I skriftserien ”Topography of Poetry” i nätmagasinet Blunderbuss Magazine får författare i uppgift att kurera sina böckers artefakter; via anteckningar, utkast och efterforskningsmaterial som varit avgörande för ett verks tillkomst ges läsarna inblick i en litterär arbetsprocess. Det här känns som en sund motvikt i en tid då media allt oftare bevakar författaren framom den som skriver (för att låna Bodil Malmstens distinktion). Jag kommer att tänka på serien när jag läser Marie Lundquists senaste bok Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det. Vilken process, oftast osynlig för läsaren, föregår ett verk? Vilka artefakter har bidragit till att verket blev just detta?
Men mer än diktens topografi får Lundquists bok mig att tänka på diktens anatomi. Vilka enskildheter är avgörande för att dikten blev just den dikten? Vad kan tillfogas eller tas bort utan att anatomin blir oigenkännlig? Det är ingen slump att diktsamlingen för tankarna till kroppen; jag upplever att Lundquist krokitecknar diktkroppen i de mycket korta dikter som numrerats och tryckts på bokens högersidor. Ofta har vi att göra med enradingar, ibland två- eller treradingar, som alla försöker säga något om vad dikt är eller gör.
Dikterna ligger väldigt nära metodbeskrivningar; för visst går det att läsa ”Dikten lägger ormägg i komposten” som en beskrivning av poesins associativa effekt på sinnet, en beskrivning av det malplacerades nytta? Raden ”Dikten är en fallfrukt ur släktträdet” är förstås inte bara vacker, utan säger även något om diktens möjliga utsägelsepositioner och material. Lundquist har en djup kunskap om diktens beståndsdelar, som råkar vara mycket lika kroppsdelar; det rör sig om fysisk dikt som klarsynt lägger fram diktens väsen. Med hjälp av sinnena gestaltas vad en dikt är och gör i världen; ibland är det köttsligt – ”Dikten skär av sig lillfingret / lägger det i kollekthåven” – ibland mer eteriskt – ”Dikten drar in doften av tillhörighet / sparar den till ett vitare papper”.
Och häri, i diktens performativitet, ligger den stora behållningen. Lundquist gör både dikt och poetik. När hon skriver ”Dikten har tre rader / som kan användas för en annan berättelse / när de slutat blöda” och kongenialt bryter dikten på tre rader, låter hon den på en och samma gång bli metadikt och skrivhandledning. Häromdagen såg jag en tygkasse med ett citat ur Lundquists bok dingla på en förbipasserandes axel, och fastän det pr-tricket känns förenklande kan jag förstå ingivelsen att göra handel av de här dikterna; de är helt enkelt ofta så direkt tilltalande, ja, nästan förtjusande. Men då är det också skönt att se hur Lundquist själv skyr förenklingen; för lika förtjusande är det att boken innehåller 88 dikter, istället för, säg, behagliga 100. Igen, en poetik – det är ju den sortens förenkling poesin gör allt för att slippa. Så här sårbar dikt är svårplacerad i dagens litteraturklimat, dikt som är ”en utbrytarkung på de bokstavstrognas bröllop”, och det är befriande i sin otidsenlighet.
Matilda Södergran
Marie Lundquist: Dikten är tanken som far genom hjärtat och spränger det. Albert Bonniers förlag, 2017.
