Poesi i hög hastighet

av Filip Lindberg

Sedan antiken har den västerländska filosofin försökt skilja på begreppsligt vetande och bildliga föreställningar, tänkanden som kantats av strävan att separera logos (förnuft) och mytos (myt) i syfte att etablera säker förståelse och vetskap om vår värld. Men saker och ting tenderar att kompliceras, framförallt i poesis (att göra). För vad händer när diktens bilder visar sig vara medvetna om sin fiktionella status, eller när bilden lämnar sin avbildande roll? Kanske är det så att ”den konstnärliga innebörden av en bild visar hur bilden snarare än att avbilda det verkliga av-förverkligar det och samtidigt närvarogör en frånvaro”, som Marcia Sá Cavalcante Schuback så elegant uttryckt det.

I den danska poeten Signe Gjessings debut Ut i det o-lösa från 2014, som nu kommit i svensk översättning av Ann Jäderlund, öppnas ögonblickligen en rad spänningsförhållanden mellan begrepp och bild; förståelse och förnimmelse.

när himlen hälls i rummets lägel är stjärnorna indirekta;

sekunderna visar fram stenar som om de skulle

giftas

mitt ansikte är bortadopterat till ovetskapen.

Måtte det aldrig få veta det

Jag fascineras framförallt av bokens komiska och planetariska motivsfärer, av hur dikterna vänder sig till transcendenta begrepp som Gud, anden och evigheten, samtidigt som den fysiskt förnimmande kroppen får ge upphov till dessa perceptioner. Intensiteten och inbillningskraften utmärker likaså Ut i det o-lösa: poesin skrivs fram i en hög hastighet; raderna flimrar förbi och bryter av varandra i oväntat rytmiska mönster. Ut i det o-lösa ger ett distinkt såväl som svävande intryck, och min första vilja att begripa hamnar efter. Kvar står att förnimma diktens hastighet, en friare läsart som insisterar på att omforma invanda begrepp, omförhandla läsningens uppmärksamhetsformer. Och det slår mig att Gjessings bilder är tolkningar, snarare än föremål för tolkning.

Om en trots allt önskar anta en mer formell approach kan Ut i det o-lösas svävande karaktär delvis ledas tillbaka till bokobjektets utformning: tunn, mjuk och vit vilar den mot bordsytan. Kombinationen av svävande/distinkt kan däremot ses som en effekt av en poetisk metaforkritik. Genom att dikterna inte låter sina metaforer och liknelser fullföljas skapas moment av begreppslig och bildlig kontingens. I övergången mellan sakled och bildled rivs och remsas betydelser isär, och en öppning mot det ovetbara vidgas. ”Jag skriver som solen slår ner, den här minuten är huvudet högre än midnatt”. Det är dessa ryckande rörelser som jag gång på gång upplever i läsningen av Ut i det o-lösa. Till och med diktens sätt att tala om dikten (mer specifikt den sista meningen i stycket nedan) är medryckande:

Ibland drar vinden bort huden under dig

som duken under bordskuvert, som blir stående. Du

ramlar inte ner.

Jag klättrar. Min hud är

fäst i min guds ena sida. Det blir strax

allvarligare.

Du äter dikt och blir

diktfärgad.

Användandet av liknelser och metaforer, samt diktjagets centraliserade position, kritiseras också i själva dikten, som visar upp en medvetenhet om sitt eget bildarbete: ”damm: / dagsljuset / biter naglar av sig själv för att slippa undan / som månen / men just precis inte som månen”. Liknelsen, som gärna förmedlas via dessa ”som”, förnekar sig själv och stoltserar med sin egen oförmåga (vilket paradoxalt nog utgör dess poetiska funktion). Ja, Ut i det o-lösa är en bok som förmår formulera omöjliga förnimmelser, den hjälper mig få syn på vad bilder kan vara – och inte minst, vad bilder kan göra inom poesin.

Filip Lindberg

Signe Gjessing: Ut i det o-lösa.
Modernista, 2016.
Översättning: Ann Jäderlund.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.