Poetiskt samlande

av Filip Lindberg

Amalie Smiths diktverk Cell växer fram i fem delar, frånsett en sammanhängande inledning och avslutning titulerad ”September”. De fem delarna markeras med en vit cirkel mot en svart sida, där cirklarna omsider omsluter varandra likt ringar på vatten. Det är en alltigenom elegant utgåva, trogen den danska formgivningen – i svensk översättning av Jonas Rasmussen.

Cell inleds med en poetisk diskussion där verkets titel, syfte och subjektspositioner berörs: ”Det är det insamlande som utstakar samlingens gränser, och på så sätt är det inte bara samlaren (jag) och den som det samlas med tanke på (han), utan också samlingen själv, som kuraterar.” Samlingen blir synonymt med diktverket, ”samlandets process” kan liknas vid skrivandet medan syftet finns i försöken att sammanföra (om)sorg- och skrivandeprocessen: ”Cura är latin och betyder omsorg, vård och skrift.” Inledningen bestämmer vad som blir skrivbart, hur och genom vem dikten blir till. Därefter presenteras material, som underkastas olika titelformer: versala rader med rubriker som ”ABJEKT” ger utrymme för filosofiska reflektioner, medan kursiva titlar i spärrade gemener – ”i  s ä n g e n” – situerar dikten i minnets rum.

Cells samlingsform inbegriper en museal distans som återverkar på min läsning, som förläggs på avstånd från det skrivna. Maggie Nelsons Argonauterna kan fungera som illustrativt motexempel: ett verk där filosofiska diskurser och en personlig röst alltjämt tilltalar och talar genom varandra. Men de filosofiska reflektioner Smith skriver fram blir, som konsekvens av diktverkets kollageliknande samlingsform, isolerade.

Cell växlar mellan ett teoretiskt och prosalyriskt modus och lyckas inte riktigt omsätta det filosofiska materialet poetiskt. Detta trots att Cell, i den avslutande delen ”September”, visar sig vara medveten om och arbeta med dessa problem: ”Jag erkänner: Jag rör mig i två riktningar på samma gång, och jag är förvirrad. Jag jobbar mig ut ur det sammanvuxna tillstånd som han och jag befann oss i, och samtidigt på att se mig själv som en del av ett sammanhang, som en av många viljor i ett socialt ekosystem, påverkande och påverkad av världen.” Kanske är det orättvist att kritisera Cell för de problem som boken själv statuerar och försöker överkomma, men samlandet får mig att ställa frågan om verkets form fungerar eftersom diktens självreflexivitet inte råder bot på den distans som jag upplever i läsningen.

Men diktens arbete med verkets titel finner andra vägar: ”CELL kommer från latinet, cellular – liten kammare”. Kropp- och fängelsecellen sammanslås och får verka på diktens subjekt: ”Om varje cell är en kammare / är kroppen ett hus / av omänskliga dimensioner”; ”Jag vågar / kalla det du, / denna förening av celler”. Anti-antropocena rörelser bort från det mänskliga jaget, flyktlinjer som Smith levandegör genom låta dem korsa verkets frågor om den älskades dödsblivande: ”Den encelliga organismen, läste jag, / behöver teoretisk sett aldrig dö”. Diktjagets omformning av duets konstitution gör ”teoretiskt sett” duet odödligt. En rörande (o)möjlighet.

Text Filip Lindberg
Foto David Stjernholm

Amalie Smith: Cell.
Översättning:
Jonas Rasmussen.
ellerströms, 2017.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.