Om konsten att fly(ga) i tid och rum

av Emma Juslin

Johanna Boholms andra roman Jag är Ellen är en förtrollande liten pärla inom prosalyriken, en suggestiv berättelse om hur det förflutna ständigt är närvarande i nuet. Boholm går i dialog med en ett förflutet som inte är lineärt utan ovalt som ett ägg. Tiden är bräcklig och består av flera skikt som ett oruvat ägg. En släkthistoria ryms i en enda kropp och skapar smärtsamma bölder och sår samt tunna röster i form av fågelkvitter. Kroppen brister under det förflutnas tunga kroppar och ur den levande kroppens håligheter faller tidslager fram, det handlar om att fly(ga).

Det är för dig, enbart för dig//nu ger vi oss av för att fl-

I början får vi möta Ellen, en slags urtidsmoder som parallellt är såväl levande som död. Sedan introduceras Johanna som deltar i en släktforskningskurs. Stundvis får jag känslan av att kursledaren är en projektion av Johanna själv. Karaktärerna lever inom Johanna, är en del av henne likt ett kollektivt traumatiskt minne, det söndrar henne inifrån men får henne även att fly(ga):

Jag är bara kall, viskar jag, jag har inga vingar. Vi kan tala om något annat, säger kursledaren. Vi kan tala om skogen. Därifrån härstammar många. Ikväll talar vi om skogens fåglar.

Fåglarna har en viktig symbolisk funktion. Romanen börjar likt en säregen skapelseberättelse, en flock fåglar landar på en öde ö och bygger reden, ruvar ägg.

Ingen recension kan till fullo göra denna hänförande roman rättvisa. Efter avslutad läsning var jag tvungen att traska till närmaste hörnbutik i Sankt Petersburg för att köpa ägg, så djupt berörde mig denna vidunderliga sköra fågelflykt genom tid och rum. Föreställningen om att vi alla bär på ett gemensamt förflutet, både kollektivt och individuellt. Det förgångna kan inte dementeras. Frågan är kanske hur man kan samexistera med något som känns obekvämt och ibland oförståeligt?  I denna kontext är fågelsymboliken frappant – äggens skörhet, fåglarnas förmåga att både flyga och fly, tillika konceptet om den eviga återkomsten som bland annat Nietzsche behandlat. Idén att historia i alla dess former är upprepning, vilket även framkommer i romanens upprepade symbolik kring fåglar, ägg samt en sidenhandske som återkommer under romanens gång.

Ingen är längre på väg någonstans. Allt har redan skett, allt är gammalt och genomlevt. Människorna i samhället ser sig omkring och märker att de står mitt i ett skogslandskap, vid en åkerkant. I dikesrenen går en tungt klädd man. Han ramlar ihop, blir liggande; allt har redan hänt. Människorna huttrar i kylan, det är vinter, det är tidig morgon och sen kväll, det yr något vitt i luften, // men det är ju sommar.

Jag är Ellen följer en prosalyrisk tradition som för tankarna till Mare Kandre och hennes sätt att gestalta inre metamorfoser genom landskap, karaktärer och stundom nästintill oförståeliga händelseförlopp, men däri ligger även Boholms styrka som författare. Detta är en liten men magnifik roman vars unika språk och användning av symboler kan avskräcka ovana läsare. Till dem skulle jag vilja säga: läs denna roman och er tankevärld kommer att vidgas.

Emma Juslin

Johanna Boholm:
Jag är Ellen. Schildts &
Söderströms
förlag, 2016.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.