Den Anna Hallberg vi möter i Chow chow är i allra högsta grad igenkännlig. Trots det är den nya diktsamlingen delvis annorlunda. Till skillnad från Colosseum, Kolosseum och Ljusgrönt och aska är detta en samling dikter istället för ett sammanhållet koncept. Här utforskar Hallberg fler olika sätt att skriva dikt på, ena stunden är dikten liksom sprängd över sidorna, andra gånger uppställd i prydliga bundna verser.
Under det tidiga 2000-talet skrev Hallberg en artikel där hon förordnade en metonymisk, eller horisontell, istället för en metaforisk och vertikal dikt: ”en krassare, plattare, mer verklighetsnära dikt.” Denna poetik, formulerad för över tio år sedan, är fortfarande närvarande i hennes poesi. Hos Hallberg refererar orden sällan till något annat än sig själva. Men de pekar vidare, genom vad vi associerar dem med, och genom vilka bilder de framkallar. Inte sällan skaver bilderna mot varandra, som i följande strof: ”Björnen, björnen, den lilla gos / Mamma. (kväljas av spyor.)” Den oskyldiga barnramsan ställs i juxtaposition med en mycket otäck utsaga. I denna friktion uppstår en slags språklig elektricitet som Hallberg är mycket skicklig på att frammana.
Här, liksom i de tidigare diktsamlingarna finns det ett fokus på diktens minsta betydelsebärande beståndsdelar: det enskilda ordet, stavelsen, eller konsonanten. Och hur denna enskilda beståndsdel korresponderar och verkar mot den Andra enskilda. Det hårda ställs mot det mjuka, det sköra mot det starka, det söta mot det fruktansvärda.
Den här stilen som Hallberg har odlat under flera år går något på tomgång i den senaste samlingen, och framstår här emellanåt som ett manér. Kanske därför att stora delar av den samtida poesin utvecklats åt andra riktningar än den Hallberg tidigare stakat ut. Men i Chow chow finns också ett prövande av andra uttryck som tidigare inte varit synliga i hennes poesi. I dikten ”Till Judith”, om ett barns möte med döden och en äldre kvinna, finns en tydlig och begriplig situation, likaså i dikten ”Vapen” om barnprostitution eller pedofili, liksom i den avslutande diktsviten om ett gäng tonårstjejer som dricker slush och leker med knivar och tändare, ”vi tycker mycket om kaniner / vi vet något om skada”. Alla tre dikter är kraftigt kondenserade, förtätade, men inte desto mindre träder situationerna de gestaltar levande fram. Här är Hallberg mycket bra. Kan dessa så kallade mera ”lättillgängliga stråk” vara en flyktlinje? Ja, jag tror det.
Men här finns också halvt misslyckade försök till en ny väg. Som i de åtta kärlekssonetterna, där kända svenska artister som Silvana Imam, Seinabo Sey och Linda Pira, parafraseras och refereras till. Versraderna är uppstyckade med skiljetecken vilket skapar en lätt stackatoaktig rytm som påminner mer om hiphopens rhymes än om Petrarca och Shakespeare. Här citerar jag gärna Henrik Petersen som i en recension av Lars Mikael Raattamaas MALLAMERIK MALLAMMER MALAMERI MALLAME AMERIK MALLAMEKA MERRIKA skriver – med ord som skulle kunna vara mina egna: ”Här finns en flåsig känsla av dikt-vill-vara-hip-hop som jag personligen har svårt för.” Hallberg behöver inte ängsligt snegla mot hip-hopen. Det är en flyktlinje som visar sig vara en återvändsgränd.
Mats O. Svensson
Anna Hallberg: Chow chow.
Albert Bonnier förlag, 2017.
