Marguerite Duras skriver i sin bok Att skriva: ”Ingen har någonsin skrivit med två stämmor”. I de orden, att ingen någonsin (alltså aldrig), finns uppfattningen att det inte går att skriva tvåstämmigt. Detta motsäger Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen med att ta det flerstämmiga som kreativ utgångspunkt i sin diktsamling Ömhetsmarker (2017).
Möte i ett tredje språk
Duras poetik, ensamhetens poetik med författaren som stänger ut omvärlden, är en mystisk och vacker bild men kanske malplacerad i samtiden. Eftersom språket är dialogiskt och blir till i det polyfona och i relation till andra känns en kollektiv skrift som självfallen.
Ifjol kom även poeterna Athena Farrokhzad och Svetlana Cârstean ut med sin gemensamma diktsamling Trado (2016). Farrokhzad och Cârstean har översatt varandras debutdiktsamlingar till sina respektive modersmål, svenska och rumänska, utan att behärska varandras språk. De klarar av det för de möts i ett tredje språk, i ett ”ingenmansspråk”.
Även Hagelbäck och Nielsen möts i det tredje språket, i ett språk som hela tiden rör sig mellan de skrivandes egna. Ömhetsmarker är inte två texter av två författare placerade bredvid varandra, utan dikterna blir till i ömheten, i skörheten, i det flerstämmiga rummet.
Syskonbädd
Att skriva tillsammans är ett närmande. Det är glädje, erotik, sårbarhet och intimitet. Samdiktande är en ständig växelverkande och överlappande rörelse mot den andra. Ömhetsmarker är en kärleksförklaring. ”–Vad skulle vi ha tagit oss till om vi inte mötts? / – Saknat oss. / – Mer vin?”.
När jag läser Ömhetsmarker ser jag två kvinnor liggandes i syskonbädd i en hängmatta under kulörta lyktor som delar en flaska vin och diskuterar vänskap och skrivande.
Älskling, jag är så glad över att du har mig!
Det finns något oklart över vår relation.
Du sa: Ska vi gå ut och röka?
Jag sa: Jag vill läsa din allra första bok.
Har du sett alla döda som går runt på gatorna,
ungefär som i romanen Pedro Páramo av Juan Rulfo.
De jag ser är perfekt döda, de har gått på gym.
Kom hit! Jag fryser i munnen trots ångan.
Du sa: Jag vill skriva en bok med dig.
Jag sa: Jag önskar mig en katt som liknar dig.
Du måste träffa kolibriuppfödaren, han lever
på sockervatten.
Du är min gröna pärlande skuggsida.
Jag älskar att du rör vid det jag skriver.
Litterärt beroende
När slutar den ena skriva? När tar den andra vid? När den andra saknar ord? ”Branta ögonblick / som de här // jag kanar in mot något uppbrutet, febrigt // kom / skriv det jag hade på tungan, säg det som jag // har lämnat / säg det du / som kan”.
Att skriva tillsammans är delvis att plocka upp det den andra kämpar med och framkalla det obegripliga. Det skapas ett litterärt beroende mellan poeterna i diktsamlingen. ”Stryk dig mot det djupaste, mot det mest obegripliga i mig.”
I andra delen, tisdag utan fågel eller en vecka av brev, är det synligt att här finns ett fysiskt avstånd mellan poeterna, men de skriver aldrig som om den andra inte fanns. Omöjligt.
Men att vara två som skriver sker inte utan motstånd eller gnissel. Det finns en påtaglig smärta i dikterna; ett ofrånkomligt misslyckande i att aldrig nå fram till den andre. En oundviklig förlust, något som kan gå förlorat i kommunikationen. ”– Bara skrivande kan rädda en. / – Och inte ens det kan rädda en.”
Trots det finns det ingen rädsla att den andra ska komma och ödelägga den skrivande processen, utan att den andras närvaro är välkommen.
Ett rum av kaos
Kanske inte hur, men varför man skriver tillsammans är en intressantare fråga. ”Hva kan det tilføre at den ikke springer ut av ensomhetens rom, men er blitt til i et kaos av impulser utenfra og innenfra, i en aktiv bruk av det dialogiske og polyfone aspekt som er språkets natur,” skriver Sigrid Albert Rikheim i Litteraturtidskriftet Lasso 2016.
Kanske Ömhetsmarker är ett bevis på att man kan gå ifrån tanken om det ensamma författargeniet till ett mer kollektivt skrivande. Ett skrivande som försöker närma sig något nytt genom att röra sig i det gemensamma.
Vilhelmina Öhman
Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen: Ömhetsmarker.
Schildts & Söderströms, 2017.