De två franska filosoferna Alain Badious och Marcel Gauchets dialog om hur vi bäst ska komma till rätta med det globala problem som kapitalismen utgör, representerar det slags seriösa politiska samtal som nästan helt saknas i vårt land, skriver Rabbe Kurtén.
Vilken njutning att få ta del av ett samtal mellan två politiska filosofer som trots fundamentalt olika grundsyn bemöter varandra med respekt och lyhördhet, verkligen försöker förstå och ta till sig vad den andra menar och samtidigt kan formulera och tydliggöra sin egen ståndpunkt, hitta vad som är gemensamt och visa var skiljelinjerna går.
Det samtal jag refererar till finns utgivet i en bok som på svenska kunde heta ”Vad bör göras? En dialog om kommunism, kapitalism och demokratins framtid”. De två franska filosoferna Alain Badiou och Marcel Gauchet diskuterar där hur vi bäst ska komma till rätta med det globala problem som kapitalismen utgör. Deras samtal representerar något av det bästa i fransk (och europeisk) upplysningstradition. Politik, det vill säga frågor kring ett hurdant samhälle vi vill ha och hur våra gemensamma resurser skall hanteras, förtjänar en seriös filosofisk diskussion, inte bara valtaktiska utspel och röstfiske. Jag saknar den sortens politiska dialog hos oss.
Badiou är något så sällsynt som en europeisk politisk filosof som kallar sig kommunist. I samtalet deklarerar han vad han menar. Han markerar sitt avståndstagande från sovjetsystemet liksom från varje försök att likställa kommunism med enpartisystem eller statliga monopol, oberoende av om det kallas statssocialism eller statskapitalism som i dagens Kina. Staten är i hans ögon en anakronism, den representerar av tradition alltid en överhet, en gud eller en av gud utsedd suverän ställföreträdare eller som i dagens värld den ekonomiska makten.
Vad Badiou menar när han talar om den ”kommunistiska hypotesen” – Gauchet vill hellre kalla hans kommunism en utopisk dröm – tydliggör han med följande tre inslag som han menar är gemensamma för den kommunistiska rörelsen av i dag: en uttalad vilja att befria mänsklighetens gemensamma rum från kapitalets kontroll och överhöghet; en förhoppning om statens bortvittrande (statsmakten är en maktstruktur fristående från det egentliga samhället som vi hittills accepterat men som vi inte behöver och därför måste frigöra oss ifrån); tanken att kommunism betyder att den konstlade uppdelningen av arbete i intellektuellt och manuellt, i administration och utförande inte nödvändigtvis behövs när materiella värden och nyttigheter skapas, utan att produktionen kan organiseras på annat sätt.
Nyliberalismens hot
Badiou förutser alltså en fullständig brytning med det nuvarande, kapitalistiska samhällssystemet. Förändringsprocessen kan ske steg för steg, på olika sätt i olika delar av världen. ”Den enda vägen” finns inte, metoder och strategier måste uppfinnas vartefter. Genom gradvisa små och stora förändringar ska efter hand hela samhällsstrukturen förändras. Häri ligger det revolutionära. På frågan om han är beredd att tillgripa våld för att uppnå sina mål svarar Badiou att den rörelse som arbetar för förändring aldrig får vara den första att ta till våld, däremot måste rörelsen förbehålla sig rätten att försvara sig om motståndarna, det vill säga de som vill bevara rådande maktstrukturer, använder våld. I sin forskning har han intresserat sig för ”det politiska subjektet” och försökt definiera vem eller vilka det är som aktivt deltar i utformningen av mänsklighetens framtid.
Även Gauchet ser dagens globala, ”nyliberala” kapitalism som ett hot mot mänskligheten som måste bekämpas, men i motsats till Badiou menar han att detta kan ske inom ramen för den parlamentariska demokratin. Den politiska makten måste överordnas den ekonomiska, måste få bestämma reglerna och formulera samhällets långsiktiga målsättningar. Detta är verkligen utopiskt, protesterar Badiou; staten, den offentliga makten, verkställer bara vad det ekonomiska systemet tillåter, vad de ekonomiska makthavarna, den omtalade ”ena procenten”, kräver av samhället. Gauchet viker dock inte från sin inställning. Han hävdar att i och med att den moderna staten, och därmed även politiken, har befriats från sin metafysiska överbyggnad – sekulariserats – så står det medborgarna fritt att utforma samhället efter sina egna ideal och önskningar. På frågan hur han ställer sig till de fiender som med alla medel aktivt motarbetar sådana strävanden har Gauchet inget svar.
Präglade av -68
Bokens samtal spänner över många ämnen, från en utvärdering av Marx och Lenin över frågan om den totalitära staten, dagens imperialism och den aktuella ekonomiska krisen fram till en dekonstruktion av den moderna kapitalismen. Diskussionen modereras av redaktörerna Martin Duru och Martin Legros från tidskriften Philosophie magazine, vilka med varsam hand leder samtalet vidare och med väl formulerade följdfrågor fördelar munturen mellan de två. Generellt kan man säga att Badiou i sina formuleringar betraktar världen ur ett helikopterperspektiv, medan Gauchet ständigt återför diskussionen till mer handgripliga och jordnära problem. Båda har präglats av händelserna 1968. Badiou hänfördes av den kinesiska kulturrevolutionen som han såg som ett första försök inom den kommunistiska rörelsen att bryta med partiets och statens maktmonopol och därmed införa ett verkligt folkligt inflytande, låt vara att försöket misslyckades och ledde till terror och inbördes konflikter. Gauchet å sin sida hänfördes i tonåren av Det kommunistiska manifestet, skrämdes av de franska kommunisternas okritiska partilojalitet, ingick under en kort period i en underjordisk extremvänstergrupp men förlorade tron på socialismens möjligheter under händelserna i maj 1968. Han gav upp sin marxistiska övertygelse och blev i stället övertygad om att det skulle vara möjligt att kontrollera kapitalismen politiskt genom gradvisa förbättringar av den representativa demokratin.
De två filosoferna väjer inte för de mest kontroversiella frågorna. En sådan är privatägendomen. Ur kommunistisk synvinkel är det privata ägandet ett av grundproblemen i den kapitalistiska marknadsekonomin: makten över produktionen, principen om vinstmaximering som självändamål och synen på människan som en i grunden egoistisk, nyttomaximerande varelse (”homo economicus”). För Badiou är alternativet inte statligt ägande utan en mångfald av samarbetsformer och varianter av gemensamt ”ägande”. Även Gaucher ser problem med det privata ägandet och dagens privatiseringsvåg, men för honom är det inte själva ägandet som är problemet utan de obegränsade rättigheter som följer därmed. Här ser han en öppning för politiskt handling: dessa rättigheter som genom tradition och politiska beslut knutits till ägandet kan alltid även begränsas genom politiska beslut.
Rousseausk balans
På ett område erkänner Badiou brister i de kommunistiska idéerna, nämligen när det handlar om det moderna samhället och moderniteten. De ”socialistiska” samhällena var klart traditionella och konservativa, den kommunistiska rörelsen lämnade över moderniteten till kapitalismen. Detta kan vara en av förklaringarna till att kommunismen just nu inte har någon större genomslagskraft. Samtidigt är ju moderniteten och den individuella friheten inom de kapitalistiska samhällena delvis en chimär. Den vanliga individens frihet att själv utforma sitt liv minskar snarare än ökar när både den ekonomiska ojämlikheten och otryggheten i arbetslivet ökar.
Alain Badiou och Marcel Gaucher är inte oense i allt trots att samtalsledarna ibland försöker pressa fram motsättningar där inga motsättningar finns. De ser en gemensam fiende i den globala, neoliberala kapitalismen och de accepterar att det kan finnas många sätt att bekämpa den gemensamma fienden på, de behöver inte bekämpa varandra. En gemensam filosofisk grund hittar de hos upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau. I Rousseaus tankar kring samhällsfördraget finns en balans mellan den individuella viljan hos en människa som förverkligar sig själv och frivilligt inträder som medborgare i samhället och underordnar sig detta, och den gemensamma viljan som kommer till uttryck i det demokratiska samhällets ställningstaganden. Denna balans har gått förlorad i dagens extrema individualism men den kan återfinnas, menar Gaucher. Badiou instämmer och menar dessutom att ett kommunistiskt samhälle är en naturlig förlängning av det frivilliga samhällsfördraget.
Rabbe Kurtén
Alain Badiou & Marcel Gauchet: What Is To Be Done?:
A Dialogue on Communism, Capitalism, and the Future of Democracy.
Polity Press, 2016.
Översättning från franska: Susan Spitzer.
