I en samtalstext i slutet av Självporträtt med bisvärm förklarar den tyska poeten Jan Wagner sin syn på poesin. Dikten är, menar han, ”ett mjukt tvång som leder till att man under skrivandet tanke- och bildmässigt når fram till regioner som man dessförinnan inte hade hållit för möjliga.” Dikten med sin inneboende automatik tvingar diktaren att kliva ut i det okända.
Och dessa utflykter i det okända finns det gott om i diktverket, i denna första svenska översättning av Wagners poesi, ofta med det vardagliga som utgångspunkt. Växter, djur och föremål lyfts upp ur sin tillvaro och genomsprängs med något nytt, sniglar, regntunnor, pajer och syltburkar blir avstamp för intrikata diktvariationer. Men det är svårt att avgränsa Wagners ämnesfokus helt och hållet. Lärd som ett troll drar han in kultur på bred front, historien tittar in som en gammal bekant – som i en lysande dikt om kung Onesilos vars upphängda skalle sedermera blev ett getingbo – bildkonsten gör sig påmind, folkmyter och populärkultur nosar fram och blir del av den vällande diktmassan.
Och Wagners metaforer slungar verkligen ut läsaren i det oväntade – ett konstgrepp som påminner om diktare som Tomas Tranströmer. Men samtidigt lurar ofta något lekfullt, som hämtat ur Wallace Stevens eller surrealismens muntrare förtrupper. Wagner mottar intryck lite varifrån som helst – han har själv översatt mycket anglosaxisk poesi till tyska och är innerligt nyfiken på många olika poetiska traditioner och skolor.
Ja, dikterna pekar åt så många olika håll samtidigt att det kan vara svårt att hänga med. Genom diktens gång förändras innehållet, men någon sinnebild förblir ofta som en grundton – Wagner krockar bilder med bilder, tjuvkopplar konnotationer och betydelser men är också målmedveten. Som i ”En Häst, en ars poetica” där diktkonsten utgående från ett citat av Michael Donaghy liknas vid en häst och den välformulerade fraseringen vid en piska – en sinnebild som Wagner utvecklar i rytmiska variationer:
/…/
födda lippizanaren, en dansande valack
som blir allt vitare, alltmer grandios,
triumfen som ställer världen i schack
och bländar likt kejsarhalsens krås?
naturligtvis kan du i sömnen, vid behov,
ihopfoga de 252 benen igen,
kan allt om nos och manke, has och hov,
och travsteg hårda som insikter, om den
brungrå skepnaden och dess nattliga skav
mot stängslet, hu och brr till svansens vift,
hör det kvävda gnägget i faraons grav
och erövrarnas grift.
och ändå är du här nu, röd som en öl-
kusk och svär, med näven knuten hårt
om sockret i din ficka och detta forna föl
som inte vill gå framåt eller bakåt
/…/
Bildflödet fortsätter, drivs fram i en lunkande rytm för att bilderna inte ska snubbla över varandra, reflekterar kring förhållandet mellan diktaren, dikten och mänskan. Fjäderlätt men ändå genomsyrat av ett strikt system, muntert och allvarsamt.
Rytmen och diktformerna är också något Wagner glatt leker med – mellan bokens pärmar kommer variationer av sapfiska strofer, sonetter, villanellor, haikun och ghaseller. Det är aldrig fråga om att göra formexperiment bara för sakens skull, Wagner lyckas göra denna spretighet egen. Det gör översättningen som Aris Fioretos nu gjort till ett konststycke i sin egen rätt, när Wagner i sin lekfullhet tar isär diktformer, ordlekar, inrim, slutrim, konnotationer med en precis poetisk kirurgi och sömmar ihop allt till nya skapelser.
Det är med en tjock samling dikter som Wagners poesi nu ikläder sig det svenska språket för första gången, och som en av de mest lästa nya tyska poeterna i dag är det definitivt på tiden. Det är uppfriskande att läsa en diktare som inte ser melankolin som självändamål, men också att Wagner vågar vara optimistisk angående poesins framtid och samtid. Wagner beskriver lyriken som en lyx man inte kan leva utan, och att ”publiken är jättelik, även om den kanhända inte vet det än eller vill veta det”.
Valter Holmström
Jan Wagner:
Självporträtt med bisvärm.
Ramús förlag, 2016.
Översättning: Aris Fioretos.