ljud hörs, och så börjar allt om igen, lite mer skruvat. Även i övrigt är ljus- och ljuddesignen närmast fulländad, signerade Salo och Johanna Storm.

Alpo har tidigare berättat om den danska illusionisten Jan Hellesøe, som han sett på TV och blivit påverkad av – det var därför han sökte sig till hypnosterapeuten. I början av andra akten kliver så Hellesøe (Jani Volanen) in på scenen och presenterar sin tes om att majoriteten av jordens befolkning insjuknat i ett hypnosvirus, men att de inte själva förstår det. Det leder till att de upprepar alla händelser om och om igen, och allt snurrar i allt mindre cirklar. Det enda sättet att botas är att bli hypnotiserad en gång till, och sedan väckas av att han knäpper med fingrarna. Men gör han det, och när i så fall? 

Antti Hietala, som står för både text och regi, har skapat en stilig och välsmord föreställning som ändå lämnar åskådaren underligt oberörd. Alpos livsångest förblir teoretisk, inga nya insikter erbjuds och Oona känns som en rätt suddig, intetsägande karaktär. Det som händer mellan Oona och Alpo är också väldigt förutsägbart. De övriga rollerna är ändå intressanta och skådespeleriet på toppnivå. Jussi Nikkilä som Alpos bror Robert, och Jani Volanen som den oväntade gästen Tuomo gör starka tolkningar som också lockar till skratt. Volanen övertygar också som den danska illusionisten med ypperligt minspel och röstanvändning. Minna Haapkylä, med stark scennärvaro, har några fina monologer som Alpos pressade fru.

Den tomhet Alpo känner präglar ändå även teaterupplevelsen. Snyggt och finslipat, men föreställningen glider rakt igenom mig utan att beröra på djupet.

Text: Sonja Mäkelä
Foto: Pate Pesonius

Q-teatteri. Kevyttä mielihyvää.
Text och regi: Antti Hietala.
Dramaturgi: Jani Volanen.
Scenografi och ljus: Jani-Matti Salo. Ljud: Johanna Storm. Dräkter: Pirjo Liiri-Majava. I rollerna: Tommi Korpela,
Minna Haapkylä, Jani Volanen, Jussi Nikkilä, Pia Andersson.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.