En mångtydig lek med koncepten

av Sara Rönnqvist

Konstnären Mona Hatoums verk låter sig inte placeras i enkla kategorier och retar ofta gallfeber på dem som vill att allt ska vara svart eller vitt.

Då jag stiger in till Kiasmas retrospektiva utställning av den brittiska konstnären Mona Hatoum (f. 1952), möts jag av en stor svart kubisk formation som för tankarna till brända förvridna maskar. En svag lukt av mineralisk jord möter min näsa och luftfuktigheten känns hög för ett kalt utställningsutrymme. Kuben pockar på min uppmärksamhet. Med sin organiska ytstruktur som ger en illusion av rörelse, har den en närvaro, som om den ville säga mig något. I sig själv är den likväl ett mysterium. Jag ser mig omkring i utställningssalen på femte våningen och ser att de övriga verken också är avskalade skulpturer eller installationer, noggrant utplacerade i rummet. Trots, eller kanske med hjälp av, det minimalistiska formspråket, blir verken i hög grad närvarande och signalerar att de är gåtor värda att lösas.

Liksom fallet är med många andra av Hatoums verk, ligger nyckeln till den svarta kubformationen i titeln. ”Socle du monde” (världens sockel) från 1992–93, är en version av och anspelning på den italienska konstnären Piero Manzonis minimalistiska verk med samma namn från 1961. Inte bara genom sina explicita referenser till konceptkonstnärer som Manzoni,  Marcel Duchamp och Tony Smith, utan även genom sina materialval, vittnar Hatoums verk från 90-talet och framåt om en stark förankring i det minimalistiska och konceptuella.

Kropp och politik

Hatoums tidiga performans- och videoverk från 80-talet skiljer sig en del från 90-talets skulpturer och installationer. Här räds konstnären inte att göra bruk av sin egen kropp, dess skörhet och styrka. Inälvor, blod, knivar och yxor tas i bruk för att visa på förhållandet mellan kropp och kontroll.

Kroppen är även närvarande i många av de verk som tangerar övervakning, makt och observation. I performansverket ”Don’t Smile, You’re on Camera!” (1980) filmas publiken som får se bilderna av sig själva övergå i bilder av nakna kroppar, som har filmats separat.

Hatoum vill bjuda in åskådarna i sina verk och få dem att uppleva tankar och känslor, stundvis motbjudande sådana. Ironiskt nog finns rör inte-symboler och utdragna linjer i tejp utplacerade kring nästan varje verk. Hatoums tema övervakning och observation etableras så från den stund man stiger in i utställningslokalen.

Utgångspunkten i Hatoums verk speglar ofta hennes egen palestinsk-libanesiska bakgrund (Hatoum föddes i en palestinsk familj i Beirut, men flyttade i samband med inbördeskriget i Libanon till England 1975) men resultatet är alltid ett mera universellt budskap om hur instabil, konfliktfylld och ofta grym världen är. I performansen ”The Negotiating Table” (1983) ligger konstnären på ett bord insvept i blodfläckad plast, med huvudet invirat i gasbinda och kroppsbyltet täckt av inälvor. Runt bordet står tre tomma stolar och man hör västerländska ledare tala om fred i samband med inbördeskriget i Libanon. Krigets pris är alltid detsamma, var än i världen det utspelar sig. Det kroppsliga, blodet och inälvorna, talar för sig själva.

I verket ”Present tense” (1996/2011) har Hatoum radat upp 2 200 bitar palestinsk olivoljetvål på golvet i form av en fyrkant. I tvålens yta bildar intryckta röda glaspärlor ett splittrat mönster. Det är de områden som utlovades till Palestina i och med fredsavtalet i Oslo 1993. Tvålens yta är glänsande och doftar lite beskt av oliv. I kombination med verkets titel får man en stark känsla av hur skört något som gränser och fred kan vara. Det som ritas i sand stryks ut. Tvål sköljs bort. Gränser dragna av människor flyttar på sig, överskrids och suddas ut.

Med glimten i ögat

I den våldsamma och instabila värld som Hatoums verk bygger upp gömmer sig trots allt också humor, värme och ironi, ofta med surrealistisk prägel. Jag håller tillbaka ett skratt när jag ser verket ”Jardin public” (1993), där en triangel av könshår vilar på en fransk trädgårdsstol. Titeln leker med orden för offentlig, public och könshår, pubic. Också i ”Van Gogh’s Back” (1995) ser vi ett språkligt underfundigt spel mellan verk och titel när kroppshåret på en intvålad mansrygg bildar van Goghska molnliknande formationer.

En del åskådare lär ha reagerat negativt på den snärtiga humorn och tyckt att den inte passar in i konstnärens annars så existentiellt tungrodda värld, berättar Hatoum i filmen som ackompanjerar utställningen. Många vill placera in henne i kategorier och hitta de aspekter av hennes konst som är den ”palestinska biten”, ”den politiska”, ”den kroppsliga” etc. Det är en lätt fälla att gå i när man försöker hitta passande fack att placera in konstnärliga uttryck i. Men vi är inte antingen eller, vi befinner oss mitt emellan, med ena foten innanför och den andra utanför, i skarvarna, på trösklarna.

Liksom konsten sedan Duchamps ”readymades” kan utgöras av vad som helst, av vilka material och motiv som helst, är också vi sammansatta av komplexa, ibland konturlösa bitar. Gränserna vi drar kan i nästa stund lösas upp, sköljas bort och bereda rum för en ny verklighet. Hatoums konstnärskap tar fasta på den här instabiliteten. Ibland kastar världen smått skrattretande ögonkast på oss. Det gör också Hatoum när man minst anar det, när hon säger att hon har en pessimistisk världssyn, gör hon det med ett skratt.

Sara Rönnqvist

Mona Hatoum. Kiasma, till 26.2.2017.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.