På Moderna Museets videokonstutställning The New Human finner Åsa Elieson ett jag satt på spel i allt det posthumana.
Varje berättelse startar med ett rum eller ett jag. Allt annat vore schizofrent och alltså inte någon berättelse utan rena rama uppluckringen.
Med tanke på att rummets väggar i vår postdigitala och globala era tycks vara ungefär lika svåra att få grepp om som omfånget i biblioteket i Babel i Jorge Luis Borges novell med samma namn, är det inte underligt att istället jakten på jaget kommit att bli intensivare än någonsin. Om rummet sviktar måste ankarpunkten fästas i jaget. Utifrån ett stabilt och väldefinierat ”jag” kan alla de där berättelserna vävas som samtiden allt ihärdigare tycks efterfråga. Allt och alla behöver en berättelse, sägs det. Allt och alla är en berättelse, sägs det.
Sedan åren kring millennieskiftet har den truismen tagit extra fart.
Att påbudet på ett ungefär sammanfaller i tid med när internet blev tillgängligt på bred front, och därigenom öppnade nya dimensioner av globaliseringen, kan vara en tillfällighet. Hur som helst stod det plötsligt klart att socialdemokratin behövde en ny berättelse, att Ikea var uppbyggt med två tomma händer som satt på en entreprenörsgrabb från Småland och att bloggpersonligheterna tog plats i semioffentligheten i långt större utsträckning än innehållet i dessa nya kändisars bloggportaler. Det var också då som idén kläcktes att en grupp ungdomar bestående av ett välkomponerat urval personlighetstyper – med det gemensamt att de alla framhärdade till det yttersta i sina jagpresentationer – kunde stängas in i ett hus, övervakas och paketeras som såpopera.
Ja, alla vet numera att varje varumärke gör bäst i att låta sin PR-avdelning konstruera någon sorts personlig berättelse utifrån en protagonist för de presumtiva konsumenterna att pröva sitt eget jag mot. Platsannonser för lediga jobb ”söker dig som …” varpå en lista med egenskaper, snarare än färdigheter, radas upp. För den som ger sig ut på dejtingsidor är det lika nödvändigt att presentera ett tydligt ”jag” som att bedöma presumtiva partners presentationsduglighet av sina. Kanske har denna jakt på ett väldefinierat jag framhävts till den grad att jaget i sig själv närmast fiktionaliserats.
Jaget som känsla
Frances Starks My Best Thing (2011) blir det första verk jag ser på Stockholms Moderna Museums långkörare, videokonstutställningen The New Human. Starks verk handlar just om detta. Relationer trots fiktionaliseringen av oss. Eller kanske just i kraft av fiktionaliseringen av oss.
Konstnären har, likt miljontals andra världen över, mött en partner på en videochatt för att ha virtuellt sex. I den lilla biografen på Moderna Museet får vi se en animerad film som skapats på basis av dessa online-möten. Med förvridna, datorgenererade röster utspelas en långfilm med videochattdialogen som material. Karaktärerna utgörs av två animerade legogubbsliknande figurer med genitalierna skylda av fikonlöv. Som bakgrund har konstnären använt samma gröna färg som används vid greenscreens, det vill säga den bakgrund som i videoproduktion används för att frigöra ett objekt från den studiofilmade miljön, för att i nästa steg filtreras bort så att personen eller objektet frigörs från bakgrunden och kan förflyttas till valfri miljö. I Starks video utspelar sig alla de ofta sexuellt explicita talscenerna mot denna gröna icke-miljö.
Videon har producerats via den populära gratissajten Xtranormal och bär företagets logga längst nere i vänstra hörnet.
Paradoxen med hur dessa multi- och transnationella företag gjort sig hemmastadda i vår vardag genom sin ständiga närvaro och vårt aktiva nyttjande av dem å den ena sidan, och den ogripbara känsla av opersonlighet de för med sig genom sin standardisering och sitt ägande å den andra, genomsyrar verket. Den lilla loggan är på samma gång förfrämligande och intimiserande, precis som den gröna bakgrunden. Händelserna utspelar sig överallt och ingenstans, precis som karaktärerna som spelar upp scenerna i denna icke-miljö är lika anonyma som privata, lika verkliga som fiktionaliserade. De är vilka som helst, de är inga alls. Detta slags dubbellager är hela tiden aktivt. Antidistansens frihet, frihetens antidistans. Allt är närvarande därför att inget är närvarande, inget är närvarande för att allt är närvarande.
Planerna på ett samarbetsprojekt började ta form redan under Starks första möte med den unga mannen på chatten. Mannen säger att ur sexuell attraktion kan det födas idéer. Stark håller med, men går lite längre: ”Kanske är vår video inte baserad på våra idéer utan på sexuell attraktion.” Är det en förhoppning om att den sexuella attraktionen garanterar något genuint mänskligt, ett jag?
Det kan hända att det är resultatet av deras fullbordade idé jag sitter och tittar på i den lilla biografen på Moderna Museet. Jag ser inte den över en timme långa filmen till slut. Är det kanske på grund av mörkret i salongen, av särskilda hormonnivåer i mitt blod, av den lugna dialogen som vaggar fram och tillbaka över bildytan, där ingenting särskilt händer i karaktärernas uttryckslösa ansikten, samt på grund av alla knullord som de datorgenererade rösterna förutsägbart rullar ut i makligt tempo genom högtalarna, som jag plötsligt blir akut kåt och måste gå in på museets handikapptoalett för att dra en runkish innan jag kan fortsätta ta del av utställningen?
Jag tänker inte på något annat där inne på toaletten än att jag är en figur inklippt på en handikapptoalett från den greenscreen som är en konstutställning. Och så gör jag snabbt vad köttet kräver och går ut.
Att uträtta sina mänskliga behov. Mänskliga?
Jag gråter inte eftersom det inte finns någon tomhet att begråta. Jag har inte stått inför någon ravin av längtan efter en annan människa. Det har inte funnits någon attraktion, jag har inte kastat något jag och inväntat något eko. Det finns alltså inget tomrum, ingen utebliven rymd att gråta för. Det har inte funnits någon fråga efter djup varifrån något svar kunde väntas, utan bara köttets närvarande krav. Därför ingen förtvivlan som kan springa läck av något slag mot ravinens väggar av längtan. Saken har uträttats bara. Saken hade ingenting med fantasier om någon annan att göra, den hade ingenting att göra med att slungas mot (hopp om) förankring i världen genom någon annan människa, eller ens genom mina fantasier om någon annan människa. Jag gråter inte, sådär som orgasmer ibland kan framkalla gråt. Varför gråter jag inte? Jag gråter inte därför att min runkish ingenting alls hade att göra med någon annan. Jag ler istället lättsinnigt åt mitt eget ansikte i spegeln när jag tvättar händerna, lägger en erfarenhet till övriga i mitt liv, rycker på axlarna och går ut. Alfa Omega. I have fed on myself och kan fortsätta framåt.
Jaget som utvecklingsstrateg
Frågan om jaget följer mig, som ett skavsårsplåster som hamnat snett, genom utställningens alla verk. En fråga som väcks, skriver utställningens kurator Joa Ljungberg i programtidningens introduktionstext, är ”om det på sikt kommer att fungera att vara ’mänsklig’, eller om de varelser som nu utvecklas – hybrider, avatarer och robotar – faktiskt är den nya människan.”
Kommer det att fungera att vara mänsklig, undrar hon. Fungera?
Är detta frågan om huruvida det går att göra ”det mänskliga” lika funktionsdugligt och välordnat som programkoden i en robot?
Utan att den frågan brukar uttalas i hela sin motbjudande formulering är det väl strikt taget egentligen den dovast ljudande tonen bakom de flesta av de så kallade ”framtidsfrågorna” våra samhällen idag säger sig stå inför.
Kanske är det därför den 16 mars 2016 räknas som ett historiskt datum för mänskligheten. Då nådde nämligen forskningen kring artificiell intelligens (AI) en milstolpe. En dator besegrade världsmästaren Lee Sedol i det omåttligt komplicerade brädspelet go. Programmet som utvecklats av GoogleDeepmind kallas Alphago. Spelets regler är enkla, men genom att antalet möjliga partier är fler än det finns partiklar i universum är go det mest komplexa spel människan skapat.
Det var länge sedan AI besegrade människan i schack. Och det var inte på långa vägar ett lika revolutionerande framsteg för forskningen. Då gick det till så att datorn var matad med så många schackpartier världen kände till och på basis av den informationen kunde datorn räkna ut hur den skulle spela. Ju större mängd inmatade data, desto större chans för datorn att vinna. När AI vann blev en hel värld av professionella schackmästare deprimerade.
I fallet Alphago fanns ingen möjlighet att mata in tillräckligt många möjliga partier i maskinen eftersom antalet möjliga partier är så svindlande stort. Istället gick taktiken ut på att lära den artificiella intelligensen att tänka, ”som en människa”. När genombrottet kom och datorn besegrade världsmästaren Sedol blev go-spelarna inte deprimerade utan upprymda. Nu skulle de kunna lära av den artificiella intelligensen och på så vis själva kunna utvecklas till bättre spelare. Människans jag har fått ett artificiellt jag att sparra mot, och kan på så vis förbättra sin prestanda.
Det här är en begreppsbestämning av ”jaget” som kanske är den mest dominanta i vår tid. Jaget som klarar, som erövrar, som utvecklas. Gärna i möte med och utmaning mot andras väldefinierade och intakta former av jag. En beredskap och tolerans som kommer sig av tilliten till det egna jagets gränser. Men det här jaget, till skillnad från selfie-jaget som jag nämnde tidigare, har inte som främsta uppgift att väva berättelser för att frammana känsla. Det jag som framträder ur den artificiella intelligensens landvinningar har mera modernistiska sanningsanspråk än de postmodernistiska tillfälligheternas storytelling-hyllning. Det här Alphago-jaget ska utvecklas strategiskt och logiskt i en framåtrörelse, i samklang med andra subjekt i framåtrörelse.
Enligt tanken att modernismen är en föregångare till postmodernismen, ter sig plötsligt Alphago-framsteget som en tillbakagång. Kanske på ett liknande sätt som de sanningsverktyg som under senare tid använts till att bekämpa de ”fejknyheter” som sprids i sociala medier lite grann får det att kännas som att slungas tillbaka till fabriken i Chaplins Moderna Tider.
Men om gränsen för vad som har ett jag nu alltså inte längre går mellan människa och maskin?
De progressiva tar sig an tävlingsuppgiften, sporras av den att utveckla sig själva. De konservativa oroar sig för att robotarna ska överlista människan och ta över världsherraväldet.
Men en sak har AI-entusiasterna och AI-fobikerna gemensam. Inför möjligheterna om alltings gränsöverskridande tycks strävan efter att formulera ett sammanhållet och prestationsdugligt jag intensivare än någonsin. Vare sig det gäller att behålla makten hos människan i kamp mot maskinerna, eller att möjliggöra för människan att kunna lära av maskinen och maskinen av människan så tycks upprätthållandet av skillnad vara nyckeln. Men hur kan vi veta när en människa blivit robot eller en robot blivit mänsklig? Vad kan vi stämma av i? Många svarar nog: i känslorna. Känslorna är genuint mänskliga. Jaget som kännande.
Jakten på människans specifika och konturstarka jag tycks hur som helst ha all anledning att intensifieras. Det var väl den jakten som pågick i My Best Thing? Den sexuella kittlingen, känslan, som garant för det mänskliga jaget, till skillnad från robotens jag.
Jaget som artist
Flera av verken i utställningen The New Human skildrar hyperartificiella eller virtuella världar befolkade av människor som tycks ha muterat med informationsteknologier och företagskulturer. Medan kapitalismen blivit samtidens största maskin så har tekniker utvecklats som har kapacitet att tränga in i kroppens minsta skrymslen och skapa cyborger, alltså hybrider mellan människa och maskin. Men påverkan tycks gå i bägge riktningarna. Människan förändras inte enbart av att den nya tekniken träder in i henne och gör henne alltmer omänsklig – hennes strävan att förbli mänsklig, kanske just genom att insistera på framhärdandet av sitt intakta jag, verkar också göra henne till en alltmer artificiell varelse.
Som i Ryan Trecartins stora installation Trill-ogy Comp (2013).
I tre rum presenteras freakade karaktärer i socialt uppskruvade situationer som liknar realitysåpor där TV-chefen inte snålat med kokset till de intagna. Eller någon sorts transvestit-bordell för en mycket perverterad och degenererad krets torskar som inte orkar interagera men gärna tittar på glasruta. Filmerna går i ett jäkla tempo med bitch-slapande gaphalsar i färgglada outfits överallt. Det får mig att längta efter sådana där restauranger som har stora akvarier med trötta fiskar i foajén att peka på till middag medan man intar sin drink till hissmusik. (Mina preferenser.)
Mellan dramadrottningarnas repliker i limousiner och kontorsmiljöer snappar jag upp att alla medverkande är anställda på ett koreanskt företag, att de innehar yrkesroller i vilka det ingår att bära blonda peruker och ha namn som refererar till arbetsgivarens bilaterala handelsförbindelser. Brittish Korea, Armenia Korea och Another Greek Korea, till exempel. All the time is showtime och alla är skådisar i sitt eget liv på en arbetsmarknad som kräver att du ständigt är ditt eget varumärke och blir ett med ditt jobb. Allt ljus på alla som ba KÖÖÖR! (Så länge du ba KÖÖÖÖR!) Jag kan bara föreställa mig den skrockande belåtenheten hos ägaren till denna självgenererande selfietainment-maskin. Han syns inte till i filmprojektionerna.
Att vara så till den grad ägd. Nej, det motsatta, inser jag plötsligt. Av några få bildrutors passage ramlar plötsligt insikten ner i mig. Posen som skydd just för att inte vara ägd hela vägen in i märgen. Må denna roll vara chefens eller kundens påhitt, vem bryr sig om vem som är vem. Ingen är någon, alla är alla. Any role works. Allt är showbiz. Bara den som inte KÖÖÖR! är den helt och hållet ägda, är helt och hållet en död zoon, en död sak, är inte människa. (Måste jag lägga till: inom såklart helt sinnessjuka omständigheter?)
När någon får teaterstryk av en eller annan ”kollega” och offret inte lämnar sin fjolliga pose med en enda muskelryckning, fastän tillhygget faktiskt träffar kroppen rätt illa, inser jag hur själva posen, det överdrivna skådespelandet av ”mig själv” i rollen som ”mig själv” – eller whatever – kan vara det enda möjliga sättet att inte fly smärta och därmed sitt eget liv. Att erkänna smärtan och kunna uthärda den. Att befästa en så fullkomligt artificiell persona långt bortom överspelets register, är inte alls någon flykt ifrån, utan en väg till sig själv och sitt liv. Ett sätt och en metod som bättre än någon annan skyddar den mest mänskliga människans jag: jaget som uthärdare av den smärta som är verklig, i en verklighet som är sanningen eftersom den är närvarande. Den insikten, inför våpet som ligger och gallskriker i sina nylonstrumpbyxor och sin peruk under den kackiga ljussättningen gör det här verket till utställningens mest innerliga, mest mänskliga, förstår jag nu när jag skriver det.
Jag bokstaverar verkets titel. Nästan som Thrill Orgy Comp. Det får mig att tänka på värktabletten Treo Comp. En teknik jag själv använt ibland, för att hålla mig flytande, fortsätta leva – på trots mot omständigheterna, mitt inuti dem. Kanske inte riktigt lika hardcore rebellion som att snorta chefens koks på företagets kontor medan någon annan av arbetsslavarna filmar för att öka annonsförsäljningen, men ändå.
Jaget som politisk utgångspunkt
De flesta konstverken i The New Human handlar om en värld präglad av intensifierad globalisering och migration. Till dessa hör också Esra Ersens If You Could Speak Swedish… från 2001. Det året befann sig konstnären i Stockholm och skrev in sig på en kurs i svenska för invandrare och flyktingar.
Den turkiska konstnären bad sina kurskamrater svara på frågan: ”Vad hade du velat säga om du hade kunnat tala svenska?” I videoverket ser vi kurskamraterna kämpa sig igenom de texter de själva skrivit på sina respektive modersmål och som någon annan översatt till svenska. I videon försöker de strävsamt ta sig igenom dessa ofta väldigt personliga och känslosamma berättelser på ett språk de själva inte förstår, hela tiden korrigerade av läraren för uttal och betoningar.
Jag sitter med mina hörlurar och både fängslas och plågas. Å ena sidan vill jag verkligen höra vad de vill säga. Svårigheterna i själva förmedlandet skapar också en särskild koncentration, en känsla av att den möda de lägger ner för att jag ska kunna förstå gör utsagorna extra värdefulla. Å andra sidan åstadkommer inlärningssituationen i sig ett slags otålighet i mig: de milda rättelserna av läraren i bakgrunden, omtagningarna. Det skapar samma träsmak av punkterad lust i mig jag minns från språkövningsböckerna i högstadiet. Jag som trott att det hade att göra med innehållet i berättelserna! Men det är något i det rigida, det mekaniska lärandet av rätt och fel, som i sig föder en känsla av otålighet, instängdhet. Men självklart är det framför allt åverkan på dessa kurskamraters integritet, deras villkorade rätt till sitt jag, till sin självframställan som skaver lite lätt i mig som är uppvuxen på åttio- och nittiotalet. Allas rätt till en oinskränkt självvald jag-berättelse! Den ska inte rättas av någon auktoritet känner jag. Är det ett smärre övergrepp jag bevittnar? Självklart inte. Jag bevittnar människor som lär sig språk. Men. Präglad av tidsandans starka betoning av jaget, också som politisk utgångspunkt, hamnar jag i denna känslomässiga idiot-paradox inför Ersens verk. Vilket förstås också är meningen.
Men något utöver rätten till en oinskränkt och självkontrollerad presentation av det egna jaget står här på spel.
På den nyliberala arbetsmarknaden är förmågan till självframställning en nödvändig startpunkt. Men inte bara det. Också för dem som vill verka politiskt i vår tid tycks det mig som om det gäller att till varje pris verka utifrån en klar definition av sitt jag. Detta jag måste vara stabilt och tydligt, inte ett aggregat för tvivel och prövning. Sedan gäller det att hitta andra stabila jag att kroka i för att bilda kedja och utgöra den summa av jag som de enda sorts politiska kamper som tycks möjliga i vår tid kallar vi. En del kallar den här metoden för identitetspolitik. Att utifrån specifika egenskaper som förenar individer till en grupp föra kampen om fri- och rättigheter. Frågan blir alltså akut för att kunna ingå i en rad deltagarfunktioner i samhället: vilka egenskaper går det att gripa efter och fästa vid mitt knapphål och presentera såsom mitt jag? Vilka är väsensskilda från mitt jag och kan utgöra antagonister?
Några har, som i Tomáš Rafas dokumentära videoverk New Nationalism in The Heart of Europe tagit fasta på sin hudfärg och nationstillhörighet för att gå till våldsamheter och utplåna ”de andra”.
Det upplösta jaget
Till en av programpunkterna under den långa utställningsperioden har filosofen Patricia MacCormack inbjudits för att hålla en föreläsning i samband med att konstnären Ursula Mayers filmer Gonda (2016) och Medea (2012) visas i biografen respektive auditoriet.
I föreläsningen lyfter MacCormack fram en helt annan sorts funktion av jaget, nämligen funktionen att upplösa sig. Det hon talar om är ett jag som söker kontakt med konsten genom att riskera sig själv. Med inget mindre än så ges konsten möjlighet att göra detsamma och därmed att vara konst, det vill säga vara konst inför oss i kraft av mötet med den. På samma sätt, menar MacCormack, krävs det av den som möter konsten att komma till mötet redo att förlora sig. Om det finns ett etiskt krav på konsten att katalogisera kunskap på ett orepresenterbart sätt som bara existerar i hur den aktualiseras i ögonblicket – och fångar oss där – så kräver MacCormacks filosofi detsamma av betraktaren.
Detta tillstånd, detta möte som då kan uppstå, kallar hon extas.
Förmågan att kliva ut ur sitt jagreflekterande tillstånd, kliva ut ur sig själv. Ex-stas.
Mötet med det andra, det som inte är jag själv, förutsätter begär. Inför konsten, liksom inför andra sorters kroppar och företeelser, har vi möjlighet att träda in i en erotisk relation, förutsatt att det andra vill oss tillbaka. En relation till något annat än den man själv är. Att man uppstår, blir till, i detta möte utan vare sig ett föregående tidigare eller ett kommande senare. Det är inte tidsavståndet – vare sig den tillbakablickande reflektionen eller framåtblickandet – utan skillnaden i nuet som möjliggör den resonans som kan vara konst. På samma sätt som det är den i nuet närvarande extasen som är sex.
Jag tänker på den tomhet som inte fanns därinne på handikapptoaletten. På att kåtheten i mig inte hade något eko, varken av avstånd eller av skillnad, att kasta sig mot och att tillståndet därför själsligt räknat var ett ingenting alls. En avsaknad som inte var saknad eftersom den inte begärde något eller någon. Ett möte med ingen och ingenting. Visserligen kunde jag inte ha avstått från händelsen, lika lite som man kan avstå från att pissa, andas eller äta. Men sex var det inte. Konst var det inte heller.
Att föreställa sig ett liv helt utan det erotiska i alla dess upptänkliga former, att tänka sig ett liv utan att erfara den skillnad som föder begär, är en föreställning så stum att den knappt är möjlig att nå med sin levande känsla. Det var väl därför jag inte grät men noterade det. Det fanns ju ingen som kunde gråta eftersom något eller någon annan inte fanns som upprättade skillnad. Ingenting och inget att upplösa mitt jag inför och ingenting annat som upplöste sig inför mig och mötte mig där.
Kanhända är det som MacCormack menar att det som hon på engelska kallar ahuman är nödvändigt. Att det mänskliga som inte är ett mänskligt och intakt subjekt, utan ahuman, krävs för att träda in i ett möte med konsten som inte kommer ur det mänskliga subjektet, eftersom ett sådant jagstabilt subjekt kräver att konsten – eller vilken ”den andra” som helst – också skyddar sina gränser och vi därmed på varsin sida förblir stumma och ointagliga för varandra. Att extasen faller till marken innan den ens uppstår. Men någonting är det inuti det mänskliga – det må vara inuti the ahuman eller inuti the posthuman – som tycks vara nödvändigt för att någonting utöver den runkish som bara nätt och jämnt är värd handtvålen efteråt ska komma till stånd. Kanske är det just jaget som krävs. Jaget villigt att förlora sig, jaget som upplöser sig själv och blir liv.
Text: Åsa Elieson
Foto: Moderna museet i Stockholm.
The New Human.
Moderna museet i Stockholm.
Till 5.3.2017.
