Efterlämningar av Norén

av Andreas Holmström

Behövs det verkligen ännu en bok av Lars Norén, är det nödvändigt? Det kan man undra. Inte minst med tanke på hans besinningslösa produktionstakt; sju nyskrivna titlar de senaste sex åren, varav två mastodontiska dagböcker. Allt han lämnar till förlaget tycks bli inbundet, men är det ett rimligt privilegium? Prosapoetiska Efterlämnat är den senaste av tre liknande böcker, efter Filosofins natt (2012) och Ingen (2014). Böcker skrivna i associativa flöden med ett likartat omfång och karaktär.

Här möter läsaren ett jag som lever, eller åtminstone i omgångar av sitt liv har levt, på mentalsjukhus. Vilket framstår som en kliché, inte minst med tanke på Noréns tidigare författarskap som ofta har utspelats i sådana rum. Jaget är i sjuttioårsåldern, har tre vuxna söner och har en gång haft en fru. Han har också haft två äldre bröder som utnyttjade honom sexuellt som ung. Även det behandlas efter klichéartat mönster. Föräldrarna förföljer honom i minnet, dåtider och samtider blandas, och språket självt är en minst lika essentiell komponent till helheten som det övriga. Alltsammans lätt igenkännbara Noréningredienser, som här tangerar den trötta klichén.

Skiljetecknen är utelämnade i Efterlämnat, ett av få originella grepp i boken även om det mest liknar en posé. Likaså med den ojämna högermarginalen: en kokett märkvärdighet. Noréns normalt främsta vapen, språket, är här mer allmänt, rakare och enklare än i sina systerböcker från de senaste åren. Tydligt är att han har velat reducera ännu mer, precis som i sin uppsättning nu på Elverket där han till och med har reducerat bort talet. Han tycks söka någon sorts urberättelse i detta avskalande av språk och innehåll – likt Fosse, Beckett och Bibeln – men det gör Efterlämnat för den skull varken intressantare eller bättre.

Noréns forskande och villrådiga skrivsätt – han vet ju inte själv vart eller varför han är på väg och inte heller om det är kvalitativt – har ju resulterat i ett oefterhärmligt och storartat författande. Men här undrar jag om inte Lars skulle ha motats i grind. Jag anklagar inte Norén, jag anklagar förlaget. För varför acceptera detta stampande på stället, detta tomgångens delirium, från Bonniers sida? Bara grundat i författarens betydelse och tidigare prestationer?

Samtidigt är Norén som vanligt sympatiskt självkritisk, och Efterlämnat kan knappast karaktäriseras bättre än han själv: ”Nej det här leder ingen vart Det är meningslöst Det tröttar ut mig Det ger mig inget”.

Andreas Holmström

Lars Norén:
Efterlämnat.
Albert Bonniers förlag, 2017.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.