Japanska Yayoi Kusama täcker in både dukar, sig själv och sin omgivning i färggranna prickar. Hon kallar processen obliteration, självutplåning. Kusama målar för att försvinna. Som besökare försvinner du däremot inte, istället kan du få se dig själv upprepad i all oändlighet. ”Köp din egen narcissism”, som titeln lyder på ett av de tidiga verken.
Får man inte omedelbart grepp om Yayoi Kusamas konst kommer hennes liv tacksamt till hjälp. Berättelsen är mytisk. Kusama har ända sedan barndomen lidit av hallucinationer och tvångstankar som hon håller i styr genom att måla. Hon bor sedan många årtionden på mentalsjukhus, men det har inte hindrat henne från att målmedvetet arbeta sig framåt inom den internationella konstvärlden. Hon har också ända från början haft ett excentriskt media-alter ego. Nu när hon är en 87-årig, småväxt japansk gumma i neonröd peruk, är det är svårt att veta var gränsen mellan teater och verklighet går. Då kan man betrakta alltihop som en gränsöverskridande Kusama-show, med ett tvättäkta galet konstnärsgeni i huvudrollen. Jag överdriver, men något är det med Kusama som får fart på folk. Den lördag jag besöker utställningen är det lika trångt som på vernissagen.
På HAM presenteras karriärens första årtionden som en kronologiskt upplagd överblick, medan de senare verken i sal två smälter ihop till en helhetsupplevelse. Berättelsen börjar i Japan på femtiotalet, går via sextiotalets New York och en explosion av olika uttryck, happenings och experiment, för att genom en period av kris återvända till Japan, där Kusama så småningom hittar en slags balans och från och med åttiotalet också allt mera framgång.
Redan Kusamas tidiga målningar från femtiotalet har ett märkligt sug. I dem rör man sig i en organisk rymd av rinnande färger och fläckar med halvabstrakta figurer. Tankarna går till rymden eller kroppens innandöme. Samma slags obehag finns i sextiotalets målningar och föremål täckta av tygkorvar (”Blåa prickar”, ”Röda ränder” från 1965 och ”Compulsion furniture” från 1964). Längre fram tycks Kusama, på gott och ont, hålla detta otäcka kryllande på avstånd.
Längtan till det platta
På det hela taget verkar Kusama undvika djup. Med sina rituella mönster utplånar hon inte bara sig själv, hon upplöser också djupet runtomkring. På videon Kusamas självutplåning från 1967, målar hon prickar på sig själv, på hästen hon rider på, och sedan vidare på ytan av sjön de stannar vid. Prickarna kunde fortsätta ut över hela skogen tills landskapet, hästen och Yayoi blir fält i en abstrakt, platt bild. Denna längtan till det platta finns också i spegelrummen – installationer omgivna av speglar så att de reproduceras i all oändlighet. Här förvandlas det verkliga utrymmet till ett mönster, 3D blir 2D.
Kusamas senare verk är sprängfyllda av spännande färger, rytmer och kompositioner, och allt händer på ytan. Ytan är som ett mantra: formerna och färgerna täcker in allt, förklarar allt och skymmer samtidigt utsikten mot det oroväckande. Ibland är färgerna så starka att det gör ont i ögonen.
Kanske det mest spännande i hela utställningen ändå är hur perfekt denna blandning av upprepningar, antitraumatiska mantran, karnevalistiskt rollspel och ambition sitter i dagens kultur. Verken lyckas samtidigt vara både djupt underliga och glatt underhållande. Kusamas parallella universum fungerar smidigt i olika slags medier, reklam och framför allt i modevärlden, vilket också syns på ett hörn av utställningen. Och sist men inte minst: här finns stans snofsigaste selfie-bakgrunder.
text Emma Rönnholm
foto HAM / Hanna Kukorelli
Yayoi Kusama: In Infinity. HAM, till 22.1.2017.
