Susanne Björkholm.
Pengar är makt och ju sämre demokratin mår, desto större är makten. Därför är det lite lustigt att väldigt få beslutsfattare och ekonomister vet vad pengar är eller hur de kommer till. Den nyklassiska ekonomistskolan bara viftar med sina matematiska formler som inget säger om hur ekonomin fungerar.
Men gamla goda herr Keynes förstod sig på pengar. Han förutspådde redan på 1940-talet hur världen skulle se ut idag när realekonomin är i kris och alla är skuldsatta till tänderna fast det finns mera pengar än någonsin.
Så här hänger det ihop: alla pengar är någons skuld till banken. Det finns nästan ingen annan sort av pengar i omlopp. Inga ”centralbankspengar” eller ”förtjänta pengar” eller ens ”pappas pengar”. Pengar uppkommer endast som skuld. I banken knapulerar kundbetjänten in den överenskomna lånesumman på sin dator och när denna summa överförs till kundens konto, har pengar uppkommit ur intet. De pengarna fanns ingenstans tidigare. De är inte ”andra kunders besparingar som banken förmedlar till den som vill låna”. Först när banken lånar ut pengar, blir de till. Och när de betalas tillbaka, förvinner de från universum.
Att pengar inte ser ut som skuld beror på att det inte alltid (faktiskt mera sällan) är den som har pengarna som är skyldig att betala pengar till banken. Men någon, någonstans, måste punga ut med varje euro som ligger också på ditt konto.
Ifall ekonomin såg ut så här, skulle allt vara ganska enkelt: pengarnas mängd minskar när världens mänskor betalar tillbaka flitigare än de tar ut nya lån och ökar när balansen är omvänd. Ett väldigt dumt system, men kunde fungera så länge tillräckligt många är villiga att ta nya lån så ekonomin hålls igång.
Men det finns ett viktigt undantag till pengar som ploppar fram ur skuld och förvinner vid återbetalning, nämligen räntan. Den försvinner inte.
Det finns alltså två slag av pengar: sådana, som uppstår ur intet och måste betalas tillbaka för att åter kunna försvinna ut i intet och sådana som uppstått som ränta för de pengar som är predestinerade att försvinna.
En av de viktigaste rättigheterna som självständiga stater har, är rätten att skapa pengar för att finansiera sin verksamhet och på så sätt lätta på medborgarnas skattebörda.
Att privata vinstdrivande företag, banker, överlåtits rätten att skapa alla pengar som mänskor, företag och stater behöver och låna ut dem mot ränta, är ett politiskt beslut. Ett av de riktigt galna genom historien, tycker jag. Sedan 1990 har Finland, alltså skattebetalarna, betalat ungefär 70 miljarder euro i ränta till bankerna.
Räntan har två samhälleliga följder: för det första blir en ekonomisk tillväxt obligatorisk, eftersom det hela tiden måste skapas mera pengar för att betala bort gamla skulder med ränta. För det andra accelereras den takt med vilken pengarna i världen samlas på allt högre hög hos allt färre individer. Den stora majoriteten är nettobetalare av ränta och då den sammanlagda globala skulden hela tiden ökar, ökar också ränteströmmen till den välbärgade minoriteten i samma takt.
Det finns endast en mekanism som ens i princip kan jämna ut situationen så länge penningsystemet ser ut så här, och det är en progressiv beskattning med tyngdpunkt på egendom och kapitalinkomster – alltså precis sådan beskattning som alla västländer sedan några årtionden tillbaka låter bli att tillämpa.
Susanne Björkholm
är vetenskapsjournalist
