Tuska har år efter år varit höjdpunkten för min sommar. Så trodde jag det kulle bli denna gång också. Tyvärr kan man inte säga annat än att detta år gjorde Tuska mig lite besviken.
Festivalen som firar 20-års jubileum sparkade igång med låten som komponerats enbart för firandet: ”Tuska20 – The Anniversary song”. I låten medverkar finska sångare såsom Marco Hietala, Mr. Lordi, Marko Annala, Noora Louhimo och så vidare.
Var är allt?
Klockan två på fredagen var det dags för första bandet att ta scenen och först ut var Rotten Sound. Det extrema metalbandet tog scenen med storm men föll lite platt, jag har sett bandet ett antal gånger och blev lite besviken genast från början. Energin saknades. Jag stannade inte länge utan bestämde mig för att gå runt på området och kolla. Besvikelsen fortsatte även här. Tuska har länge haft många olika stånd som säljer kläder, prylar och smycken men i år var det nästan helt tomt. Bortsett från ståndet som säljer artisternas t-skjortor fanns där inget annat att se förutom en välkänd återförsäljare av använd militärutrustning. Nå åtminstone hade matstånden flyttat till en lite mer avsides plats så att man till och med kunde sitta ner och avnjuta sin oerhört dyra friterade mat.
20 år av metal
Med tanke på att Tuska firar sina första 20-år är det självklart att en stor satsning har varit att få hit finska artister och dessutom de artister som spelade första gången festivalen ordnades på Tavastia. Det syns delvis på artistutbudet, men dessutom har arrangörerna satsat på stora namn som drar åt sig besökare. Eeka Mäkynen som är huvudarrangör blir lite besvärad när jag ställer frågan om varför svenska Sabaton är huvudartist på fredagen.
Eeka Mäkynen.
– Jag kanske inte borde säga vad jag tänker… vi måste tänka på inkomsten också, band som Sabaton drar in pengar och säljer biljetter, när de inte säljer biljetter mer slutar vi ta hit dem.
Mäkynen menar dessutom att en stor del av vad Tuska vill satsa på är att hitta och hjälpa nya artister att få fans.
– Vi kan lätt spränga hela vår budget och ta hit Rammstein för att fira vårt jubileum, men vad gör vi sedan nästa år?
Trots det var fredagen en väldigt intressant dag och mest av allt väntade jag på att se Sabaton igen, ett band jag vet att jag och chefredaktör Janne Wass delar åsikter om. Oavsett tycker jag att det alltid är okej att försöka lära människor om historia. Till och med Finland får i sig en salva historia med låtarna:”Talvisota”, ”White death” som handlar om krypskytten Simo Häyhä och ”Soldier of three armies” som behandlar Lauri Törni.
Både artikelskribenten och dessa fans stordiggar Sabaton.
Utöver Sabaton var det en full dag. Det kändes som att man mer eller mindre sprang för att hinna se banden. Brother Firetribe och Wintersun var de två banden som jag inte någonsin brytt mig om, oavsett bjöd de på en helt okej show och man hade något att göra i brist på annat.
All ära åt president Trump
Ett band som stod ut väldigt mycket på fredagen var det ”fejk”-mexikanska bandet Brujeria. Jag säger fejk eftersom det är endast solisterna som är mexikanska, resten är delvis från England och till och med från Sverige. Bandet sjunger på spanska och om man bortser från ”Choloismen” som bandet försöker svänga med kan man se ett väldigt samhällskritiskt band som med skämtsamma texter får de allvarligaste ämnen lätta att tala om (ifall att man talar spanska såklart). Sedan var det dags för låten: ”Viva Presidente Trump”. Här drog de upp en väldigt lättklädd dam med texten FUCK TRUMP målat på armarna.
Ratface gjorde också intryck på mig trots att de spelade på den lilla scenen där man inte kan stå utan att kvävas för att det blir så hett inne i den lilla salen. Suicidal Tendencies var exakt vad man hade förväntat sig, lite avsides kunde man se medlemmarna från Brujeria stå och nicka med till ”I shot Reagan” och ”You can’t bring me down”. Man kan säga vad man vill om Suicidal Tendencies men Mike Muir som är halvvägs genom 50 har mer energi än någonsin när han springer av och an på scenen. Den största besvikelsen på fredagen bjöd det norska black metal-bandet Mayhem på. De tre första låtarna gick förbi utan att mikrofonerna fungerade, dessutom verkar det som att bandet har lugnat ner sig. Det flög inget grisblod omkring och scenshowen var egentligen bara fyra män i svarta kåpor som sågade black metal.
Mindre band med bättre show
Däremot bjöd Barathrum på ett stort spektakel inne i lilla salen och förutom dem var Devin Townsend Project, Insomnium och Trap Them underhållande. Sedan var det dags för Sabaton. Man kan säga vad man vill om dem och jag har redan sagt mitt men de bjuder på en energisk show som man nuförtiden väldigt sällan ser. I fotodiket höll jag på att skaka sönder på grund av alla explosioner på scenen.
Lördagen hade inget intressant första delen av dagen så igen traskade jag omkring tog några öl i väntan på ett band som enkom kom tillbaka från pension efter tretton år för att ta del av Tuskas jubileum. Jag talar så klart om Timo Rautiainen ja trio niskalaukaus som tog scenen som om de aldrig skulle ha slutat. Det märktes att framförallt Rautiainen blivit äldre men trots det var fansen glada över att se dem igen. Det hände inte så mycket värt att tala om i väntan på Tuskas huvudartist HIM. Soilwork, Amorphis och Mokoma var underhållande men åtminstone jag har sett dem så många gånger så de bjöd inte på något extra. Man kunde lugnt sitta ner en stund i väntan på ett band som jag hade hört väldigt mycket om. Engelska Stoner bandet Electric Wizard. Så fort solisten och gitarristen Jul Oborn drog det första ackordet steg det upp ett rökmoln av gräs som nästan fick en hög bara av att vara i närheten. Showen var exakt vad man kan förvänta sig av ett band som Electric Wizard, skön, gungig och mörk. Oavsett om man aldrig hade hört bandet rycktes man med i de svängiga tonerna och de hårda långa riffen.
HIM, HIM och mera HIM
Sedan var det äntligen dags för det man väntat hela dagen på. Det var dags för HIM (översta bilden) att ta scenen. Jag såg fram emot showen på ett aningen kritiskt sätt. HIM har inte varit väldigt relevant på väldigt länge och nu var det dags för dem att ta farväl, 20 år efter deras start. Bandet tog scenen och sällan har man vid Tuskas stora scen sett så stor publik skara. Bandet lät som om de aldrig skulle ha tagit en paus och trots att Ville Valo såg sjukligt blek och mager ut lät han fortfarande som han gjorde för tio år sedan. Jag har aldrig varit ett stort fan av HIM men jag fångade mig själv med att sjunga med i nästan alla låtar som bandet lobbade iväg. Alla låtar gick hem och ”Wicked Game” och ”Wings of a Butterfly” mer än de andra. I främsta raden såg man die-hard fans gråta en skvätt över att det var dags att ta farväl.
Udo Dirkschneider från Dirkschneider sjöng för sista gången alla Accepts hits.
Var är alla?
Alla år som jag har besökt Tuska har jag aldrig sett vare sig Kajsaniemi parken eller Södervik så tom som den var på söndag. Jag kan inte säga att jag är förvånad med tanke på artistutbudet. De namn som stod ut på söndag var Dirkschneider och Mastodon, resten kändes som en utfyllnad. Apocalyptica spelade samma Metallica låtar som de har spelat i 20 år. Jag hade hoppats att de skulle ha med en solist för låtarna den här gången, men till min besvikelse var det igen bara fyra män på cello och en trummis. Förutom att Metallica inte är relevanta börjar det gå åt samma håll för Apocalyptica också. Däremot bjöd Dirkschneider som egentligen är bandet U.D.O som bara spelar Accept-låtar, på en väldigt bra show. Tanken med turnén är att detta är sista gången som Udo spelar Accept. Då kan man inte missa dem. Alla stora hits var med. ”Fast as a Shark”, ”Metal Heart”, ”Balls to the walls”. Men också ett par man inte hade väntat sig som: ”London Leather Boys” och ”Screaming for a Love Bite”.
Gina Gleason från Baroness ger allt hon har och lite till.
Vad fan är det här?
Baroness som man också sett ett par gånger på Tuska var lika bra som de brukar vara och det betyder att man orkar se ungefär de första låtarna före man börjar gäspa. Däremot drog Oranssi Pazuzu mig igen till den lilla hallen. Det psykedeliska metal-bandet från Finland bjöd på en vägg av ljud och en ljusshow som hette duga. Min första tanke var i stil med ”Vad fan är det här” men trots problem med basen och ett ständigt pedalrunkande ackompanjerat av keyboard solo efter keyboard solo hittar jag inget negativt att säga om bandet. De gör exakt som de vill och det märks, sen om musiken är bra är väl en annan fråga. En unik upplevelse är alltid en unik upplevelse.
Fjuttraketer, Blod och åska
Sonata Arctica var samma tråkiga skogsmulle-metal som alltid och varken musiken eller showen var intressant att se eller höra. Trots att de lite diskret försöker piffa upp sig med pyroteknik var försöket inte mycket värt.
Sonata Arctica höjde inte på många ögonbryn, inte ens med sina fjuttraketer.
Så plötsligt var det dags att ta farväl av Tuska för i år och i år var det Mastodon som fick äran att stänga ner jubileumsfirandet. Jag har inte sett Mastodon sedan de släppte albumet Crack the Skye 2009. Mastodon levererade precis som de brukar, de nya låtarna från albumet Emperor of Sand från 2017 satt som de ska. Att definiera Mastodon för personer kan vara svårt och det lättaste är att bara låta människor lyssna själva. Självklart avslutade bandet med ”Blood and Thunder” och i och med det var Tuska slut för i år igen.
Man kan säga vad man vill om årets Tuska, man kan klandra arrangörerna för att lite slarva med banden och att det inte egentligen finns annat att göra på området än att dricka öl och kolla på band. Men bortsett från allt det negativa var Tuska ändå Tuska, den största metalfesten i Finland.
Text & foto: Tony Pohjolainen
