Jag är gravt beroende av filmfestivalen i Sodankylä. Det är femte året jag är där, och det är redan så att jag åker dit oavsett vilka gäster som kommer, och oavsett vilka filmer som visas. Det är liksom redan klart, att det kommer att visas små och stora pärlor och att stämningen gör det värt att åka upp. Precis som vanligt blir det fem riktigt intensiva dagar där all tid går åt till att antingen se film, planera vad man ska se härnäst eller diskutera föregående rulle. Det gäller att stiga upp okristligt tidigt, kila in en vessapaus mellan de ibland tajta filmvisningarna och så viks kanske en stund för kontemplativt häng på lunchrestaurangen Päivin kammari, som serverar kalops på dagen och förvandlas till partytillhåll på kvällen (det är något smått fantastiskt med det där haket).
Jag blir kanske förvånad över att det också i år kommit massor av folk, trots att filmregissörerna som bjudits in i år inte riktigt är så kända som de ofta varit (jag menar, ingen Jarmusch eller så i år). Men det verkar finnas många som är som mig – det är festivalen i sig som lockar. Festivalen – som i år ordnades för trettioandra gången – kan i själva verket ses som en årlig påminnelse om att det finns ett levande intresse för smal, internationell film här i Finland. Faktiskt är det till och med så att årets festival lyckas slå besökarrekord (med kring 28 000 besökare, men jag vet inte hur det där räknas). I år är dessutom vädret på topp, och myggen har inte ännu börjat svärma. Folk köar efter biljetter, tar en öl i solen/midnattssolen, eller slår sig ner med en nattmacka på de fpa-liknande stolarna i biografen Lapinsuus sakliga café. För mig är det här utan minsta tvekan den gemytligaste platsen man kan tänka sig. Precis som tidigare år är stämningen väldigt avslappnad och okonstlad. Jag nickar åt bekanta fejs och någon konstaterar torrt, men varmt, som hälsning: ”så har det gått ett år igen”.
Den aldrig fösvinnande solen i Sodankylä.
**
I år är det inte filmer av de inbjudna gästerna som gör det största intrycket på mig. Den film som jag fick mest ut av under festivalen var lite otippat en finsk film från förr, Yhden miehen sota (1973) av Risto Jarva, regissören som är känd för exempelvis Jäniksen vuosi och den sevärda Työmiehen päiväkirja. Titeln får en kanske att lyfta på ögonbrynet, men Yhden miehen sota visade sig vara en brutal, men inte cynisk, samhällsskildring om en man, Erik, som blir småföretagare i byggbranschen och som far runt i landet i en husvagn tillsamman med sin fru och en anställd kompis på jakt efter uppdrag. Drömmen om att genom eget hårt arbete skapa förutsättningarna för ett självständigt liv hägrar. Feministiska dimensioner finns också i filmen; den arbetande mannen kräver markservice i form av frun, vars tillvaro går ut på att sköta bokföringen och hushållsarbetet i deras lilla husvagn. Tiderna är bistra och det är en ständig utmaning att få så många uppdrag att det räcker för att få mat på bordet och betala av på lånen.
Trots att den gjordes i början av sjuttiotalet, är filmens analys av vad som nu skulle kallas prekariatets problematik imponerande klar (utan att bli tillrättalagd, skulle jag säga): huvudkaraktären lever frilansliv med sin grävskopa, och logiken är att fixa livet på något sätt så att man kan hävda sig i konkurrensen. Men det är inte lätt – filmen tecknar en utveckling där små aktörer slås ut av stora. Huvudpersonen anser politik vara tjafs: det gäller att hålla sig på banan själv. För mig förefaller filmen – med dess apolitiska och starkt politiskt medvetna karaktärer – vara en kommentar om hur vi talar om politik, snarare än att de politiskt medvetna karaktärerna luftar ”det rätta svaret”.
Också formmässigt är Yhden miehen sota fenomenal: en manskör sjunger över förtexterna en sång om att bygga landet medelst slit, en sång som kunde hämtas ur Juha Sipiläs sångbok. I filmen får vi se vad romantiserandet av individens uppoffrande och nationsbärande arbete innebär i praktiken (det är inte vackert). Resten av ljudvärlden består av vrålande grävskopor, rasslande borrar och tungt snurrande cementblandare (ljudet är så hårt att grannen håller för öronen). Det ackompanjeras av sävliga bilder av baracker, lerpölar, diken och skövlade platser. Inga idylliska bilder av Finland här inte. Flera scener påminner om diskussioner om Talvivaara nu: de stora byggprojekten som filmens huvudkaraktär är med på ett hörn i beskrivs som brutala härjningar, där riskerna och farorna viftas bort med att framhålla jobbskapande och framtidstro.
Festivalen visade i år ett urval av äldre finska filmer. Att också den extremt samhällskritiska Yhden miehen sota får vara med och fira #suomi100 är helt rätt. Filmen presenteras av historieprofessor Antti Häkkinen, som talar om Jarvas skildring av landsbygd, urbanisering och migration.
**
För mig erbjuder festivalen en välkommen chans att se film på stor duk som inte går upp på bio i Finland. En annan av höjdpunkterna för mig var den rumänska regissören Cristi Puius (The Death of Mister Lazarescu) nya film Sieranevada. Det finns filmer som genast slår an en ton. Det här är en sådan. En intensiv men också varm berättelse och en rojsig och stilsäker film där kameran under 50% av tiden snurrar runt i en luggsliten tambur. Historien utspelar sig under en minnesfest som hedrar en nyss avliden släkting. Som släktträffar ofta tenderar vara är det grälsjukt och intimt. Det plockas hela tiden med mat, en radio skräller, folk cirklarar oroligt från rum till rum i en ganska sjabbig lägenhet. Hela tiden pågår en riktigt stökig koreografi. Någon tjatar om konspirationsteorier, en annan klagar på att hen är hungrig, en tredje tittar till en kompis som slocknat i ett mörklagt rum, mormor säger att det minsann var bättre förr.
Det hela är fruktansvärt träffsäkert in i de minsta detaljerna. Till och med interiörer, kläder och frisyrer blir i sin alldaglighet helt rätt. Vardagen är, som ofta i rumänsk film, politiskt laddad. En lite ogenerös beskrivning skulle vara att olika sidor av samhället presenteras – men när en ortodox präst dyker upp känns det inte som att filmen vill göra en alltför allmän poäng. Det är förankrat i där och då, på släktkalaset from hell. Filmen skildrar t.ex. hur normaliserad anti-ziganism är i sätt att tala och förhålla sig. Filmen har fått kritik för att inte erbjuda ett slut som erbjuder katharsis. Själv ser jag detta som ännu en av dess styrkor. Puiu fokuserar inte på ögonblicken som är livsavgörande i den mening vi är vana att se på film. Istället vågar han visa mänskligt umgänge mitt i det pågående livet, där konflikter sjuder mellan människor, ebbar kanske ut men kan dyka upp på nytt i ett annat sammanhang.
Den här filmen liknar lite Maren Ades Mein Vater Toni Erdmann som kom härom året. På ett liknande sätt är Puius film en hoppfullt intensiv skildring av människor som känner varandra bra. Efter filmen brister folk ut i spontant jubel.
**
Hanna Schygulla.
En av huvudgästerna i år var den spanska regissören Carlos Saura, som kanske är mest känd för sin stämningsmättade Cria cuervos – En korp i famnen (1976), som behandlar de undertryckta spänningarna i Franco-regimens Spanien. Filmen närmar sig sitt tema genom ett barns gestaltning av sin familj där både far och mor nyss dött och där en sträng faster nu försöker ta sig an rollen som uppfostrare. Barnets fantasi blir här långt från gullig verklighetsflykt. Vi har istället att göra med ett barns försök att förstå en omgivning, ett försök att tyda det som för barnet framstår som svårbegripligt och dunkelt. Saura har också gjort en rad musikfilmer, av vilka flera visades i Sodankylä. Han är fortfarande aktiv, och planerar bland annat en ny musikal. Festivalen besöktes också av Hanna Schygulla, den tyska skådespelaren som framför allt är känd för sina roller i flera av Rainer Werner Fassbinders filmer, som Petra von Kants bittra tårar, men också t.ex. under senare år för sin starka närvaro i Fatih Akins Auf der anderen Seite. I morgondiskussionen berättar hon att skådespelaryrket var en bana hon hamnade på av en slump. På universitetet läste hon språk. Förutom skådespeleri har Schygulla tydligen också gjort egna kortfilmer. Av de många filmerna med henne som visas i Sodankylä väljer jag att se Godards Passionen från åttiotalet, en film-i-filmen-film om ett misslyckat filmprojekt där en regissör försöker reproducera klassiska konstverk i en urusel film som saknar egentlig berättelse (wink, wink). Passionen en helt klart avsett ojämn och rörig sak. Jag kan inte säga att jag ser nya sidor av kritiken av sexism i filmbranschen (mer om det sen) genom att se vackra, nakna damer med stenansikten paradera förbi. Att filminspelningen jämförs med fabriksarbete blir dock lite intressantare, och Isabelle Huppert är utmärkt i sin roll som arbetare. Schygulla spelar hotellchef som har en affär med filmregissören. Men för mig lyfter inte filmer från det självupptagna till det reflexiva.
Bland kanske mindre kända gäster på festivalen i år fanns ryska Alexander Mindadze och dansken Per Fly. Av den senare såg jag ett par filmer (Arven och Dråpet) som båda hade intressant stoff men som led av ett ganska klumpigt berättande och ett lite valhänt sätt att gestalta människors – plågade män i synnerhet – psykologi. Däremot minns jag hans Bänken, som handlar om en alkoholiserad man och hans dotter, som en fin film. Den traditionella ”mästarklassen” visade i år ett urval filmer på temat kärnkraft. På festivalen finns dessutom en rad specialvisningar. En kulturpersonlighet får välja en film att visa, och i år är det Esko Valtaoja, professorn i astronomi, som visar Tarkovskijs vackra Spegeln – en film jag kan se hur många gånger som helst.
**
Så gott som varje år åker jag hem och tänker inte bara på de fantastiska filmer jag sett, utan också på patriarkala strukturer och sätt att tala inom film. I år sitter jag morgontrött och lyssnar på Saura, den 85-årige regissören som gjort några legendariska filmer. Han är uppenbart trött på att svara på frågor om sina filmer. Hellre talar han då om hur han t.ex. blev av med sin blyghet genom att i armén besöka prostituerade (”och det här är den bästa tiden i mitt liv” säger regissören känd för sin kritik av Francoregimen), varpå intervjuaren drar ett skämt om att det här kunde man ju nog ställa många frågor till om. Publiken fnissar. Och så mera svammel. Regissören skämtar ideligen med sin kvinnliga översättare; han uppmanar henne att översätta att hon är vacker, och att han nog inte riktigt *fniss fniss* kan lita på vad hon sitter där och översätter. Så där i allmänhet: den här personen får sitta där och svamla, bara för att han har den ställning han har. Jag har riktigt svårt att tänka mig säg Margaretha von Trotta sitta på motsvarande sätt och dilla (kanske skoja lite om hur vacker översättaren är). Det som gör mig frustrerad är att morgonsnacket tas som helt normalt. Framför allt blir jag sur över att ha stigit upp tidigt för att lyssna på någon som ges så stort utrymme att svamla fritt.
En annan dag lyssnar jag på morgondiskussionen med Hanna Schygulla. Hon för sig som en superstar, med integritet. Jag funderar på hur det är att som skådis kryssa mellan festivaler och svara på frågor om samma grejer som man svarat på i Berlin, Venedig och överallt. Intervjuaren frågar ganska mycket om ”hur det varit att spela för x” [Fassbinder, Godard, ”någon annan stor regissör du vill nämna?”]. Förvisso är det väl helt begripligt att skådespelare får sådana frågor, eftersom regissörer har den status de har. Men ändå gräver det i magen på mig: skulle en Jack Nicholson eller Bruno Ganz eller Jean-Pierre Léaud få en massa frågor om ”hur det är” att jobba med stjärnregissörer? Kanske skulle de få fler frågor (Schygylla fick nästan ingen i denna morgondiskussion) om hur de förhåller sig till skådespeleri, improvisation, upplevelser av olika roller osv.. I klartext: Schygulla behandlades delvis som en åldrande musa. Inte som en skådis med diger erfarenhet som man kan lära sig något av, utan som en äldre dam som kan berätta en och annan anekdot om en man. Jag börjar tänka på hur legender om jobbiga manliga regissörer ofta i sådana här sammanhang blir roliga anekdoter som riskerar att släta över patriarkala drag i filmbranschen, som om det att regissören behandlar skådespelare dåligt blir ännu ett tecken på hans genialitet och komplexa inre själsliv. Den nyckfulla regissören framstår ofta som spännande och intressant (tänk på just Fassbinder). I intervjun talar Schygulla själv om sexistiska drag i filmvärlden, där en kvinnlig skådespelare i hennes ålder har svårt att få roller. Regissörer fantiserar inte om äldre kvinnor, konstaterar hon torrt.
**
Jag roar mig ofta med att fundera på vilka som skulle vara mina egna drömgäster på filmfestivalen i Sodankylä. Jag går runt och hoppas på att någon gång få se filippinska Lav Diaz, amerikanska Kelly Reichardt och japanska Hirokazu Koreeda. Vi får se hur det blir med den saken. I år var festivalen som vanligt en blandning av omvälvande filmupplevelser och lite halvdana rullar som ändå gav en något. Det bästa med festivalen är fortfarande dess bredd. Karaoken trivs tillsammans med den udda femtimmarsfilmen. Just därför känns det varje år så kul att komma dit – Rolling stones skräller från ett tält medan en kortfilm om kärnkraft visas på andra sidan gården. Men i år har jag lärt mig en läxa. Det gäller att planera filmtittandet noga redan i början, för att inte missa något, som jag sedan spenderar resten av festivalen med att gräma mig över att inte ha sett – för mig gällde det i år filmen Elisa av Saura, som det inte blev av att se. Men å andra sida blir jag alltid inspirerad av Sodankyläbesöken och vill kolla upp filmerna jag missat; jag blir inspirerad av att se ännu mera film. I Sodankylä är det filmen som fortfarande står i centrum, och ingenting annat – just det är så fint.
Text & foto; Mio Lindman
