Hilda Doolittle var en av den tidiga modernismens mest framstående poeter. I den nyöversatta samlingen Hermetiska definitioner ser författren tillbaka på sitt liv och frilägger de mytologiska mönster som format henne.
För några år sen postade min mamma ett vykort åt mig med en dikt som var signerad H.D. och som jag sen länge hade svårt att få ut ur huvudet. Dikten, som hette ”The Pool”, hade en mystisk lyskraft fastän den bara var några futtiga rader lång, och signaturen var i sig själv gäckade. Att jag inte kände igen namnet då känns nu i efterhand konstigt. H.D. – Hilda Doolittle (1886-1961) – var ju en av modernismens portalgestalter inom den anglosaxiska litteraturen, men tyvärr dyker hon inte upp i litteraturhistorien så ofta som hon skulle förtjäna. Eller i varje fall hade hon inte gjort det i min beskärda erfarenhet.
Doolittle kom, som Ezra Pound och T.S. Eliot, från USA till London kring första världskriget och deltog i de litterära kotterier som kom att revolutionera den poetiska traditionen. Ett av dessa kotterier var imagismen, en subgenre i modernismens taxonomi som H.D. närmast är emblematisk för. Det var inom denna tidiga modernistiska fronttrupp som modernismen tog några av sina första kliv, med sitt fokus på destillerade, precisa poetiska bilder och vardagsspråk istället för den rådande stilen med dess högtflygande romantiska poetiska ornamentering.
Imagismen var en dagslända som poetisk rörelse, men gav ändå mycket bränsle till de nya poeternas radikala impulser. Det är i den andan som H.D. bryter mark, själva hennes initialiserade skrivarnamn står som en symbol för den språkliga reduktion som imagisterna använde för att destillera fram poetisk precision. Hennes modernism ligger också nära Pounds i ivern att införliva rottrådar till kultur- och litteraturhistorien i dikterna, ett försök att återuppliva litteraturens källflöden men i en ny tappning – att make it new, som Pounds slogan var.
Det är främst detta senare element som gör sig gällande i Hermetiska definitioner som nu för första gången utkommit på svenska. Samlingen som ursprungligen utkom postumt är skriven från en sjukhussäng i Küsnacht, Schweiz, 1957-61, under H.D.:s sista levnadsår. Från detta väntrum till evigheten skriver hon långa diktsviter och spinner ihop minnen, upplevelser, önskningar och begär, snör ihop dem med grekiska myter, mysticism och alkemi. Detta myller blandas med fonetiska ordlekar, med mantraliknande uppräkningar av ord som låter lika – Paris, Par Isis, Osiris – inlägg av franska och ibland även tyska rader. Som många modernister är H.D. en slags litterär bricoleur, som tar element från olika myter och symboler och klistrar ihop dem till nya helheter med nya betydelser.
H.D. hänvisar också till sina egna texter, och referenserna rör sig framåt och bakåt inom Hermetiska definitioners pärmar. Boken måste läsas holistiskt och kräver en långsam noggrannhet som riskerar att skära sig med en nutidsläsares vana vid det kortfattade (jag märkte ibland en viss hetsighet i mig själv då jag läste igenom längre diktstycken). Bildspråket är precist i den meningen att varje ord har en roll och riktning, men inte i meningen ordfattigt.
De stora modernistiska poeterna har ibland fått axla rollen som tragiska unga konstnärer, poeter vars stridsrop löd klarast i början av sina skrivarbanor och som med tiden tvingades överge sina avantgardistiska första impulser. Huruvida detta är sant för H.D. är en fråga som får lämnas öppen, men hennes poetiska stil förändrades åtminstone med åren. De mystiska inslagen blev starkare på senare dagar, vilket bokens titel – en referens till Hermes Tresmegistos esoteriska animism – vittnar om. Ett unio mystica ur vilken H.D. definierar sig själv och sin omvärld med dikt och mytologi. Det mystiska och mytiska står ständigt redo att bryta sig genom, som exempelvis i följande stycke där diktjaget upprepade nätter hör en skogsugglas lockrop:
[det] var den första natten den kom,
det avlägsna ropet, det dämpade skriet, locklätet,
och varje ben i kroppen smälte och hjärtat stod i lågor,
och allt jag önskade var frihet och att följa
rösten, inte långt borta, inte nära,
en röst som förvandlade vår sjö, die Zürisee,
till ett mysterium, den förtrollade tjärnen i Märchen
och gamla legender, till och med till Lethe eller Eunoë, nu och här.
Ställvis blir H.D.:s rader lite lösryckta i översättning – i originalspråket står nästan varje ord i mångtydig relation till en enorm poetisk tradition som har gett många lager av bibetydelser och konnotationer – så översättningen får ofrånkomligen en annan känsla och innebörd. Men detta är ett problem som översättningar av poesi alltid tampas med, och när en dikt lotsas in i ett annat språk är det i många fall en källa till förnyelse i sig. Hermetiska definitioners referensrikedom kanske erbjuder mera åt den som är bevandrad i den europeiska litteraturens historia och kräver en ganska tålmodig läsare. Men med översättningsvolymen förs en ny sida av en av modernismens absoluta giganter in i det svenska språket.
Valter Holmström
