Vad menar Brigitte?

av Vilhelmina Öhman

När går en kropp från att vara ett subjekt till att bli ett objekt?

Jag blir distraherad av de andra kropparna i rummet. Jag blir distraherad av känslan av tvång att verka trevlig och social och av känslan att jag måste le åt dessa kroppar för att verka normal. Så jag går ner i källaren. Men i bristen på andra kroppar blir jag istället distraherad av ett behov av att bevisa att jag är där. Bekräfta att jag finns och att jag är en social och kulturell varelse som går på tvärkonstnärliga utställningar och därmed är en fungerande individ.

Blaue Fraus nya verk Object är en fotoutställning, ett ljudklipp, filmkonst, text och performans. Jag ser den som en fortsättning på Blaue Fraus tidigare föreställningar (i brist på rymligare ord) om kroppar, rumslighet och blickar. Det är en djupdykning i rummet mellan aktören och åskådaren, jagets upplevelse av sitt eget och andras varande och konstnären som objekt. Vem betraktar och vem blir betraktad? Vem är egentligen subjektet och objektet här? Kan en kropp som blir fotograferad betraktas som ett subjekt?

Jag får ett brev i handen av någon som liknar the Cookie Monster (Venla Helenius). I brevet står det att jag ska gå och sätta mig bredvid ett av konstverken eller en av skådespelarna i rummet och att jag ska sitta där i ungefär fem minuter. Jag lyder och sätter mig bredvid en replika av Venus födelse. Brigitte Bardot 1 (Joanna Wingren) sätter sig framför samma tavla, särar på benen, lutar huvudet bakåt och stönar. Brigitte Bardot 2 (Sonja Ahlfors) gör likadant på andra sidan om mig. Resten av publiken står i andra ändan av rummet. Jag känner mig i en extremt utsatt position.

Utdrag av tankar: Är mina fem minuter slut nu? Borde jag stiga upp och gå härifrån? Men då bryter jag en stämning och en situation som jag ännu inte vet vart den är på väg. Men vad om jag vill vara den som betraktar och inte vara den som blir betraktad?

Kvinnokroppen är van vid att tvingas in i en känsla av att vara ett objekt. Så även skådespelarkroppen. Det Blaue Frau gör är att svänga på rollerna och ifrågasätta dramats ramar. Åskådarplatserna är avgränsade med tejp. Den säger: ”Du får inte sitta här, du får inte vara åskådare ikväll”.

Bardots & Bardots dialog

Publiken släpps till sist in till publikplatserna. Brigitte Bardot & Brigitte Bardot för en dialog från två stegar. Brigitte/Sonja frågar ut Brigitte/Joanna om några nakenbilder som Joannas karaktär tog på sig själv och skickade till sin dåvarande pojkvän för några år sedan. Hemmafrun (Klara Wenner Tångring) översätter till emojis. ”När du tog dem kände du dig då som ett objekt eller som ett subjekt? När du tittade på dem kände du dig då som ett objekt eller som ett subjekt?” Brigitte/ Joanna menar att hon kände sig som ett subjekt för hon var i kontroll av situationen.

Fotografierna på Albertsgatan 16, tagna av Angelina Bergenwall, för mina tankar till den amerikanska fotografen Cass Birds fotoserie Rewilding. I den utforskar Bird androgyna kroppar och begreppet femininitet. Hon har sagt i en intervju att hon är mer intresserad av subjekten hon fotograferar än den performativa ytan och konstruktionen femininitet.

Om det ens går att nå subjektet via fotografier är en bra fråga när man ser på utställningen Object. Fotografierna är intima och undersökande men samtidigt. I vissa bilder är kvinnan mer i kontroll, som om hon vilar i sin egen kropp, och i andra är kvinnokroppen mer sexualiserad och objektifierad. Är inte varje bild där du öppnar munnen eller ler en del av den patriarkala konstruktionen? En kvinna i en bild är alltid i relation till reklam eller pornografi. (Frasen lånad av en vän.) Object är inte fri från den kontexten.

Dialogen och stämningen blir avbruten av städerskan från källaren (Malin Nyqvist), som är en bekant karaktär från ljudklippet från utställningen. Städerskan behöver kissa och måste avlösas från sitt arbete av någon från publiken. Hon ber och lockar med godis och öl. En från publiken går ner i källaren. Städerskan lämnar till sist lokalen och går till butiken på andra sidan av Albertsgatan. Publiken skrattar: ”Vart gick hon? Får man gå ut från sin egen performans?”

Till beskådning dagligen

Jag upplever urladdningen, raven som sker i slutet, som det som gjorde åskådarna och aktörerna mest blottade. Lokalen har stora fönster – allt syns och hörs ut till gatan. Förbipasserande stannar upp, betraktar, kanske filmar en snutt. Vi är alla här till beskådning dagligen.

I den feminina kroppen känner jag mig objektifierad varje dag. Även av mig själv. Den feminina kroppen är socialt konstruerad som ett objekt, vilket gör att kvinnans kropp alltid utsätts för granskning av andra individer. Det gör att kvinnor uppmuntras till att se sin kropp från betraktarens perspektiv och internaliserar därmed ett yttre perspektiv på sin kropp. Den objektifierande blicken handlar inte bara om kvinnliga kroppar, utan gäller även andra icke-normativa, icke-vita kroppar. Därför känns repliken Brigitte Bardot 1 säger: ”Som ett objekt är jag helt fri” extremt provocerande. Vad menar Brigitte?

Kvinnokroppen som ett fullt subjekt

Den västerländska filosofin har tampats med frågan om subjekt och objekt i alla tider. Sartres kompis Maurice Merleau-Ponty kritiserade Descartes dualistiska uppdelning soma/psyke. Merleau-Ponty talade om den levda kroppen. Han menade att subjektet och vårt medvetande inte är avskilt från vår kroppsliga uppenbarelse och att kroppen har en tvetydlig karaktär i och med att den både kan vara ett objekt i rummet som andra ting, men också ett levande subjekt. Du både har och är en kropp. Kroppen är materiell men samtidigt meningsskapande.

Merleau-Ponty menar vidare att vår kroppsliga erfarenhet är vår relation till världen. Vi upplever världen genom vår kropp, samtidigt som den är någonting utanför oss själva. All vår livserfarenhet finns i skärningspunkten medvetande/kropp. Också psykoanalysen ser människans kropp och hennes medvetande som oskiljaktigt förenade.

Men Simone de Beauvoir menar däremot att man kan beskriva kroppen som en situation, något pågående som individen hela tiden subjektivt befinner sig mitt uppe i. Litteraturvetaren Toril Moi menar i förlängning att en kvinna definierar sig själv genom det sätt hon lever sin situation, genom det sätt hon gör något av det som världen gör av henne. Därmed förnekas kvinnan både socialt och kulturellt den autonomi och subjektivitet som borde gälla alla människor. ”Samtidigt är kvinnan människa vilket betyder att hon är subjekt. Kvinnan i det patriarkala samhället lever alltså i en motsägelse; som människa är hon ett fritt subjekt, men hennes situation som kvinna förvägrar henne samtidigt denna fulla subjektivitet” (Aina Valkare, 2009).

Är det därför så intressant att utforska kvinnan som objekt? Det sker dagligen. Skulle det inte vara mer intressant att utforska kvinnokroppen som ett fullt subjekt?

Vilhelmina Öhman

Foto: Liina Aalto-Setälä

Blaue Frau, Object. Spelar fram till den 30.5.

Medverkande: Sonja Ahlfors, Angelina Bergenwall, Meri Ekola, Venla Helenius, Johan Isaksson, Malin Nyqvist, Klara Wenner Tångring, Joanna Wingren and Ilse Ybarra

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.