I slutet av 60-talet flyttade de sista invånarna ut, och de sista husen revs i den lilla staden Culmitzsch i Thüringen. Uranbrytningen i stadens utkanter gjorde invånarna sjuka och trötta, farorna med den lågaktiva strålningen blev allt för uppenbar. Här, i Östtyskland, föddes poeten Lutz Seiler 1963, en av den samtida tyska litteraturens viktigaste röster, i år dubbelt aktuell i Sverige, dels med romanen Kruso, dels med ett urval dikter, på fältlatin, i översättning av Ludvig Berggren.
I sina dikter arbetar Seiler som en arkeolog, gräver i ”sina minnen skikt för skikt”, som översättaren skriver i sitt efterord, inte sällan med ”tingens hjälp”, transistorradion, förortens gungor, björkarna. Men när arkeologen kategoriserar, avskiljer föremålen från varandra och rekonstruerar historier, flyter de i poesin samman i associationer, metamorfoser och katakreser, till en helhel som bär på minnets egenskaper – på samma gång klarhet som undflyende:
ett steg i sänder för att skingras
i blicken: det
var din vanliga väg hem. jag såg
lyktor slockna, utspridda
förtroget likt gravar
Bakom varje dikt finns en historia som vi genomlevt, skriver Seiler i en essä, dikternas uppdrag är inte att berätta denna historia utan att fånga dess ton. Efter att ha läst – eller lyssnat! – på dessa dikter är det svårt att säga vad de handlar om. Man erfar dikterna, låter tonen vibrera inom sig, och på sätt och visst får det förlorade förflutna – det rivna Culmitzsch, det upplösta DDR – att åter leva upp.
Mats O. Svensson
Lutz Seiler: på fältlatin. Dikter i urval.
Översättning Ludvig Berggren. Bokförlaget Faethon, 2016.
