En sällskapssjuk ”doonare” – byggarbetare för er vattusvenskar – hälsar oss välkommen i sitt hem, där han lever mitt i renoveringens undantagstillstånd bland battingar och köksskåp, verktyg och damm: pjäsen spelas i ett konstverk av bildkonstnären Mika Helin. Och doonaren (spelad av Jan Korander) verkar inte har någon större lust att slutföra arbetet.
Ett lite nervöst småprat med publiken leder snart in på en svårmodig bekännelse om mannens mångåriga äktenskap, som under åren av småaktigheter och envishet puffats allt längre upp på blindskären. Hemmet det bor i har de valt ut tillsammans och det skulle bli deras drömhus, men med tiden blir det bara en väldig börda då livets rytm och innehåll dikteras av vad som behöver renoveras på kåken. Husets krav dikterar när de kan resa, när de måste arbeta och hur mycket.
Där sitter det äkta paret slut i ett förhållande som gått stadigt på grund, och har inget kvar utom ständigt bråk, gräl och verbalt krypskytte tills förhållandet slutligen, då drömkaklen från Italien ska upp på köksväggen, når den kritiska punkten då allting rämnar. Detta är berättelsen som vi får höra.
Renoveringsarbete är en mytomspunnen manlig verksamheter, genom arbetet kan en karl uppnå ett meditativt tillstånd som ger honom tillgång till de känslor som annars ligger oåtkomliga för honom. Det är som att bada bastu eller stirra in i en brasa, och under arbetet konstrueras inte bara hemmet eller sommarvillan, utan hela identiteter och samhällen. Föreställningen, med texter av Peter Lüttge och Jan Korander bearbetade av arbetsgruppen, skapar en fragmenterad berättelse som dyker huvudstupa in i den här byggsymboliken.
Mannen har tagit ett jobb på en byggarbetsplats. Ett bostadshus i flera våningar är i behov av en fasadrenovering, sprickorna mellan teglen ska bort, förklarar arbetsgivaren eller var det arbetsgivarens arbetsgivare, och det är viktigt att de nedre teglen sitter rakt, men de teglen som sitter högre upp på väggen är det inte så noga med för folk ser ju inte dit upp. Och då mannen kommer på jobb är det viktigt att han först tar fram skyliften, så att folk ser att han har kommit på arbete, men efter det är det inte så noga, sedan kan han smyga ner till pannrummet och dricka morgonkaffe och njuta av morgonen. Ordförande för husbolaget är mest noga med hur teglen sitter kring hans eget fönster. Mannen tar jobbet och blir så invecklad i dessa motstridiga förväntningar och krav som kan sägas teckna en bild av hur arbete inte sällan ser ut idag – en väldig vikt läggs vid att verka upptagen och ta betalt för det, medan det egentliga utförandet är sekundärt.
Under denna skildring av arbetet utanför hemmet låter regissören Janne Pellinen föreställningen tidvis spejsa ut i överraskande själslandskap. Då Jan Korander gestaltar Mannen som renoverar med en kännspak karisdialekt blir resultatet en slags magisk realism i Västnyland. Med sitt uttrycksfulla skådespelande lyckas Korander gå vidare från bilden av en karl som sitter fast i sina könsroller – och visst gör han det också – men framför allt trancenderar han den bilden, och visar upp en människa med ett nyansrikt känsloliv och överraskande själsdjup, bråddjup där åskådaren plötsligt störtas ner. Exotiska undervattensfantasier, och bärsärkagångar med motorsåg mot terapirummet. Ljuddesignern Roy Boswell låter hustruns bekännelse ringa i öronen. Det blir en förhöjd, suggestiv vardagsverklighet.
Föreställningen ryggar inte för smärtpunkterna i de gemensamma drömmar som fanns om ett lyckligt liv tillsammans. Och de ögonblick av stillhet som kan nås vid en vacker soluppgång på takåsen, då han önskar att frugan kunde sitta där med honom. Han älskar fortfarande sin hustru, och det är det tragiska i historien.
Pjäsen är ett slags tillståndspjäs, den slutar där den börjar, i samma ödelagda hus och liv. Och visst är det uppfriskande att den inte så mycket beskriver en handling, utan vägen till denna plats – och där slutar vi.
Lasse Garoff
Raksamonologer. Idé: Jan Korander. Text: Peter Lüttge, Jan Korander, arbetsgruppen. Bearbetning, regi: Janne Pellinen. På scen: Jan Korander. Ljud- och ljusdesign: Roy Boswell. Visualisering: Mika Helin. Producent: Kristin Helgaker. Svenska Teatern, Nickenscenen till och med den 4 mars 2017.
