Ångestpolitik

av Otso Harju

Otso Harju.

På sätt och vis är det kanske Facebooks fel. Världen var antagligen lika skit på nittiotalet men människor visste inte ens om det. Nu är typ trehundra av mina facebookvänner nånslags aktivister. Dessutom följer jag ungefär varenda vänster-feministsida i hela världen; man vill ju hänga med. Så flödet blir mest den ena grymheten efter den andra.

Skammen över att säga något så själviskt rinner över mig redan medan meningen formas. Att halvmedvetet undvika nyheter på grund av ångest är knappast något att vara stolt över. En massa människor lever ju med krig, trots allt. Att tvingas erkänna existensen av en större del av världens problem är självklart en bra sak, herregud. Det är väl lite att ta i att klaga på mental ohälsa bland politiskt aktiva? 

”Att ens ha tid att tänka på sitt eget välmående är för de privilegierade”, konstaterade en bekant som jobbar med transkönade daliters rättigheter. Han slår huvudet på spiken: att tala om självomsorg kan i värsta fall leda oss bort från grundproblemen och få det hela att handla om oss ”stackars” privilegierade. Samtidigt är min ångest tyvärr inte unik. Under hösten intervjuade min partner och jag två dussin feminister runtom i Indien om saker som vardagssexism, intersektionalitet och mental hälsa. Emotionell utmattning var ett välkänt fenomen bland dem alla. Ofta utpekades just Facebook som en del av problemet. Det måste finnas ett sätt att leva med bägge två – att kunna undvika emotionell burnout utan att blunda och göra andra illa.

För att komma någon vart måste vi försöka skilja på självömkan och legitim ångest. Vi måste kunna göra skillnad på saker som vi själva påverkar på gott och ont, och dem som vi inte är direkt medskyldiga till. I de situationer där vi gynnas av vårt privilegium – även om vi gömmer oss från världen – åligger det oss alltid att göra något åt saken, vare sig vi är deprimerade eller inte. Det personliga är politiskt vare sig man vill det eller inte, och världen behöver gudskelov inte ha tålamod med översittarnas ängsliga skuldkänslor. Jobba med dem i tysthet och se till att bli bättre, det är allt. Att här spela ångestkortet – à la #notallmen eller en del självspäkande vänsterfolk – är enbart förkastligt.

Men samtidigt finns det gott om saker som står utanför vår direkta påverkan eller där vi strukturellt befinner oss på båda sidorna om problemet. Legitim ångest föds härur. Men alla händelser tär inte på oss lika mycket, varför? Strukturellt förtryck kombinerat med personliga kopplingar och egna trauman bestämmer förstås till stor del hur vi reagerar, men jag märker att hur mitt vännätverk förhåller sig till en viss händelse inverkar på vilka psykologiska mekanismer som sätts igång. Utan att låta alltför frälst av kognitiv beteendeterapi har jag börjat känna att klyschan ”sörj inte, organisera er” de facto inte handlar om att pseudotappert bita ihop och jobba vidare, utan i sig är det bästa medlet mot den psykologiska sorgen. Det är händelser som känns hopplöst bortom ens kontroll som ger upphov till de värsta rädslorna. Vi måste hitta sätt att få det enorma att verka mindre.

Några personliga exempel. Under de senaste månaderna har jag drabbats av tre politiskt färgade paniktillstånd. Det första var i början av oktober, då vissa idioter i Indien och Pakistan öppet flörtade med kärnvapenkrig. Indien hade (enligt egen utsago) skickat soldater över gränsen i Kashmir för att eliminera militanter stödda av den pakistanska armén. Det hela resulterade i en enorm mängd nationalistisk-religiös blodtörst på bägge sidor. Själv mådde jag rejält illa i en vecka. Den andra gången var självklart då Trump vann presidentvalet.

Den tredje gången var nu för några dagar sedan. På nyårsafton i Bangalore hade min partner och jag strukit omkring i folkmassan kring ett av stadens livligaste nattlivsstråk. För en gångs skull inkluderade hopen en massa kvinnor i helt för korta kjolar med tanke på den svala natten, och helt för höga klackar med tanke på den vanskötta asfalten. Vi satte oss på en trappa och spanade in folk, drack vin i smyg, skrattade åt att vi blivit gamla, frusna och pinsamt pragmatiskt klädda. Vi kysstes öppet och hon talade om hur Bangalore nog är annorlunda än andra indiska städer och om hur mycket tryggare hon känner sig sedan hon flyttade hit. Senare skrev jag nyårsmeddelanden åt mina vänner och talade om hur bra stämningen varit. Nåja, sedan två dagar är jag i Delhi och nyheterna om  ”massofredande i Bangalore” börjar välla in. Det visar sig att jättemånga kvinnor utsatts för sexuella övergrepp av en enorm mängd män på just de där samma gatorna, kanske precis efter att vi stuckit.

Ångestfylld och upprörd som fan läste jag om det hela (på Facebook) i metron innan vagnen blev för fullpackad. Som på någon pervers beställning blev jag själv sexuellt antastad under samma metroresa. I den enorma trängseln söker sig någons hand till mitt skrev. Självklart antar jag först att det är ett misstag och skuffar bort handen. Uppkäftigt söker den sig tillbaka, i en snuskigt smekande rörelse. Senare dämpar jag ilskan med öl på ett restaurangtak och tänker än en gång att det här är vad kvinnor överallt upplever varje jävla dag.

Men det är här som frågan om ångest börjar öppna sig, för intressant nog är det inte den sista upplevelsen som är den mest ångestfyllda, trots att det är den som mest direkt berör mig själv. Skillnaden är att känslan av ångest här är blandad med en enorm mängd ilska och politisk vilja; den sjuder av motstånd och strategier för att ta sig an problemet. Jag känner att jag vet vad som borde göras. Samma stämning upprepar sig i facebookbubblan: motståndet, ilskan – och avsaknaden av hopplöshet. Diskussionen på sociala medier delar upp problemet i verkliga händelser och motreaktioner, medan den i förhållande till kärnvapenkrig och Trump tillåter hoten att vara överväldigande och närmast överjordiska – påeldade av vårt ivriga delande av hundratals nyheter om hur hela världen är på väg åt helvete.

”Problemet är att människor tänker på allt det dåliga i ett slags vakuum, som om det vore det enda som finns”, säger min partner och jag nickar. Hon fortsätter:

”Vi ser inte motståndet som finns överallt. Bara för att du nu hör om något för första gången, så betyder det inte att andra inte redan kämpar mot det. Och motstånd kan vara olika saker – normalitet, vardagsliv kan på ett ställe vara motstånd lika väl som aktiv kamp på ett annat. Men du måste känna en plats för att se kampen. Tänk på dig själv – om du inte visste hur indiska feminister sparkar arsel, skulle du kanske tro att den där skiten man läser om förtryckta indiska kvinnor skulle vara den enda sanningen. Kanske skulle du tro att situationen här är helt hopplös.”

Aningen mindre skamsen tänker jag att problemet med mitt facebookflöde är att min progressiva bubbla ofta skapar ett slags vakuum av det dåliga. Resultatet blir då mera ångest än förändring. Det behöver inte vara så.

Otso Harju 
är i Indien

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.