Julia Kneževič.
Men under säsongens sista kräftskiva påmindes jag plötsligt om begreppet ”Brony”. Några av mina syskonbarn (gossar i tioårsåldern) började som en långsam snöbollseffekt överrösta resten av fågelkören med en egen specifik, gladlynt, men vansinnigt monoton sång: ”Pink Fluffy Unicorns Dancing on Rainbows, Pink Fluffy Unicorns Dancing on Rainbows…” (Blott elva nedslag på ett piano är allt som krävs, om och om igen, antagligen i nån sorts dur.) Puolustuslaitosviinaa-kören började ju så klart flabba och det var då ”Bronies!” gick upp för mig och jag gissade att gossarna hade snappat upp fenomenet på Youtube. ”Dom är Bronies!” Alltså va?
Och jag förklarade vad jag kom ihåg, att det handlar om unga vuxna män som gillar My Little Pony, 1980-tals klassikern bland småflickors ponnyleksaker. Att det handlar om en heterosexuell subkultur där killar möts i sin förkärlek för My Little Pony, små söta plasthästar med långa färggranna manar och svansar, ibland med vingar, nångång i skepnad av enhörningar. Men min föreläsning blev kort, inte för att jag blev kastad i sjön, utan för att mina kunskaper tog slut.
Så en slö, men olidligt vacker höstdag, som skapad för prokastinering av alla möjliga slag, fann jag Bronies: The Extremely Unexpected Adult Fans of My Little Pony, en dokumentär från 2012, som fick mig att både skratta och gråta. I korthet: filmen skildrar en global subkultur av unga vuxna, företrädesvis män, som försöker finna en trygg liten hörna i en post-9/11-värld. Arroganten i mig säger att det handlar om nån sorts regressionsbeteende, om en längtan till en förlorad barndom i ett mytomspunnet 1980-tal. Men kanske arrogansen handlar om personlig projektion.
Brony = brother + pony. En highschool- eller collegekille, klädd i jeans, tennisskor, en svart T-skjorta prydd med en pastellfärgad ponny, eventuellt lite nördig, identifierar sig som hetero, individualist, med en stark tro på det sanna, goda, sköna. En kille som egentligen fattar att det kanske är bisarrt att han leker med småflickors ponnyleksaker, älskar att titta på Twilight Sparkle (”a little girls’ show”), hänger på Equestria Daily-portalen dagarna i ända, och har haft svårt att berätta för sina föräldrar om sin aparta fascination; ”tänk om morsan och farsan blir arga för att jag håller på med ’gay girlie shit’”.
I dokumentären intervjuas Bronies från Amerika, Tyskland, Holland, England och Israel; deras besök på diverse ”Brony Cons” – Brony-konferenser i stil med ovan nämnda Crystal Fair – dokumenteras. Lägg därtill lite Dr. Phil-effekter med psykologer som uttalar sig elokvent framför kameran. En av psykologerna refererar till sin forskning som visar att där den stereotypa myten om Bronies gör gällande att en Brony är en trettioårig arbetslös bögig slashas som bor hemma i föräldrarnas källare och kollar på serier dagen lång, är en Brony i verkligheten en högt utbildad hetero i tjugoårsåldern. (I den mån en tjugoåring kan vara högt utbildad?) En introvert individ, som dock är öppen för nya erfarenheter, och längtar efter att tillhöra en gemenskap. Om Bronies, alltså, i en timme och 28 minuter. Älskar att prokrastinera.
Jag skulle kunna ironisera men vill inte. För det som upprepas nästan som ett mantra i filmen är att det som Brony-kulturen sist och slutligen handlar om är respekt, tolerans, kärlek, glädje, vänskap, acceptans. Att tillåta det udda, underliga, tokiga. Att välkomna alla tänkbara olika sorters individer (cis- och hbtq-personer, med vilken hudfärg som helst) till leken och vurmandet för My Little Pony. Flickor figurerar förresten också i dokumentären, som ”Pegasisters”, trots att de är i minoritet.
Ett annat intervjuobjekt, minns inte om det var en Brony-expert, en Brony eller både och, lyfte fram Brony-rörelsens genuina uppriktighet. Att det på riktigt inte handlar om vare sig ironi eller sarkasm, utan om upplevelsen av äkta glädje i leken med My Little Ponies, hemma, på nätet och på konferenser. Och som många unga män i dokumentären noterade när de försvarade sin hobby, är ju My Little Pony-fantasier triljoner gånger bättre än fantasier om förstörelse, terror och automatvapen laddade med hämndlystnad.
Som smaragd och rubin på det hela lär varje avsnitt av Twilight Sparkle sluta med en pedagogisk vänskapslektion, där de små ponnierna lär ut grundläggande empatiska förmågor. Även om jag nu ler bredare än Mona Lisa, så finner jag ändå detta riktigt sött och fint.
Men hur jag än letar finner jag ändå ingen liten Brony eller Pegasister inom mig själv. Om jag började frekventera diverse Brony Cons skulle jag inte kunna dölja att jag i grunden var ute och campade. Min aura skulle trots allt utstråla en giftig ironi. Pardon. Även en annan problematik skulle uppstå om jag besökte en Brony Con. Grupphysterin, som påminner om det upphetsade känsloläge man kan bevittna i televiserade väckelsemöten skulle ge mig panik. Bland alla glada ponnier skulle jag snarast bete mig som en autistisk häst. Utan att desto mera melankoli bereder jag således plats åt andra hugade kandidater.
En avslutande ”final thought” à la Dr. Phil, som en viss falangs feminister kanske skulle anklaga mig för att inte ha problematiserat, är det typiska i att småflickors plastponnier växer sig till ett gigantiskt fenomen först när de upptäcks av unga män. Men jag tycker bara det blir litet av en tjatklubb som missar poängen. Det som förhäxar mig med Bronyismen är dess fullständigt oförutsedda uppkomst. Som att måla en Mona Lisa och femhundra år senare få bevittna hur Gioconda-donnan förvandlats till den ultimata kitschikonen.
Julia Kneževič
är doktorand
Foto: ClintJCL/Flickr /CC
