Höger- och centerextremism

av Mikael Brunila

Mikael Brunila.

När jag läser artiklarna känner jag först hatet växa, bara för att sedan bli överrumplad av en otrolig trötthet. Hur skall vi kunna prata med de här människorna? Kan vi någonsin uppnå en dialog med dem? Vill vi nå dem?

Det är några dagar sedan Jimi Karttunen omkommit, en knapp vecka efter att han blev misshandlad av nynazister från Finska motståndsrörelsen. Den samlade presskåren fördömer händelserna och mitt Facebook-flöde fylls av sorg och ilska. Men inte de högerextrema nyhetssajterna som vuxit fram under de senaste åren. Osmickrande detaljer ur Karttunens förflutna vaskas fram av personer som lusläser hans Facebook-vägg. Artikel efter artikel förminskar och bortförklarar våldet.

Det ligger inget nytt i att sociala medier skapar filterbubblor och ekokammare som isolerar oss från meningsmotståndare och förstärker våra existerande åsikter. Det som är överraskande är att nazistiskt våld på öppen gata och med dödliga konsekvenser inte lyckas överskrida den här polariseringen, att tusentals finländare faktiskt deltar i den växande högerextrema offentligheten och uppmuntrar hetsen, som i de mest extrema fallen lägger skulden för Karttunens död på honom själv.

Under årens lopp har jag ofta debatterat med kamrater och kolleger över hur stor och stark den högerextrema miljön varit vid en given tidpunkt. Frågan är för snäv, eftersom det är den långa trenden som räknas. Och den är tydlig: rörelserna blir starkare. Varje högkonjunktur i den högerextrema organiseringen drar in fler människor i deras sociala sammanhang och utvidgar den offentlighet där Karttunens död bagatelliseras. När en grupp ebbar ut blir många av de personliga kopplingarna medlemmar emellan kvar. När nu till exempel Soldiers of Odins verksamhet verkar tyna, finns antagligen många av dem som deltog i rörelsen kvar för framtida sammanhang. De har nya kontakter, hittar nya grupper och hålls kvar inom den konsensus som du och jag inte klarar av att bryta.

Den växande högerextrema offentligheten är ett tecken på den här utvecklingen: Våra världar glider isär, bara för att åter mötas i en antagonism där den gemensamma gränsytan, platsen där verklig dialog kunde ske, blir allt mindre.

I en kolumn i Kansan Uutiset skriver Pontus Purokuru, min kollega i det grävande kollektivet Kaivuri, att ”framtiden blivit inställd”. Den framtidstro som präglade efterkrigstiden och vars spillror levde kvar under den europeiska integrationen, har senast nu blivit ett minne blott. Det är svårt att hitta något exempel på en berättelse som på ett engagerande och realistiskt sätt skulle ge mening i tillvaron och hopp om ett bättre samhälle. Den enda realism vi känner till är kapitalets, nedskärningarnas och en förestående klimatkatastrofs utsiktslösa realism, så som Mark Fisher påpekade under sent 2000-tal.

Högerextremisterna däremot har en egen realism. Den är rasistisk och nativistisk, men den pekar på en väg framåt (eller bakåt) som de kan tro på. Den ger en berättelse och strategier för att leva upp till den. I den kan välfärdssamhället endast överleva om vi stänger gränserna mot en värld som håller på att gå upp i lågor. I den är en uteslutande finskhet den främsta identitetsmarkören, som ger alla andra berättelser deras betydelse.

Det är just kampen om realismer och hegemonier – det som formar vår uppfattning om det självklara – som vi förlorar, trots enstaka och ibland stora segrar mot högerextrema rörelser. Efter mordet på Karttunen var det många politiker som med olika motiv krävde myndighetsinsatser mot Finska motståndsrörelsen och den högerextrema miljön. Det är inga dåliga krav, men de ger oss inte verktyg för att verkligen förhindra tillväxten av de här grupperna och deras offentlighet. Tvärtom kan kraven lätt ge intrycket av att det finns ett problem och en patentlösning. Att någon nog kan fixa det här. Det som döljs är djupet av krisen vi lever i.

Första steget mot att överskrida den här typen av begränsat perspektiv är att ta av sig skygglapparna och se högerextremismen i sitt sammanhang. Ett hårdare samhällsklimat är det nya normala och en växande högerextrem miljö en del av denna nya normalitet. Det är de villkor vi lever med, just nu och en bra tid framöver. Det betyder också att kampen mot högerextremism inte kan isoleras till en eller två myndighetsåtgärder utan svaret måste vara brett och genomsyra hela samhället. Högerextremismen kommer inte att försvinna genom förbud.

När statsminister Juha Sipilä första gången tog ställning till Karttunens död, så drog han in det tragiska fallet i Otanmäki, där en asylsökande rånade och tog livet av en finsk man. Just Otanmäki drog även de högerextrema nyhetssidorna fram för att förminska Karttunens öde. Att Sipilä inte vill eller klarar av att göra skillnad mellan de här två fallen, där det första var ett resultat av organiserad politisk verksamhet och det andra ett utfall av slumpmässigt våld, är beskrivande för vår tid. Det är ett uttryck för den kanske farligaste extremismen, nämligen den som ställer sig i centrum.

En centerextremist vågar aldrig ta ställning, utan måste alltid balansera varje si med ett så. Endast då centerextremisten försvarar det Sunda Förnuftet – det vill säga kapitalets och nedskärningarnas realism – vågar hen uttala sig utan balansgång. För centerextremisten Sipilä verkade det vara viktigt att inte lämna den trygga värmen i det politiska mittfältet då han tog ställning till det högerextrema våldet. I en våldsam manöver måste Sipilä ställa mordet i Otanmäki på samma våg, ett å andra sidan för att balansera den ena sidan.

Centerextremisterna älskar att prata om ”extremister” i allmänhet, men undviker till varje pris att diskutera den ideologiska substansen i dessa ”extremismer”. Därför är de även blinda för sin egen extremism, sin fanatiska tilltro till kapitalets realism.

Till centerextremisterna kan man ställa frågan: är det högerextrema våldet inte ett symptom på ett problem snarare än problemet själv? Man kan ruska om centerextremisten, och förklara att det största hotet från högerextremisterna trots allt inte är gatuvåldet utan det vidriga samhälle de eftersträvar och att de hela tiden vinner små segrar, att deras värld hela tiden är ett steg närmare. Att problemet är att nedskärningarnas realism och extremhögerns nativistiska realism förstärker varandra i en nedåtgående spiral. Att det därför är helt vansinnigt att prata om ”extremismer” överlag.

Det här vägrar centerextremisten förstås att lyssna på. För centerextremisten är ”extremisten” just den som ifrågasätter kapitalets realism och därför är det inte så stor skillnad vad ”extremisten” egentligen tror på. Därför kan bristen på trovärdiga framtidsutsikter inte diskuteras och därför kan inte den växande klyftan mellan olika offentligheter hanteras som mer än ett administrativt problem, som något man kan hantera genom samarbete mellan ministerier och polis.

Det är också därför centerextremisterna sist och slutligen står handfallna inför den tilltagande högerextremismen. Det är centerextremistens brist på politisk fantasi och politisk vilja, som gör det omöjligt att vidkänna den existentiella utmaningen som högerextremisternas frammarsch utgör och som gör det omöjligt att ställa den verkliga ödesfrågan: vilken typ av samhälle vill vi egentligen leva i nu? Om tio år? Om tjugo år?

Mikael Brunila
är journalist i det grävande kollektivet Kaivuri och en av grundarna till sajten huhumylly.info

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.