En tragedi om galenskap, skräck, vänskap, identitet och en frenetisk vilja att lämna ett spår, det är Prinsessa Hamlet, som hade premiär i mitten av februari. Och det är garanterad Q-teatteri-kvalitet. Det är en egensinnig, oväntad, snygg och sprakande föreställning. Linda Wallgrens regi är precis, ljuddesignen av Viljami Lehtonen är strålande. Stämningen som skapas är från första stund tryckande, och den håller en i sitt grepp föreställningen igenom.
Det handlar inte om en simpel uppdatering av Shakespeares Hamlet med kvinnliga huvudpersoner; nej, E. L. Karhus (tidigare Emilia Pöyhönen) pjäs är bra mycket smartare än så. Några av namnen från Hamlet finns visserligen med – hovdamen och bästa vännen Horatia (Elena Leeve), beundraren Ofelio (Eero Ritala), mamman Gertrude (Leea Klemola) – men historien är en annan, tiden en annan.
Kronprinsessan Hamlet, intensivt tolkad av en stark Lotta Kaihua, är besatt av att lämna ett spår i historien, göra en sorti som kommer att bli ihågkommen för alltid – hon ska tända eld på sig själv och brinna upp framför ögonen på folket. Redan innan hon på sin 29:e födelsedag gör verklighet av planen bränner hon ett stort fult ärr mitt över sitt ansikte. ”De prinsessor blir ihågkomna som tar livet av sig, de övriga är bara kvinnor som inte kunde leva, dem minns ingen. Så ska det inte gå för mig.” Efter det misslyckade självmordsförsöket skickas Hamlet till London och Buckingham Palace. Där ska hon få vila upp sig, och hon verkar trivas; hon går till och med med i palatsets kör som består av bland andra Lady Diana och Sir Elton John och som bara sjunger London bridge is falling down. Men Hamlets ångest allvarligare än att den kan botas med lite körsång. Så följer en scenbild man inte glömmer: hemsk, vacker. I hemlandet fortsätter allt, även utan Hamlet.
Det är en tragedi av Shakespeareansk skala. Emellanåt är det bara absurt, men samtidigt förförande, och man kan inte annat än fängslas. Textens upprepningar är effektfulla och språket vackert. Scenografin av Ina Saarinen är enkel men fungerande, och de upprepade effekterna med levande eld är så klart häftiga. De fiffiga dräkterna av Annika Saloranta blandar epokdrama med nutid, maffiga peruker med solglasögon och silverskor. Skådespelarprestationerna är alla nyansrika, starka; speciellt Leeve som Horatia och Klemola som i den andra akten får mera plats och en berörande monolog om moderns eviga skuldkänslor. Hamlets morbror, spelad av Hannu Kivioja, är en uppiggande komisk roll, och berättaren och den kungliga vakten Emmi Parviainen är tuff, med detaljerat genomstuderat kroppsspråk och minspel. För att inte tala om huvudrollsinnehavaren Lotta Kaihua, som sömlöst växlar mellan ångest och skratt som den plågade Hamlet.
Den andra akten är på många sätt ännu mer övertygande än den första. Tempot är högre och scenbilderna mer intressanta. Skriet av Horatias falkar ekar länge i tankarna efteråt, och sagovärlden känns störande sann. Det blåa skenet och elden flimrar kvar på näthinnan.
Sonja Mäkelä
Q-teatteri. Prinsessa Hamlet. Regi: Linda Wallgren. Text: E. L. Karhu. Dramaturg: Pipsa Lonka. Scenografi: Ina Saarinen. Ljus: Anniina Veijalainen. Dräkter: Annika Saloranta, Ljud: Viljami Lehtonen. Maskering: Riikka Virtanen. Planering av eldeffekter: Klaus Klemola. På scenen: Lotta Kaihua, Elena Leeve, Leea Klemola, Hannu Kivioja, Eero Ritala, Emmi Parviainen.
