Lysande kvinnoroller i mörkt drama

av Carita Nyström

Bertolt Brechts pjäs Mor Kurage och hennes barn, som inleder Wasa Teaters höstsäsong, kan ha skapats som en reaktion mot en Runeberg-dikt ur Fänrik Ståhls sägner, nämligen ”Lotta Svärd”. Hon hade ju samma yrke som Mor Kurage. Pjäsen skrevs efter andra världskrigets utbrott, då Brecht befann sig i exil i Sverige. Skådespelerskan Naima Wifstrand ska där ha läst dikten för Brecht, som reagerade starkt mot Runebergs heroiserande av marketenterskan. Och det är klart att Brechts Mor Kurage inte är någon hjältinna utan en skrupelfri överlevare i krigets marginal.

Det är inte första gången Mor Kurage sätts upp på Wasa Teater, 1963 spelade legendariska Maj-Lis Granlund titelrollen här. För regissören Ulrika Bengts är det en ungdomsdröm som nu går i uppfyllelse och i hennes regi blir pjäsen en stark uppsättning i äkta Brecht-anda. Han skapade ju en egen teatermetodik, ”episk teater”, där det viktigaste redskapet var ”Verfremdung” som var motsatsen till känslomässig inlevelse i de sceniska skeendena. I stället ville han göra åskådaren till en kritisk iakttagare som reflekterar kring pjäsens händelser. Distanseringen förverkligas bland annat genom att publiken tilltalas direkt både i monologer och i sånger. Brecht ville därigenom bryta ner scenens fjärde vägg, den mot publiken.

Erik Salvesens scenografi fungerar verkligen i denna anda. Scenen, som pjäsen igenom går i mörka toner, är utbyggd med en avsats från scenrummet ut mot salongen. Från denna talar och sjunger skådespelarna vända direkt mot åskådarna. Att hela scengolvet är täckt med vatten fungerar också märkligt distanserande. Under pjäsens gång används detta element på många olika sätt, eländet i krigsmiljöerna förstärks till exempel av regnskval.

Liksom i de flesta av Brechts pjäser utgör sångerna i Mor Kurage en viktig del av handlingen. Hans huskompositörer var Kurt Dessau och Hans Eisler. Nu har Peter Hägerstrand gjort nya, välfungerande kompositioner, som stöder både storyn och distanseringen.

Mor Kurage är alltså ingen krigets hjältinna, snarare krigets hyena. Hon lever och drar nytta av kriget och hon beklagar att det slutligen blir fred. Ylva Eklunds Mor Kurage är briljant förverkligad i sin slagfärdiga slughet och cyniska närighet, alltid beredd att tjäna en slant. Ekblads knivskarpa utformning av rollfiguren gör att man tidvis ändå fattar sympati för henne. Hon förlorar alla sina barn i kriget, de båda sönerna och slutligen också den stumma dottern Katrin. Katrin är pjäsens enda motkraft och blir den mest gripande gestalten. På grund av sin avsaknad av röst måste hon använda hela kroppen för att uttrycka sina känslor och reaktioner. Susann Marins gestaltar Katrin in i minsta rörelse trovärdigt. Hon offrar sig för att rädda andra. Då hon blir skjuten i pjäsens sista scen visar Mor Kurage slutligen känslor, för att i nästa stund ge en slant till några bybor för att de skall begrava Katrin. Men hon glömmer inte ens då att ta tillbaka en slant i sista sekund. ”The show – and the business – must go on.”

Fälthoran Yvette spelas intelligent och med strålande humör av Tove Quickström. I hennes utstyrslar får kostymören Linn Wara spela ut hela registret. Brecht skrev ofta starka roller för kvinnor. Mansrollerna i Mor Kurage ger inte lika stora möjligheter till starkt utspel, men de multipla rollerna förvaltas väl av Markus Lytts, Alexander Holmlund (de spelar bland annat Kurages två söner) Jonas Bergqvist, Niklas Grundström och Kalle Halmén. Johan Aspelins blondlockige kock, också han en slug överlevare i eländet, blir något av Mor Kurages like.

Bertolt Brecht hade en illusionsfri syn på människan och det präglar rollporträtten här liksom i hans andra pjäser. I Tolvskillingsoperan sjunger skurken Mackie Kniven: Denn für dieses Leben ist der Mensch nicht schlecht genug/ und all seine Streben nur ein Selbstbetrug. De orden kan utmärkt väl stå för Mor Kurages och andra krigsmånglares hållning till livet.

Text: Carita Nyström
Foto: Frank A. Unger

Mor Kurage av Bertolt Brecht. Övers: Brita och Johannes Edfelt. Regi: Ulrika Bengts. Scenografi: Erik Salvesen. Musik: Peter Hägerstrand. Kostym: Linn Wara. Ljus: Tobias Lönnquist. Ljud: Dennis Lindén. Mask och peruk: Fia Derghokasian. Dramaturg: Anna Simberg. Bearbetning av sångtexter: Peter Hägerstrand & Anna Simberg. Regiassistent: Johanna Karhulahti.
På scen: Johan Aspelin, Jonas Berqvist, Ylva Ekblad, Niklas Groundstroem, Markus Lytts, Susanne Marins, Tove Qvickström, Kalle Halmén Alexander Holmlund

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.