Den danska poeten Olga Ravns tredje bok Den hvide rose är ett gripande diktverk som uttrycker en mångskiftande sorg över en närstående människas gradvisa bortgång i följderna av en allvarlig sjukdom. Boken består av 160 numrerade dikter som alla håller plats för fem versrader (tomma rader markeras med ”x”). Dikten placeras med ytterst få undantag på uppslagens högersidor, en isolering som ger dem en stillastående och symmetriskt karaktär. Det bestämda radomfånget, textblockens fasta form samt det faktum att varje dikt numreras förstärker ytterligare dessa intryck. Men det är samtidigt en halvfärdig observation, för poesins bestämda och beständiga karaktär förstärks och förskjuts redan i bokens inledning, där dikterna 1, 2, 3 och 5 repeterar följande rader:
Alt
hvad jeg
har gjort for at
beholde dig
blomstrer
Första gången som denna dikt presenterar sig uppmärksammar jag inte fullt ut dess smärtsamma anspråk; den djupa dubbelhet som raderna frambringar: förlusten som blomstrar. Men när dikten insisterar på att repeteras inträffar något – ett sammanfallande mellan ett mekaniskt upprepande och ett ömt återvändande till sorgens smärtpunkt. Ravn lyckas med att sammantvinna sorg och systematik, vilket gör sorgen än mer smärtsam. Denna samtidighet är också central för diktens framåtskridande, som sker i små men obestridliga förskjutningar av det förutvarande. Dikt 123: ”Plejerens hænder / over morgenbakken / osten kaffet ægget / alle disse navne / havet er et navn”. 124 är identisk, bortsett från att den avslutande raden ersätts med ”den syges navn”. Det är tätt, men samtidigt så fruktansvärt medryckande. Och liksom bilderna av den blomstrande förlusten, som turneras genom Den hvide rose, illustrerar dikten gång på gång en grundläggande tragisk benägenhet – den att döden är ett livsfenomen.
Text: Filip Lindberg
Foto: Fryd Fryendahl
Olga Ravn:
Den hvide rose, Gyldendal, 2016.
